Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Kom till Nordic Israel Congress 10 – 12. maj och lyssna på mycket relevanta föredrag. Var snabb med anmälan, begränsat antal platser

Svenska FN-förbundets fel och brister om Israel-Palestinakonflikten

Detta dokument analyserar texten om konflikten som presenteras med FN:s namn och symbol genom www.globalis.se[1], som ”hanteras” av Svenska FN-förbundet (SFNF) och var uppdaterat senast 30 oktober 2018. SFNF har ett stort ansvar för att det presenteras en representativ, korrekt och allsidig bild. Detta är desto viktigare eftersom den används i undervisningen i skolorna.

I Norge har ett liknande innehåll utsatts för en mycket hård kritik för ensidighet, brist på objektivitet och direkta felaktigheter[2]. Den svenska versionen har inte förrän nu genomgått någon extern granskning och källkritik.

De organisationer som stöder SFNF har rätt att få avgöra om konflikten verkligen är korrekt och sakligt beskriven. Har båda sidors argument framförts och kritiserats från båda håll?

Citat av SFNF-texten följs av en alternativ beskrivning.  Därefter analyserar vi och kompletterar med fakta och källhänvisningar, för att förklara varför det behövs en balanserad bild av historiska skeden för att båda sidors berättelse ska bli hörda.

Under tiden som de stödjande organisationerna haft möjlighet att svara, uppdaterades texten av Globalis 18 maj 2021. Ett tillägg har därför gjorts i slutet av texten.

Bilderna har av upphovsrättsliga skäl utelämnats.

Problemen med Svenska FN-förbundets beskrivning:

  • Judarnas legala rätt till ett judiskt hemland i det historiska Israel redovisas inte.
  • Israels legala rätt på Västbanken och den palestinska myndighetens (PA) skyldigheter enligt Osloavtalen, beskrivs inte.
  • Anklagelsen om en av historiens största etniska rensningar av palestinaaraber är fel, samtidigt som den större etniska rensningen av judar från muslimska förtigs helt.
  • Israels legitima försvar mot krigsangrepp och terror beskrivs felaktigt som angrepp.
  • FN har inte gett palestinaaraber ”rätt att återvända”.
  • Anklagelser om apartheid och ”utomrättsliga avrättningar” är helt felaktiga.
  • Den palestinska terrorn mot civilbefolkningen och användning av illegalt våld berörs inte tillräckligt.
  • Sveriges och FN:s roll som stora bidragsgivare till odemokratiska och icke-fungerande palestinska organisationer tillsammans med UNRWA:s speciella flyktingdefinition, har också negativa effekter för en fredslösning. Dessa aspekter behandlas inte i texten.
  • Bildmaterialet är ett ensidigt ställningstagande för den palestinarabiska sidan och utelämnar en förståelse för även den judiska befolkningens historia, situation och känslor.
  • Vi anser att Israels argument inte alls har framförts lika väl som den Palestinska Myndighetens (PA).

Rapporten är utarbetad för Med Israel for fred (MIFF) och Israelföreningen den 10 april 2021 och kompletterad 2 juni 2021.

“Palestinier demonstrerar mot Gaza-kriget i augusti 2014, och blir bemötta med tårgas.” (Bildtext)

Palestinier i Gaza deltar i striderna mot Israel i augusti 2014.

Gazakriget 2014 hade sin upptakt i över 15 000 raketanfall från Gaza mot Israel från 2011. Under 2014 ökade antalet knivattacker mot judar och under sommaren mördade två Hamas-medlemmar tre judiska ungdomar utanför Hebron. Hamas är en av EU terrorstämplad organisation[3], som urskillningslöst syftar till att döda och skada civila, för att uppnå sitt mål om att förgöra staten Israel. Den 7 juli 2014 besköt Hamas Israel med 60 raketer och Israel hade både skyldighet och internationell rätt att försvara sin befolkning.

Enligt Haag-konventionen[4] är även icke-uniformerad befolkning som griper till vapen en stridande part. Befolkningen i Gaza har röstat fram en terrororganisation och personerna på bilden deltar i Hamas krigsföring mot Israel. Det är ingen demonstration mot kriget – det är en del av kriget. De använder stenslungor, Molotovcocktails, och granater mot gränssoldaterna, medan krypskytte, raketer, brand- och granatballonger samt attacktunnlar terroriserar den israeliska befolkningen.

Israel har svarat med raketattacker mot militära posteringar, ammunitionslager och vapenfabriker samt förstörelse av attacktunnlar. De har även byggt gränsstaket och hinder för nya terrortunnlar.

Palestina

“År 1948 upprättades staten Israel, trots omfattande protester från palestinierna som bodde i området. Sedan 1967 har palestinierna levt under israelisk ockupation. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit många och blodiga. Det mest centrala i konflikten är vem som har mest rätt till makten över området och vilka som ska få bo där.”

Israel-Palestinakonflikten

Den nuvarande situationen har nästan 4000 år gamla rötter i etniska och religiösa konflikter mellan olika folkslag och religioner. Sedan FN fastslagit judarnas, liksom palestinaarabernas, rätt till ett nationellt hemland, upprättades staten Israel den 14 maj 1948 på det område som FN:s generalförsamling föreslagit.

