Om de obehagliga mönster som präglar Vänsterpartiets skandaler.
MIFF har under de senaste åren skrivit om Vänsterpartiet om och om igen. Så ofta att hade blivit direkt tjatigt för våra läsare om vi försökt oss på det omöjliga projektet att uppmärksamma alla relevanta skandaler. Men under arbetets gång har några återkommande iakttagelser bildat rätt obehagliga mönster. Jag återger nio funderingar här i punktform, och har sparat den kanske värsta punkten till sist:
1. Många avslöjanden om (V), men varför görs de inte av public service?
SVT och SR har ofta rapporterat ingående om de strykningar som Vänsterpartiet tvingats göra, det gäller även de senaste åtta namnen. Men SVT och SR är nästan aldrig först. I stället har det varit Expressen, Kvartal, Sydsvenskan, HD och Doku, ofta signerat av journalisterna Inas Hamdan och Sofie Löwenmark.
Sveriges Radio har inte bara en årlig budget på ca 3,4 miljarder kronor, man har dessutom en arabisk redaktion som kan bistå med översättningar vid behov, så det är varken resurser eller kompetens som saknas.
2. Det handlar inte om Gaza – eller om ”bosättare”. Det handlar om judar.
En kommunkandidat i Örebro har delat en video där en man påstår att snabbmatskedjor säljer hamburgare gjorda på kidnappade barns kött. I ett annat klipp påstås en judisk man erkänna att man tar sina fienders barn och för dem till en källare där de tappas på blod. En kandidat i Ale har spridit khazarmyten, alltså att världens judar inte är riktiga judar. En kandidat i Halmstad delade en video som påstår att bara 271 000 judar mördades i Förintelsen, och sa till Expressen att han tror att det är betydligt mindre än sex miljoner. Ytterligare en har delat konspirationer om judisk kontroll över ekonomi, medier och akademi. Och så vidare.
Nämnda kandidater för Vänsterpartiet hatar Israel för att de hatar judar, inte tvärt om. Det är bredare fenomen, som förklarar varför så många myter om Israel och IDF skapas och sprids så snabbt, och till synes okritiskt: de hakar i den antisemitism som redan finns. Ofta går det dessutom utmärkt att paketera antisemitism som antisionism.
3. Om de säger så här hiskliga saker helt öppet, och i eget namn, vad skriver de då under pseudonym? Vad säger detta om partikulturen?
Inget av det här är läckt. Inget är hämtat från anonyma konton eller slutna forum.
Ibland diskuteras problemet med anonymt näthat, men Vänsterpartiets kandidater har ägnat sig åt öppet näthat. Åtminstone de som avslöjats. Många av de påkomnas kollegor lär ha bättre känsla för vad som är politiskt gångbart att uttrycka offentligt, men de har ändå haft fördragsamhet dem som avslöjats eftersom dessa släppts fram på partiets listor, och in i riksdagen.
EU-valet 2024 var enligt Nooshi Dadgostar ett ”Palestinaval”, och ”Palestinafrågan” är en fortsatt högprofilerad fråga för Vänsterpartiet. Vi kan räkna med att frågan är ständigt närvarande på interna möten. Tror inte särskilt många i partiet kan säg att de inte visste.
4. Kanske vet vi redan hur andra – ännu ej avslöjade – vänsterpartister förhåller sig till antisemitism?
Man behöver inte spekulera om vad andra vänsterpartister tänker i tysthet. Det har redan sagts högt.
När riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas uppmanades lämna sina uppdrag efter att ha spridit en bild om att judar styr världen, undertecknades uppropet ”Backa Lorena” av 21 partiföreningar och över 1 100 medlemmar! Bland kritikerna mot partiledningen fanns förre partiledaren Lars Ohly. I Malmö slöt lokalföreningen upp bakom en annan anklagad företrädare och kritiserade i stället partiledningen I Helsingborg lämnade en fullmäktigeledamot partiet i protest, och hennes vrede riktades mot granskningen. För henne var granskningen rasismen.
Till slut sprack partiet. Två riksdagsledamöter uteslöts och startade eget.
Frågan är alltså inte vad man tänker i smyg. Frågan är varför drygt tusen medlemmar bedömde att problemet var att någon påpekade det.
