Flaggan “föddes” i Basel, Schweiz 1897, under den första sionistiska kongressen. Det var David Wolfsohn som fick inspirationen. Han tyckte att judarna redan hade en flagga. Det var vitt och blått. Det är en tallit, en bönesjal, som den troende juden sveper in sig i när han ber. Det blev utgångspunkten för den israeliska flaggan.
Theodor Herzl, den moderna sionismens fader, var ett barn av det nationalistiska 1800-talet, och förstod hur viktig flaggan var. Han valde Wolfsohns enkla utkast framför andra, mer utsmyckade flaggor.
Ränderna kommer därför från bönesjalen och den vita bakgrunden symboliserar renhet. Davidsstjärnan har en mer gåtfull historia. Namnet kommer från en legend som säger att David hade stjärnan på sin sköld. Men det är inte en specifik judisk symbol.
Redan på 1200-talet använde judarna Davidsstjärnan som symbol i Prag, där de fick ha en flagga. Det blev populärt att använda Davidsstjärnan som symbol i böcker och på judiska gravstenar. På 1800-talet var det känt av både judar och icke-judar som en judisk symbol. Nazisterna använde symbolen på judarnas gula armband.
När David Ben-Gurion läste Israels självständighetsförklaring 1948 stod flaggan bredvid honom, även om lagen som gjorde Israels flagga officiell inte antogs förrän sex månader senare.
Alla har inte accepterat att Israel är här för att stanna. Men få länder i världen har så mycket flaggor i landet, som Israel.
Men flaggan följer också med i tragedier. De fallna soldaterna som begravs är insvepta i flaggan.
Ursprunglig text Odd Myrland 2001