Ett flertal krig har därefter drabbat området när omgivande länder har anfallit eller beskjutit Israel.

Judarnas historiska mark i Judéen och Samarien, som kom att kallas Västbanken, har ockuperats av Storbritannien, Transjordanien och Israel. Gaza har ockuperats av Storbritannien, Egypten och Israel.

Konflikten handlar om staten Israel och Palestina, men SFNF utelämnar i den inledande rubriken namnet på den ena parten. Man slås av likheten med Hamas och andra organisationer som vill radera ut Israel från kartan[5] – man undviker namnet Israel. Att båda parterna nämns i titeln är avgörande för att innehållet ska upplevas sakligt.

Visst var det protester från arabiska palestinier, men det var också en enorm glädje och befrielse hos de judiska palestinierna som flytt från förföljelser och efter 1800 år återupprättat sin judiska stat.[6] Samtidigt som de judiska palestinierna återupprättade sin stat enligt FN:s delningsförslag[7], erbjöds de palestinska araberna sin första statsbildning någonsin, men de vägrade[8]. Om man kan, och ska, redovisa generella känslor på någon av sidorna, ska naturligtvis både judarnas och arabernas känslor beskrivas. Annars kan läsaren bara identifiera sig med den ena parten.

Likväl som SFNF visar en bild på PA:s glädje när de fick observationsstatus i FN, ska man ha med en bild på judarnas glädje över utropandet av staten Israel.

När SFNF skriver ”palestinierna som bodde i området”, är det lätt att tro att det inte också bodde 758 000 judar i området i maj 1948[9], som också kallades för palestinier. Den största dagstidningen i Israel idag startades 1932 av palestinska judar med namnet The Palestine Post, men bytte 1950 till nuvarande namn The Jerusalem Post[10]. Eftersom det förekommer en förnekelse av att det judiska folket har sina historiska rötter här sedan 3500 år[11], är det olämpligt att ge historieförnekarna stöd genom en beskrivning som missar de 758 000 judar som levde i området när Israel bildades.  

”Man kan inte, och får inte, sudda ut historien bara för att det inte passar dagens händelser.”[12]

Golda Meir, Israels premiärminister 1969 – 1974

Sverige är upprättat på mark där det bott samer, norrmän, danskar och finnar. Dessa områden har erövrats i anfallskrig och gränserna har påtvingats de förlorande staterna genom fredsavtal. De nya svenska medborgarna har fått fullständiga rättigheter, precis som araber och kristna i Israel. Inga andra stater kritiserar Sverige för detta eller ifrågasätter var Sveriges placerar sin huvudstad. Israel har utropats med stöd av internationell lag och försvarat sig mot anfall, men förlorarna har vägrat fastställa gränserna i ett fredsavtal. Att ha dubbla standarder för hur man bedömer Israel och andra stater är ett av de tre tecknen på antisemitism[13].

Israel och många internationella[14] [15] [16] [17] bedömare anser inte att det centrala är markfrågan. Om markfrågan hade varit avgörande, skulle PLO:s ledare accepterat fredsförslaget 2008[18] som gav palestinierna ett landområde lika stort som 1949, delat Jerusalem och Gamla staden under internationell kontroll. Då hade Hamas och Islamiska Jihad i Gaza varit nöjda över att Israel 2005[19], utan att få något som helst i utbyte, helt tömde Gazaremsan från judar som hade bott där och ägt mark långt innan 1948. Då skulle de inte beskjutit Israel eller försökt invadera Israel[20] med ”The great march of return”.

De som för krig mot Israel, som t ex Hamas, Hizbollah och Iran[21] [22], vill förinta Israel och judarna helt. PLO har bara erkänt att Israel finns, men de har inte erkänt Israels rätt att existera som en judisk stat[23] [24], på samma sätt som det redan finns 21 arabiska och 56 muslimska länder i världen.

De arabiska och muslimska länderna har länge krävt att alla efterföljande släkten till palestinska araber som bott i Israel ska få återvända, vilket skulle utradera den judiska staten. Egyptens och Jordaniens fredsavtal 1979 respektive 1994 samt normaliserade förbindelser 2020 med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko lovar dock gott[25]. Kanske kommer fler länder inse att judarna har rätt till en judisk stat i området där deras tidigare riken fanns.

 

Det centrala i konflikten är en etnisk och religiös konflikt som har drabbat den judiska befolkningen i Mellanöstern och i Nordafrika under 3500 år. Judarna har, liksom kristna, behandlats som mindre värda, dhimmis, och varit utsatta för utnyttjande, rättslöshet och pogromer i de länder de bott i. Orsaken är att de har en annan religion och är ett annat folkslag än majoriteten. Grundorsaken till konflikten är alltså en flertusenårig religiös och etnisk förföljelse mot judarnas rätt, enligt FN:s stadgar, att ha ett eget nationellt hemland. De palestinska araberna och de muslimska stater som stödjer dem, måste acceptera att det finns en liten judisk stat i det judiska historiska området.

Vem ska få bo i Israel och vem ska få bo i den kommande palestinska staten?

