Artikel av Bassem Eid, palestinsk fredsaktivist som bor på Västbanken, i Newsweek, 28 januari 2024.
Israel har nyligen fått mycket kritik för att de påstås ha förkastat en tvåstatslösning som delar ett territorium, som en gång var det brittiska mandatet för Palestina, mellan två folk. Sanningen är inte fullt så enkel. Som en palestinier som av hela mitt hjärta längtar efter en tvåstatslösning och en förbättring av levnadsvillkoren på Västbanken och Gaza, tror jag att detta är en sanning som måste sägas: Det är Israel – och den sionistiska judiska gemenskapen som existerade före självständigheten – som alltid har erbjudit kompromisser, dialog och en tvåstatslösning. Och det är palestinska demagoger som värdesätter personlig makt mer än deras folks bästa som har avvisat dessa generösa erbjudanden – till förmån för ändlösa stridigheter och önskan att fullständigt krossa det judiska samfundet.
Det är den palestinska arabiska nationalistiska rörelsen som har förrått det palestinska folket och konsekvent motsatt sig fred. Tyvärr överskuggar åsikterna från de antisemitiska palestinska ledarna ofta rösterna från verkliga palestinier som längtar efter fred. Dessa röster hörs endast sällan, som i en nyligen genomförd protest i Gaza där kvinnor och barn protesterade mot Hamas. De anklagade terroristorganisationen för deras tragiska liv och visade tydligt uppdelningen mellan folket och deras ledare.
Men det är inte bara Hamas. Det palestinska ledarskapet har svikit sitt folk sedan början av förra seklet, även när judarna gång på gång försökte erbjuda oss en stat.
“palestinska ledarskapet har svikit sitt folk”
1922 röstade Nationernas Förbund enhälligt för att upprätta Palestinamandatet som ett judiskt nationalhem med en karta som visar inte bara Israel, Västbanken och Gaza, utan även det som nu är Jordanien, som britterna istället etablerade som en separat arabisk monarki och skar bort mer än 75 procent av den ursprungliga tilldelade arean. Denna vision reducerades drastiskt genom skapandet av Jordanien, men det judiska samfundet såg det som en möjlighet till samexistens.
Och svaret? En serie arabiska räder som terroriserade judar i Palestina på 1920- och 30-talen, och framför ögonen på de brittiska härskarna, förstörde gamla judiska samhällen på platser som Hebron.
När British Peel Commission föreslog en uppdelning av Palestina 1937, accepterade de judiska ledarna det som en kompromiss, trots den föreslagna judiska statens ringa storlek. I det som så småningom skulle bli ett återkommande tema, möttes emellertid denna fredsgest av ett fullständigt avslag från det arabiska samfundet.
De vägrade att acceptera inte bara villkor – det var ett förkastande av själva möjligheten till fredlig samexistens. Avslaget kom från bland annat palestinska ledare som Hajj Amin al-Husseini. Senare inledde han samarbete med nazisterna i andra världskriget, bland annat genom att rekrytera balkanmuslimer till SS.
“ett förkastande av själva möjligheten till fredlig samexistens”
När FN:s generalförsamling röstade för att dela upp mandatområdet i judiska och arabiska stater 1947 välkomnade det judiska samfundet förslaget. Tragiskt nog avvisade den palestinska arabiska ledningen återigen även en liten judisk stat på territoriet. Sedan bjöd de in arméerna från sju grannarabländer att invadera och krossa den nya judiska staten i det som blev Israels frihetskrig.
Trenden fortsatte med Osloavtalet från 1993, där israeliska ledare generöst tillät en folkmordsgrupp som kallas Palestina Liberation Organization (PLO), som drevs av hjärnan och massmördaren Yasser Arafat, att ta kontroll över större delen av Västbanken och Gazaremsan. År 2000 var en kritisk vändpunkt. På Camp David-mötet lade Israel fram ett helt nytt erbjudande om skapandet av en palestinsk stat. Återigen möttes de av avslag från den palestinska ledningen – och utbrottet av den blodiga andra intifadan, en våg av självmordsbombningar som dödade nästan tusen israeliska civila.
Sveket krossade alla illusioner om att den palestinska sidan var intresserad av en fredlig lösning.
Så kom 2008 och konferensen i Annapolis, där Israel återigen nådde ut med ett förslag om en självständig palestinsk stat. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas avvisande av detta erbjudande var inte bara en besvikelse – det var chockerande. Idag är Abbas, som kom till makten 2004, inne på det nittonde året av sin fyraåriga mandatperiod, efter att ha ställt in både valet och konstitutionen i de palestinska områdena.
Samtidigt blir Gazaremsan styrt av det vidriga Hamas, Palestinas ISIS, som den 7 oktober 2023 invaderade samhällena i södra Israel, mördade 1 200 själar på en enda mardrömslik dag och tog mer än 240 gisslan till Gaza. Tillsammans med dessa mord begick de otaliga sexuella övergrepp och fortsatte missbruket av gisslan till denna dag – en fruktansvärd påminnelse om de mänskliga kostnaderna för denna konflikt.
Det övergripande målet i Hamas stadgar är inte samexistens, utan förstörelsen av Israel. Khaled Meshaal, tidigare chef för Hamas och fortfarande en av toppledarna, klargjorde denna månad Hamas ståndpunkt i frågan om en tvåstatslösning: “Vi avvisar denna idé, eftersom det betyder att man skulle få ett löfte om en [palestinsk] stat, men man måste ändå erkänna den andra statens legitimitet, som är den sionistiska enheten… Vi kommer inte att ge upp vår rätt till Palestina i dess helhet, från floden [Jordanien] till [Medelhavet].” Han insisterade på att den 7 oktober bara stärkte hans övertygelse.
Historien om den israelisk-palestinska konflikten om en tvåstatslösning avslöjar en brutal verklighet: Israel har konsekvent gjort ärliga ansträngningar för att uppnå fred, bara för att mötas av avslag, svek och avskyvärt våld från palestinsk sida. Detta mönster av vägran, som framför allt representeras av grupper som Hamas, har varit det verkliga hindret för fred.
Historien om den israelisk-palestinska konflikten om en tvåstatslösning avslöjar en brutal verklighet: Israel har konsekvent gjort ärliga ansträngningar för att uppnå fred, bara för att mötas av avslag, svek och avskyvärt våld från palestinsk sida. Detta mönster av vägran, som framför allt representeras av grupper som Hamas, har varit det verkliga hindret för fred.
“Israel har konsekvent gjort ärliga ansträngningar för att uppnå fred, bara för att mötas av avslag, svek och avskyvärt våld från palestinsk sida”
Det är dags att erkänna denna sanning utan omsvep. De som säger sig vilja ha fred måste möta och utmana de avvisande elementen i det palestinska samhället, inklusive Hamas. Vi måste göra oss av med den palestinska eliten som har regerat i 15 år utan att faktiskt representera det palestinska folket. Först då kan vi hoppas att skapa en väg mot en fredlig tvåstatsframtid.
