Den iranska regimen utgör ett av Sveriges allra största säkerhetshot, och för i praktiken ett slags hybridkrig mot oss. Så varför är Sverige så undfallande, frågar sig skribenten och föreslår lämpliga åtgärder.
Sveriges Iran-politik är sedan länge ett sorgligt kapitel. Det går en röd tråd av ignorans och medlöperi ändå från den islamiska revolutionens inledning fram till nu.
Redan Olof Palme satte tonen. Efter att ha besökt massavrättningarnas Iran 1980 hyllade han som bekant den nya iranska regimen för att den ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner”. Och ungefär så där har det fortsatt.
Carl Bildt visade under sin tid som utrikesminister att det inte heller rör sig om en utpräglad ”höger–vänster-fråga” (varför det nu skulle vara så?). Bildts agerande var i det här avseendet rentav värre än sina socialdemokratiska kollegors.
Mellanösterns kanske värsta regim har bemötts som om den vore den bästa. Den svenska undfallenheten inför mullornas regim har varit svårförklarlig, gränsande till gåtfull.
“En eftergiftspolitiker är någon som matar en krokodil och hoppas att den ska äta honom sist”, som Churchill uppges ha sagt, men i fallet Iran har taktiken knappast hjälpt Sverige eller svenska intressen, utan snarare tvärtom.
Regimens hybridkrigföring mot Sverige
Både Säkerhetspolisen (Säpo) och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) pekar sedan länge ut Iran som ett av de allra största säkerhetshoten mot Sverige.
Och det stannade aldrig vid hot. Den iranska regimen för numera ett slags hybridkrig mot Sverige.
Teheran har rekryterat svenska gäng som Foxtrot för att utföra sprängdåd och skjutningar mot judiska och israeliska mål i Sverige, planerat drönarattacker och mord på framträdande svenska judar samt exiliranier, och hotat, jagat och kidnappat dissidenter – däribland den svensk-iranske Habib Chaab som fördes till Iran och avrättades. Iran har även genomfört cyberattacker och SMS-kampanjer för att splittra Sverige och sabotera Nato-processen, spridit desinformation, spionerat genom agenter och akademiska samarbeten, smugglat utrustning som kunnat användas vid framställning av kärnvapen, och tagit svenskar som gisslan – som Floderus och Djalali – för politisk utpressning.
Hur ser Sveriges svar ut?
Numera har regeringen Kristersson visserligen tagit små steg i rätt riktning och är i ärlighetens namn mindre illa än sina företrädare. Fast varför händer det inte mer?
Förslag på svenska motåtgärder
Den av regeringen föreslagna terrorklassningen av Islamiska revolutionsgardet IRGC på EU-nivå vore viktig och skulle öppna nya möjligheter för svenska myndigheter att begränsa regimens förmågor i Sverige. Men vi måste inte vänta på ett enigt EU, utan kan, eller måste, gå före. Börja där.
Det finns också en rad åtgärder med betydande signalvärde som skulle kunna genomföras omgående.
Vill man inte helt avbryta de diplomatiska kontakterna går det utmärkt att reducera ambassaden på Lidingö till chargé d’affaires-nivå, eller ännu hellre formellt omvandla den till ett kontaktkontor eller representationskontor.
Analogt med hanteringen av Putins Ryssland, skulle Stockholm kunna upprätta en ”Fria Irans Plats” i närheten av den iranska ambassaden (eller vid regimens andra spioncentral, Imam Ali Islamic Center i Järfälla). Där kan staden även hedra iranska människorättskämpar, som Nobelpristagarna Shirin Ebadi och Narges Mohammadi. En näraliggande hållplats får gärna namnges efter Neda Agha‑Soltan eller någon av de många andra iranier som mördats av sin regim. Och så vidare.
Svenska politiker borde såklart gjort vad som varit moraliskt rätt, för det rättas egen skull, men känns konceptet främmande borde de åtminstone agera på ren självbevarelsedrift.
Ibland nämns ekonomiska förklaringsmodeller för att förklara Sveriges passivitet, men Sveriges handel med Iran är försumbar, i såväl absoluta som relativa siffror, och bara en bråkdel av vår blygsamma handel med till exempel Israel.
De styrande mullorna i Teheran är inte särskilt gåtfulla. De visar i ord och handling var de står och vad de vill. Men de svenska regeringarnas passivitet och oförmåga att möta fientligheterna förblir något av ett mysterium.
/NG