I Israel bor cirka 1 900 000 arabiska israeler (tidigare arabiska palestinier). De har en levnadsstandard[26], trygghet, demokratiska[27] och religiösa rättigheter som inte finns på andra ställen i arabvärlden. På Gazaremsan och inom den palestinska självstyrande myndighetens område A och B bor endast 10 000 judar och de måste ständigt ha beskydd. Om FN:s beslut ska gälla lika för alla, kan man konstatera att judarna måste vara i majoritet i en judisk stat, på samma sätt som araberna kommer att vara i majoritet i en ny arabisk stat.

Eftersom det inte kan vara okänt för SFNF att Judéen och Samarien (sedermera kallad Västbanken) olagligt ockuperades av Transjordanien 1948 och annekterades av Jordanien 1950, är det obalanserat att utelämna detta. Det hashemitiska kungadömet hade under 19 år full möjlighet att upprätta en palestinsk stat även på detta område som de tagit i anfallskriget mot Israel. Transjordanien avdelades 1921 av britterna från det brittiska palestinamandatet och utgjorde cirka 77% av området[28] där en judisk stat skulle upprättas. Transjordanien lät emellertid inte palestinierna få sin stat på Västbanken, när de hade möjlighet. Att förtiga den Jordanska ockupationen är att undanhålla väsentliga fakta för läsaren.

Israels ledare och de flesta judarna i landet anser att området varit ockuperat av andra och länder som Romarriket, Bysantinska riket, korsfararna, Mamlucksultanatet, Osmanska riket och Storbritannien. Israel är nu befriat och har återskapats genom egen kraft och med folkrätten på sin sida genom beslut i NF och FN[29]. I den demokratiska judiska staten Israel finns dock plats för andra folk med andra religioner som arabiska muslimer och kristna. Men i de flesta andra länder på jorden blir de förföljda eller kan inte leva som judar. Oavsett om man håller med eller inte, så måste denna för judarna grundläggande åsikt få komma fram.

“Israel-Palestinakonflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttat till det så kallade historiska Palestina, ett område som utgör dagens Israel och Palestina.”

Israel-Palestinakonflikten grundar sig i en flertusenårig motsättning mellan folkslag, religioner (islam, kristendom och judendom) och territorier.

När östeuropeiska judar från 1880-talet emigrerade till det Osmanska rikets sydligaste del, Palestina, utvecklades både jordbruket och samhället i det svagt befolkade området. Detta stimulerade också den arabiska invandringen kraftigt, på grund av högre löner och bättre levnadsvillkor.

Det är i grunden en etnisk religiös konflikt som SFNF fullständigt undviker att nämna. Den islamistiska drivkraften har hos Muslimska Brödraskapet, Hamas, PFLP, Hizbollah, Islamiska Jihad och andra terrororganisationer liksom Iran en dominerande roll över de nationalistiska drivkrafterna. De anser att det inte ska finnas några andra än muslimskt styrda stater i Mellanöstern och Nordafrika.

Några moderata muslimska länder har börjat normalisera förbindelserna till Israel. De fundamentalistiska rörelserna och staterna uppfattar emellertid ”islam som ett allomfattande samhälleligt, politiskt och ekonomiskt system och vilka strävar efter en politisk mobilisering i islams namn”[30].

SFNF börjar beskrivningen av ett nästan 4000 år gammalt historiskt skeende först 1880. Man väljer att förtiga judarnas flertusenåriga, kontinuerliga närvaro i Jerusalem och omgivningarna. De som inte känner till hur deras gamla historiska böckerna beskrev hur ”Israels folk” kom till Kanaans land, hur de återkom från fångenskapen i Egypten, hur de byggde första templet i sin huvudstad Jerusalem, hur de tillfångatogs, bortfördes till Babylonien, men sedan återkom och återuppbyggde templet i Jerusalem[31] som sedan raserades av romarna 68 e Kr, varefter kejsaren Hadrianus upplöste den judiska staten år 135 e Kr – den personen kan tro på SFNF:s bakgrund om staten Israel och att konflikten i området uppstod 1880.

Man kan se det som att det är den judiska staten Israel och den självstyrande palestinska myndigheten (PA) som har en olöst konflikt. Däremot har Israel inte någon konflikt med invånarna/befolkningen, vilket SFNF påstår. Det är därför ensidigt emotionellt att beskriva konflikten som mellan den ena staten och det andra områdets folk.

Judar har alltid bott på sina historiska landområden, som t ex judarnas tredje heligaste stad Safed i Samarien och deras näst heligaste stad Hebron i Judéen. I Jerusalem har judarna varit i majoritet sedan mitten av 1800-talet[32]. Eftersom Jerusalem endast har varit huvudstad i judiska riken och för att just striden kring staden Jerusalem är så stark, kan man tolka SFNF:s utelämnandet av historiska fakta – som ett försök att radera den ena partens bakgrund.

Det finns alltför många dokumenterade händelser i regionen där judar dödats för att de varit judar. Ett exempel är invånarna i den judiska staden Safed som 1517, 1662, 1834 och 1929 drabbades av massmord och fördrivning, men de återvände alltid. Att dagens konflikt skulle orsakas av att judar återvänt till sitt land efter 1880, stämmer alltså inte alls. Hatet mot judarna har mycket längre historia.

