Bloggaren EoZ påminner oss om att de EU-stater som nu erkänner Palestina inte bara bryter mot allmänna folkrättsliga principer, utan även mot de principer om erkännande av stater som EU självt tillämpar mot andra länder.
Enligt folkrättens minimiregler måste vissa grundförutsättningar uppfyllas för att något skall utgöra en självständig stat: staten skall ha ett definierat territorium, en permanent befolkning, en regering som upprätthåller effektiv kontroll över territoriet och som har kapacitet att ingå internationella relationer med andra stater (Montevideokonventionen art.1).
Men när EU-länder som Frankrike, Belgien, Spanien och Irland erkänner staten Palestina sker det i strid mot inte bara dessa krav, utan även mot de riktlinjer som de europeiska länderna upprättade 1991 inför erkännande av nya stater i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen – och som tillämpats sedan dess.
Bloggen Elder of Ziyon återger denna intressanta översikt över skillnader:
Vi jämför här 1991 års riktlinjer för erkännande
… med situationen på de palestinsk-kontrollerade områdena
a) Måste vara ”upprättad på demokratisk grund, med respekt för rättsstatens principer, demokrati och mänskliga rättigheter.”
… Inga nationella val på de palestinska områdena sedan 2005/2006; Gaza styrs av Hamas efter en våldsam kupp; både PA och Hamas anklagas för människorättsbrott.
b) Garantier för minoriteter (ESK-standarder).
… Inga verkställbara skydd; rapporter om förföljelse av kritiker, kvinnor, religiösa minoriteter och HBTQ-personer.
c) Respekt för gränser, ändrade ”endast med fredliga medel och genom ömsesidig överenskommelse.”
… Gränserna är fortfarande olösta; erkännande förmodas bygga på ”1967 års linjer” (egentligen 1949 års vapenstilleståndslinjer efter arabiskt angreppskrig) utan överenskommelse.
d) Åtagande att lösa tvister genom förhandling/arbitration.
… Osloavtalet förbehåller uttryckligen slutstatus för förhandling, men erkännande belönar att undvika förhandlingar.
e) Acceptans av nedrustning och regional stabilitet.
… Hamas upprätthåller en privat armé av raketer och tunnlar, öppet inriktad på fortsatt krig.
f) Åtagande ”i god tro” till en fredlig process.
… En fraktion (PA) förhandlar; den andra (Hamas) avvisar kategoriskt samexistens.
g) ”Kommer inte att erkänna enheter … som är resultatet av aggression.”
… Gazaregeringen tog makten genom våldsamt övertagande 2007 och fortsätter att styra med tvång.
h) Inga territoriella anspråk eller fientlig propaganda mot grannar.
… Palestinsk lag och media hävdar fortfarande en ”återvändanderätt” som skulle upplösa Israel, och fientlig propaganda är rutin.
i) Hänsyn till effekter på grannar.
… Ett erkännande destabiliserar Israels säkerhet och försvagar incitamenten för en förhandlad fred.
j) Erkännande måste följa ”normala standarder för internationell praxis.”
… Palestina saknar enhetlig, effektiv territoriell kontroll och konstitutionell ordning.
”Staten Palestina” tillåts sammanfattningsvis bryta mot praktiskt taget alla de riktlinjer som EU upprättat, och som tidigare tvingat andra länder till ibland mycket omfattande reformarbete under lång tid, innan dessa kunde erkännas som stater.
Det som framträder är alltså en dubbel standard: regler som en gång formulerades för att säkra legitimitet, stabilitet och fred i Europas närhet, åsidosätts nu när det gäller Palestina. EU riskerar därmed inte bara att undergräva sin egen trovärdighet i folkrättsliga frågor, utan också ytterligare skada förutsättningarna för en fredlig lösning mellan israeler och palestinier.
/AE
