Det vanliga svaret är Palestina. Men det är mer ett propagandaverktyg än en grundorsak. För islamistiska rörelser är konflikten användbar för rekrytering och PR gentemot västvärlden – vissa islamistiska företrädare har till och med behandlat palestinskt lidande som politiskt ”produktivt” när det skadar Israels anseende.
Det handlar inte heller bara om land. Andra icke-muslimska stater existerar på tidigare kalifatterritorium utan att väcka samma ideologiska fixering. Geografi förklarar inte besattheten.
Europeisk antisemitism, inklusive nazistisk propaganda från slutet av 1930- och 1940-talen, sipprade visserligen in i delar av regionen och bidrog till att hårdna attityder. Men islamistiskt judehat är mer än importerade fördomar. Det är strukturellt inbyggt i ideologin.
Kärnfrågan är kalifatet – närmare bestämt dess sammanbrott. Islamister försöker i första hand inte ”lösa” Israel–Palestina-konflikten; de försöker återupprätta ett islamiskt kalifat. Det osmanska kalifatet upphörde 1924 efter djupgående ekonomiska och institutionella misslyckanden. En förklaring – förknippad med tänkare som Ziya Gökalp – är enkel: religiös lag kunde inte bära tyngden av modern ekonomi och statsskick. Hasan al-Banna och senare islamister vägrade acceptera den slutsatsen: islam, menade de, var perfekt; muslimerna hade bara tillämpat den på ett bristfälligt sätt.
Det skapar ett problem. Om systemet är perfekt måste misslyckandet vara någon annans fel.
Här träder Sayyid Qutb in. I Vår kamp mot judarna (essä publicerad 1950, senare som bok 1989) omtolkade han sammanbrottet inte som en islamisk svaghet utan som ett sabotage – utfört av judar. Bekvämt nog förvandlar detta en svår verklighet till ett moraliskt drama: islam misslyckades inte; den blev förrådd.
Så blir logiken: verkligheten säger att 2+2=4, men ideologin behöver 5. I stället för att ändra ideologin förklarar man att en global judisk konspiration tvingar fram 4 – och att borttagandet av judar kommer att återställa det ”korrekta” svaret.
Det vore en mörk komedi om det stannade på pappret. Det gör det inte. Kroppar på Bondi Beach är vad som följer när konspiration blir teologi och hat blir en plan.
/MR