Grunden för konflikten

Grunden för konflikten är de arabiska ledarnas vägran att erkänna den enligt FN erkända rätten för det judiska folket till ett nationellt folkhem på deras historiska land. Redan 1922 fastslog Nationernas Förbund[33] det judiska folkets rätt till ett eget hemland och detta folkrättsliga avtal övertog sedan FN. Detta förstärktes 27 november 1947 när generalförsamlingen med 2/3 majoritet antog förslaget om att dela kvarvarande Palestina i en judisk och en arabisk del[34]. Storleken är inte avgörande, men däremot ska Israel enligt FN:s säkerhetsrådsresolution 242 ha säkra och försvarbara gränser[35].

Det var först 135 år e Kr som romarna bytte namn på området som judarnas rike omfattat från Syria Judaea till Syria Philistinae. Namnet tog man från de flera tusen år tidigare invaderande indoeuropéerna filistéerna.  Judarnas historiska rike, som kom att kallas Palestina, omfattade södra Libanon, SyrienIsrael, Gazaremsan, Judéen och Samarien samt västra Jordanien [36] [37] [38]. Det finns inget sakligt skäl att utelämna att det historiska Palestina är samma som det historiska Israel. Nuvarande Israel är mindre än 18% av det historiska Israel och endast 22% av det brittiska Palestinamandatet från 1917[39][40]. Orsaken är att det skapats nya suveräna stater i området. Att nuvarande Israel skulle ha fått för stort område är geografiskt fel.

Antalet araber var på tillbakagång

Antalet arabiska bönder i området var på stark tillbakagång sedan början av 1700-talet. Orsaken var höga skatter som pålades av det Osmanska riket, kronisk skuldsättning till långivare och skyddsavgifter till storgodsägare och religiösa Waqf. Detta medeltida feodalvälde härskade fram till Osmanska rikets fall 1917[41].

1738 ansåg Thomas Shaw att ”Palestina är ett land som inte har tillräckligt med människor för att odla upp dess fruktbara mark”.

1749 skrev Linnés lärjunge Fredrik Hasselquist om området öster om Jaffa ”… stora fält. En del av det har gjorts till sädesfält, men det mesta ligger öde”. Mellan Jerusalem och Jericho är jorden obrukad, men ”jorden består av god röd mylla och borde belöna en bondes slit rikligt.” Det fanns bara en enda odlad plats på en hel dagsresa.[42]

1865 skriver H. B Tristram[43]: ”För få år sedan, var hela Ghor i händerna på fellahin (bönderna), och det odlades spannmål på stora delar. Nu är allt i händerna på beduinerna som inte sysslar med jordbruk…och med beduinerna kommer laglöshet och utrotningen av all turkisk myndighetsutövning. Samma sak händer nu på Sharonslätten…marken upphör att odlas och hela byar försvinner snabbt från jordens yta. Sedan 1838 har inte mindre än 20 byar blivit utraderade från kartan och befolkningen har försvunnit. Myndigheterna är helt oförmögna att motstå dem eller försvara deras offer.”

The Palestine Royal Commission[44] skildrar området norr om Jaffa 1913 så här: ”Den västliga delen mot havet var nästan bara öken. Byarna i området var få och glest befolkade. Många byar var övergivna av sina invånare.”

Beit Shean i Samarien, strax söder om Genesarets sjö, omtalas 1931 av den brittiske regeringens utsände Lewis French: ”Stora ytor av marken var obrukad och täckta med gräs. Det fanns inga träd, inga grönsaker. De enskilda odlingslotterna bytte brukare årligen. Den allmänna säkerheten var dålig och böndernas odlingslotter varierade på grund av plundring och utpressning från deras grannar, beduinerna.”

De palestinska arrendebönderna var verkligen till stor del fördrivna av arabiska nomadgrannar, klanväldet, de osmanska skatteindrivarna, långivare och av de feodala storgodsägarna som bodde i Damaskus, Beirut eller Kairo. Dessutom var de drabbade av malaria, enorm spädbarnsdödlighet och helt föråldrade odlingsmetoder.

Sammanfattningsvis var det ett arabiskt, kulturellt samhällsproblem som orsakade befolkningsminskningen och att bönderna till största delen inte ägde jorden de odlade. De 20 000 judarna i Jerusalem levde förtryckta i fattigdom, helt beroende av allmosor från judiska pilgrimer[45] och hjälp från andra i diasporan. Utvecklingen vände först när invandrade judar började odla upp mark som deras oftast socialistiska allmänna fonder hade köpt av arabiska storgodsägare. Arabiska lantarbetare fick dubbelt så mycket betalt av judarna som i Syrien och sex gånger mer betalt än i Egypten[46]. Palestinier får fortfarande 2021 två till tre gånger mer av judar i Israel än av araber på Västbanken. Detta var en anledning till den ökade arabiska invandringen, som följde på den judiska immigrationen[47]. Att skuldbelägga den etniska gruppen judar, som skapat en positiv samhällsutveckling, för att vara ensam skyldig till en konflikt, är en slags demonisering.