5. Vad gömmer sig på resten av vänsterpartiets valsedlar?
Minst 71 personer har lämnat eller strukits från Vänsterpartiets vallistor under valåret, fördelat på minst 84 kandidaturer i riksdags-, region- och kommunval. Det bygger på beslut och registerutdrag från landets samtliga 21 länsstyrelser, vilket 100% räknat på. I helgen kom ytterligare åtta. Vi är uppe kring åttio personer.
Därmed finns det en annan siffra som dröjer sig kvar. Vänsterpartiet har beställt 35,4 miljoner valsedlar. Av dem innehåller 5,8 miljoner minst ett namn som nu är ogiltigförklarat. Det är drygt sexton procent, ungefär var sjätte valsedel. Valmyndigheten har bekräftat beräkningen.
Och således har var sjätte vänsterpartistisk valsedel som ligger framme i vallokalen på söndag ett struket namn på sig. Expressen har tidigare uppgett att deras ursprungliga lista på 25 förlöpningar bara var de grövsta, bruttolistan omfattade omkring hundra namn. Vilka är dom, och som sagt: hur många fler finns det?
6. Antisemitism och terrorvurm återfinns i hela vänsterpartiet – på alla nivåer.
Några av partiföreträdarna har försökt bemöta kritiken med att de som uteslutits eller lämnat partiet skulle röra sig om perifera kandidater. Och visst finns det även sådana, men det finns också terrorkopplingar på allra högsta nivå.
Så sent som denna vecka publicerar GP en granskning som visar hur partiledaren Nooshi Dadgostar i riksdagens lokaler träffat företrädare för Fatahs revolutionära råd som hyllar misshandel av judar på nederländska gator med orden att det är ”beviset på att världen har fått nog av judarna”.
Riksdagsledamöter för V skrev nyligen hyllningsbrev till terrordömda palestinska fångar.
Vi har partiets egen biståndsorganisation – Vänsterns internationella forum VID – som kanaliserade Sida-medel till ett västbanksprojekt där terrororganisationen DFLP ingick bland de deltagande parterna. ”Vedervärdigt” tyckte SIDA, men egentligen var det ”bara” ytterligare en del i mönstret. (DFLP har för övrigt erkänt att man deltog i den Hamas-ledda terrorattacken 7 oktober 2023, om någon undrar).
Vi minns också partiets återkommande engagemang med Grupp 194, som i sin tur kopplas till DFLP.
Och så vidare.
7. Vänsterpartiet agerar inte förrän andra avslöjat det uppenbara
Detta är också ett oroväckande mönster, som ständigt återkommer. Ingen av granskningarna byggde på internt material eller på tips inifrån partiet. Allt fanns i vänsterpartistiska företrädares öppna kanaler i sociala medier. Och samtliga avslöjanden görs utifrån. Det är aldrig Vänsterpartiet som identifierar sina egna olämpliga företrädare.
Internt är dessa kandidater aldrig ett problem. Problematiska blir de först när de lyfts fram av andra. Det uttrycker en nedslående bekräftelse beträffande partiets egentliga hållning.
8. ”Städat”, men det tar ändå aldrig slut!
I Ekots partiledarutfrågning den 10 augusti berättade Nooshi Dadgostar att hon inte har koll på vad hennes riksdagsledamöter gör, att partiet har dålig koll på lokala företrädare, och att man inte gör efterforskningar när externa organisationer engagerar partiföreträdare. Men, tillade hon, arbetet pågår med att få rätt personer på listorna, och hon kände sig trygg med dem som stod kvar. Fyra veckor senare ströks ytterligare åtta.
Och så har det låtit även tidigare. Inför valåret hade partiet infört ett särskilt kandidatkontrakt på alla nivåer, som utvidgades i augusti. Reglerna finns alltså på pappret, men är bara ord.
9. Tänk om antisemitismen inte är en politisk kostnad, utan i stället en tillgång för Vänsterpartiet?
Politiskt extrema uttryck har alltid varit en del av Vänsterpartiet. Men de senaste åren har antisemitismen närmast exploderat – nu förekommer det att partiets företrädare öppet refererar gillande till Hitler, använder antisemitiska karikatyrer som ”Happy Merchant”, och återuppväcker gamla myter om judisk världskontroll och blodtörst.
Trots detta ligger Vänsterpartiet stabilt i opinionsmätningarna på ca åtta procent under hela mandatperioden. Antisemitismen ser inte ut att ha någon kostnad för partiet. Och tänk om det är tvärtom? Att partiet ligger inte stabilt och relativt högt ”trots” alla avslöjade kopplingar till antisemitism och terror, utan ”tack vare”?
/AE