De brittiska myndigheterna uppskattar att den arabiska befolkningen (beduinerna oräknade) ökade med mer än 75% från 1922 till 1929. Från 1882 till 1918 ökade den arabiska befolkningen i Palestinamandatet med 263 000 personer, medan den judiska endast ökade med 35 000.[48]

Dagens Nyheter skrev den 26 augusti 1929: ”Medan den engelska regeringen hållit skarp kontroll över den judiska invandringen och även inskränkt den, har mandatregeringen tillåtit engelskvänliga araber att invandra över Palestinas sydostgräns i hela stammar. De i Palestina bofasta araberna … ha ånyo uppeggats till en aggressiv judefientlig politik av dessa nya stridslystna, mindre bofasta element. Denna invandring av omkring 600 000 araber från ökenländerna… Judiska kolonister överfallas av araberna, och det utspelas scener som erinra om de värsta ryska och rumänska pogromerna.”

Den brittiska regeringens Peel-kommission skriver 1937 att ”Det arabiska påståendet att judar har anskaffat för stor yta god mark stämmer inte. Mycket av det land där det nu växer apelsinlundar, var sanddyner eller träskmark och obrukad mark när det köptes.”[49]

 

Hur mycket mark var privat i Palestinamandatet?

När Israel utropades 14 maj 1948 ägdes 8,6% av marken av judar och 3,3 % av araber. 16,9% av marken hade övergivits av sina arabiska ägare, som oftast hade tagit rådet från sina klanledare och de anfallande ländernas militärer att lämna landet. Återstående 71,2% av Israel har aldrig varit i privat ägo under vare sig brittisk eller osmansk tid, utan är offentlig mark som den varit tidigare.[50]

“Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk. Judarna sågs som ett folkslag, och borde därmed ha en egen stat. Önskan om en egen stat var även en reaktion på de anti-judiska attityderna (antisemitismen) och judeförföljelserna i Europa.”

Sionismen ville genom judisk invandring återskapa en judisk stat. Återupprättandet av en judisk stat fick gehör i nationalstatsrörelsen som växte fram i världen: en stat till ett folk. Judarna var ett folkslag med en gemensam kultur och historia, även om individerna färgats av de länder de bott i. Antisemitismen i såväl Mellanöstern, Nordafrika som Europa en allt starkare drivkraft för sionismen som uppstod under 1880-talet. Den socialistiska arbetarsionismen var den inriktning som blev dominerade. 

Man fick acceptans i folkrätten för att etablera en judisk stat av Nationernas Förbund 1922[51] och fortsatt stöd av Förenta Nationerna den 1947[52], genom en delning av det kvarvarande palestinamandatet i en arabisk och en palestinsk del. Förintelsen under andra världskriget blev slutligen avgörande för upprättandet av Israel. Rätten för ett folks självbestämmande fastslås av FN.[53]

Vad ville sionisterna?

Sionismen verkar för det judiska folkets återupprättande av deras land i området runt Sion, Jerusalem. De senaste judiska rikena var Judéen i söder och Samarien i norr. Det är därför mer riktigt att skriva ”området för de historiska judiska rikena”. Namnet Palestina, som först var namnet på filistéernas lilla kustremsa, gav romarna år 135 e Kr åt ett stort område i ett försök att utplåna minnet av judarnas riken, för att de aldrig skulle återuppstå[54].

Det fanns flera sionistiska inriktningar (politisk, religiös, kulturell, revisionistisk) men med tiden dominerade den socialistiska grenen, där man ogillade privata investeringar och utnyttjande av arbetare, i motsats till kolonialister[55]. Romarna, det osmanska riket, morerna, fransmännen och britterna hade kolonier utanför deras egna ursprungsländer, men judarna ville endast återupprätta sin egen stat, som hade blivit erövrad. Judarna var inga kolonialister och det är därför fel att använda det ordet om Israel på deras historiska mark.

Idén om nationalstaten kom även de palestinska araberna till del, eftersom de erbjöds en egen stat, även om de inte de utgör ett eget folkslag[56]. De har heller aldrig i historien haft något självständigt rike, egen armé, administration eller huvudstad. Nationalstatsidén gav även tillbaka landområden från riktiga kolonialmakter som Storbritannien, Spanien och Frankrike till ursprungsbefolkningen. 138 nya nationalstater har tillkommit sedan 1948-talet[57].

“Judar fördrevs från området som är det historiska Palestina runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Detta är en viktig anledning till varför detta område pekades ut som en passande plats att etablera en judisk nationalstat. Den del av historien har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till (historiska) Palestina, i tillägg till det faktum att många judar flyttat dit under den senare tiden.”

Judarna har haft flera självständiga statsbildningar på båda sidor om Jordanfloden och Jerusalem som huvudstad under tiden 1900 f Kr till 135 e Kr.[58] Det var därför naturligt att återupprätta ett judiskt nationellt hemland på platsen för de historiska judiska rikena, i det område som senare kom att kallas Palestina.

Det historiska Israel

Sju gånger upprepar SFNF mantrat om ”det historiska Palestina”, trots att Israel ligger på historisk judisk mark, där det funnits flera judiska statsbildningar[59] [60] [61] under de senaste 3 500 åren, men ännu ingen palestinsk. Judarna fördrevs flera gånger från sitt land, men kom alltid tillbaka, vilket inte SFNF väljer att nämna. Det har aldrig funnits något lokalt styrt arabiskt land här med huvudstad i Jerusalem.

Ordvalet ”En viktig anledning” förminskar den viktigaste anledningen till att judarna återupprättat sin stat på platsen för de historiska judiska rikena. Utan antisemitismen, hade inte sionismen varit nödvändig.

Det blir märkligt när SFNF reducerar FN:s fastslagna rätt för judarna att återupprätta ett nationellt hemland, till att det bara rör sig om judarnas ”känsla av äganderätt”.

Men vad ska egentligen det judiska folket, och vi själva också för den delen, tro om FN:s historiska kunskap och vilja att hålla sig till fakta och rättvisa? År 2016 raderade FN-organet UNESCO, som ansvarar för vetenskap, utbildning och kultur, namnet på judarnas allra heligaste plats – Tempelberget. Endast det muslimska namnet på platsen fick nämnas[62].

Judisk invandring till Palestina

“Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under engelskt mandat. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovade att arbeta för att skapa ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina.”

Invandring till Palestina

I Nordafrika och Mellanöstern bodde över en miljon judar sedan urminnes tider. På grund av förföljelser började de immigrera till det Heliga Landet för att återupprätta det judiska riket. Efter Israels bildande flydde 850 000 av dessa, främst till Israel[63]. Endast enstaka tusen judar finns kvar. Några möjligheter till ersättningskrav eller återvändande finns inte. Israel menar att det skett en ”flyktväxling” mellan den arabiska och judiska världen. Även landmässigt har judarna förlorat 2% av landområdet i Nordafrika och Mellanöstern, där de utgjort 2% av befolkningen, men Israels yta är endast knappt 0,2% av de arabiska ländernas.

“Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina och judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Dessa faktorer ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till cirka 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning.”

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av. I fredsförhandlingarna fick Storbritannien mandat över Palestina och utfäste sig att skapa ett judiskt nationellt hemland i Palestina. Redan 1921 avstyckades dock 77% av Palestinamandatet till en arabisk nation; Transjordanien[64]. Återupprättandet av en judisk nation blev folkrättsligt bindande genom Nationernas Förbunds beslut 1922[65].

Dittills hade en okontrollerad fri arabisk invandring[66] varit störst. Nu ökade den reglerade judiska immigrationen. Judeförföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att den ökade ytterligare och arabiska ledare ställde år 1935 krav på att den judiska immigrationen skulle upphöra. Arabisk revolt utbröt 1936. Kraftiga brittiska restriktioner för judisk invandring[67] stoppade nu flyktingströmmarna och den judiska befolkningen kunde inte längre fly från den nazistiska förintelsen.

Från 1882 till 1947 ökade den icke-judiska, mestadels arabiska, befolkningen med 1 048 000 personer[68]. Antalet judiska personer ökade under samma period med 606 000 och utgjorde 1947 cirka en tredjedel av områdets totala befolkning på 1 970 000.

Den kraftiga arabiska invandringen

Som vi tidigare påpekat har SFNF helt utelämnat information om den stora arabiska invandringen som skedde till denna del av det Osmanska riket och det brittiska Palestinamandatet. Den arabiska invandringen ökade befolkningen i området med mer än 75% från 1922 till 1929. Från 1882 till 1918 ökade den arabiska befolkningen i Palestinamandatet med 263 000 personer[69]. Från 1882 till 1947 ökade den icke-judiska, mestadels arabiska, befolkningen med 1 048 000 personer[70]. Antalet judiska personer ökade under samma tid med 606 000.

Enligt folkräkningen ökade den judiska befolkningen från 1915 till 1922 med endast 1000 personer till 84 000, medan den arabiska ökade med 53 000 till 643 000.[71]

Hope-Simpsonrapporten [72] från 1930 tillkom som en följd av massakrer på judar i Hebron och noterade: ”Okontrollerad inströmning av illegala arabiska immigranter, huvudsakligen från Egypten, Transjordanien och Syrien.”

Den arabiska befolkningen ökade mellan 1922 till 1947 med 120% till över 1,3 miljoner.

Britterna begränsade den judiska immigrationen kraftigt redan på 1920-talet, men tillät fri invandring av araber till Palestinamandatet. I “The White Paper”[73] stoppade Storbritannien judarnas försök att undkomma de nazistiska mördarna i Europa genom att begränsa flyktingtalen till 75 000 under fem år. De som lyckades ta sig till Palestinamandatet, hotades av Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseinis samarbete med Hitler, Himmler och Eichmann i planerna på utrotning av judarna även i Mellanöstern.[74] Dessutom förbjöds försäljning av mark till judar i 95% av Palestinamandatet, vilket påminner om tyska raslagar.

Beslutet att återupprätta Israel är folkrättsligt bindande

Balfourdeklarationen 1917 om att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestinamandatet var ett löfte som den legala makten över området gav till det judiska folket. Detta skulle inte få inkräkta på arabernas civila och religiösa rättigheter eller judars rättigheter och politiska status i något annat land.[75] Britterna erhöll Palestinamandatet officiellt vid San Remokonferensen 1920, men 1921 skar Winston Churchill bort 77% av Palestinamandatet för att bilda en arabisk stat, Transjordanien. Denna väsentliga minskning av den judiska staten, som gavs till araberna, förtiger SFNF helt. Beslutet att återupprätta en judisk nation blev folkrättsligt bindande genom Nationernas Förbunds beslut 1922[76].

Judarna etniskt rensade från arabvärlden

I de dominerande muslimska länderna i Nordafrika bodde 1948 minst 723 000 judar[77] [78], men idag finns högst ett par tusen kvar. I Mellanöstern utanför Palestina bodde över 330 000 judar i Iran, Irak, Syrien, Jemen osv sedan tusentals år, men nästan inga bor längre kvar. I Turkiet bodde ytterligare 90 000 judar[79]. Sammanlagt blev långt över en miljon judar tvungna att fly sina hem och länder på grund av förföljelser. Detta berättar inte SFNF något om. De har flytt förföljelserna till Israel och andra demokratiska länder.

Dessa judar från Nordafrika och Mellanöstern kallas för mizrahi och de anses utgöra mer än 50% av Israels nuvarande judiska befolkning[80]. Många i Sverige känner inte till att de flesta israeler härstammar från flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika, utan tror istället att de flesta kom från Europa efter Förintelsen – vilket är fel.

Fördrivningen av judar från de arabiska och muslimska länderna har i stort sett varit en fullständig etnisk rensning. De utgör nu bara en promille av den ursprungliga judiska befolkningen i dessa länder, medan de palestinska araberna i området för Palestinamandatet ökat mer än 11 gånger.[81] [82] Totalt sett har palestinierna ökat 9 gånger i antal sedan 1948[83]. SFNF kallar det arabiska folkets ökning för ”en av historiens största etniska rensningar”, medan de inte ens nämner den verkliga etniska rensningen som skett av judar från muslimska länder. Detta är en dubbel standard och förenligt med ”Three D’s of antisemitism”[84]. Denna flyktingström är dessutom betydligt större än den arabiska från Israel, men förtigs alltså helt av SFNF.

Ska människovärdet vara lika, måste denna judiska flyktingström från muslimska länder få sin plats. De judiska flyktingarna som fått lämna allt de ägde, har tagits om hand av sitt folk i Israel, medan de arabiska flyktingarna har av sitt folk oftast vare sig fått medborgarskap, bostad eller arbete.

En miljon judar fick fly från arabvärlden

Vid diskussionen i FN kring bildandet av en judisk och en arabisk stat i Palestinamandatet, hotade Egyptens delegat med att ”Livet för en miljon judar som lever i muslimska länder kommer att äventyras av en delning (av Palestina)”[85]. Hotet kom att verkställas och en miljon judar fick fly sina länder för att de var judar[86] .

Israel menar att det skett en ”flyktingväxling”. Judiska flyktingar från Nordafrikas och Mellanösterns muslimska länder ”mizrahi” har växlats mot arabiska flyktingar från Israel. Skulle värdet av denna växling jämföras, har judarna fortfarande mycket att kräva i ersättning.

“Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom syftet var att etablera en stat exklusiv för judar vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.”

“Judeförföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare år 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. År 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av den totala palestinska befolkningen på 1 530 000 människor.”

“Den judiska invandringen till Palestina fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete för förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat hade större stöd än tidigare. Förintelsen bidrog även till att stärka världens tro på behovet av att upprätta en stat där judar var i majoritet. Man föreställde sig att en sådan stat skulle erbjuda säkerhet för alla judar i behov av skydd. Problemet med planen var att majoriteten av Palestinas befolkning inte var judar.”

De arabiska palestinierna accepterade inte judisk immigration till det brittiska Palestinamandatet, medan judarna ansåg att britterna ställde sig på arabernas sida, tillät fri arabisk immigration och motarbetade NF:s beslut om ett judiskt hemland. Striderna mellan de tre parterna blev allt intensivare och Storbritannien ville därför lämna området.

Araberna accepterade inte folkrätten

De arabiska palestinierna accepterade inte Nationernas Förbunds beslut om att en del av Palestinamandatet skulle bli en judisk stat med judisk majoritet. ”Ogilla” är ett för milt utryck för de överfall och massakrer[87] som inträffat mot judar efter 1917. Stormufti Haj Amin al-Husseinis nazinationalistiska kamp mot judar[88], kan inte heller beskrivas med att ”ogilla”.

Faktum är att de arabiska staterna inte ens accepterade NF:s och FN:s legala rätt att besluta i frågan. De krävde att det även skulle upprättas en arabisk stat på västra sidan av Jordanfloden, precis som det upprättats på östsidan i form av Transjordanien. Inte någonstans skulle en judisk stat få upprättas, ens där judarna var i majoritet.[89]

Svenska FN-förbundets falska beskrivning

Den judiska staten skulle inte alls bli en stat ”exklusiv” för judar, lika lite som Sverige är en stat endast för etniska svenskar. Självständighetsdeklarationen från 14 maj 1948 är glasklar: ”Staten Israel … skall grundas på frihet, rättvisa och fred… skall upprätthålla absolut social och politisk jämlikhet till alla sina invånare oberoende av religion, ras och kön; skall garantera full frihet när det gäller religion, kultur och utbildning; skall skydda alla religioners heliga platser…”

För att det inte skall råda någon tvekan om att SFNF:s skrivning är falsk, citeras ytterligare ett stycke från deklarationen: ”Mitt i den omotiverade aggressionen (som judarna i det nybildade Israel utsätts för) vädjar vi ändock till den arabiska befolkningen i staten Israel att återvända till fredens väg och ta del i sin uppgift i utvecklingen av staten, med fullständig och jämlikt medborgarskap och vederbörlig representation i alla dess organ och institutioner…”

Både Nationernas Förbund och Förenade Nationerna har varit tydliga med att alla etniska och religiösa grupper ska ha lika rättigheter. Detta försäkras också i Israels grundlag. Slutligen bevisas felaktigheten i SFNF:s skrivning om “en stat exklusiv för judar”, med att Israel endast till 74% består av judar. Det arabiska Palestina, och för övrigt de flesta muslimska länderna, är däremot ett område exklusivt för araber. Alla judar som bodde på den så kallade Västbanken, blev etniskt rensade 1948. I Israel bodde däremot 2020 hela 2 421 000 icke-judar, mestadels palestinaaraber. Det är en osanning att påstå att Israel skulle bli en stat endast för judar.

 

Araberna vägrade samarbeta med FN

FN tillsatte en kommission, UNSCOP, som leddes av svensken Emil Sandström, för att lägga fram ett delningsförslag av det brittiska Palestinamandatet. Araberna vägrade samarbeta med UNSCOP[90].

Förenade Nationernas generalförsamling röstade med 2/3 majoritet för delningsförslaget där 57% av befolkningen skulle bo på 55% av områdets yta. Här skulle 49,95% vara icke-judar. I förslaget skulle en arabisk stat med 43% av totala befolkningen få 45% av ytan och endast ha en judisk minoritet på 1% (en) judar[91]. Det fanns inget ”exklusivt” judiskt med den judiska staten, men däremot med den arabiska. Det fanns ingen orättvisa som var till den arabiska befolkningens nackdel, däremot bestod 60% av Israels tilldelade yta av den obrukbara Negevöknen[92].

En etnisk, religiös konflikt mot judar

För att vara exakt, skulle 498 000 judar samsas med 497 000 araber, beduiner och övriga i en judisk stat. Det är en mycket knapp majoritet och väldigt långt ifrån ”exklusivt” judiskt. Totalt 995 00 invånare jämfört med den arabiska staten på 735 000 invånare[93], där endast 10 000 judar skulle försöka hävda sin demokratiska rätt.

Detta är ytterligare ett bevis för att det är en etnisk, religiös konflikt som inte har med territorier att göra, utan om en demokratisk och moralisk folkrätt för ett folk med en religion, ett språk och kulturhistoria att få slippa leva på nåder i andra länder än sitt eget.

FN:s delningsplan

“Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.”

Efter andra världskriget ville både den arabiska och judiska sidan bli kvitt det brittiska styret. Båda parter hade illegala väpnade styrkor som stred mot britterna, såväl som mot motparten. Araberna leddes av stormufti Haj Amin al-Husseini[94] med hjälp av fem omgivande arabländers styrkor[95], medan sionisterna hade Haganah[96], Irgun och Stern. Våldsamheterna drabbade alla tre parter.

Inga arabiska terrororganisationer?

Alla illegala styrkor som angriper civila personer får väl betraktas som terrororganisationer? Judarna hade en legal polisstyrka och samarbete med britterna för att skydda judar från massakrer som i Tiberias, Hebron och Hadassa. Det är inte representativt att enbart beskriva ena sidans stridande i Palestinamandatet som terroristorganisation.

”Britterna hade förlorat kontrollen av största delen av Palestina, förutom för några få städer, till de palestinska arabiska rebellerna. Tidigt i oktober (1947) hade rebellerna även tagit kontrollen över Den gamla staden i Jerusalem[97]”. Men, SFNF tar ställning till att det enbart var judarnas strid mot britterna, som fick dem att lämna Palestinamandatet.

“FN:s generalförsamling föreslog 1947 en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 55% av marken, medan palestinierna fick 44%. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen som ett viktigt första steg mot att ta över hela Palestina. Medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.”

FN:s kommission UNSCOP föreslog att Palestinamandatet skulle delas i tre delar: en judisk och en arabisk stat samt Jerusalem. Den judiska staten skulle rymma 57% av befolkningen på 55% av ytan och 50% skulle vara judar. Den arabiska staten skulle rymma 43% av befolkningen på 44% av ytan och 99% skulle vara araber[98]. En internationell zon runt Jerusalem skulle omfatta 1% av ytan.

Judarna accepterade förslaget, medan araberna förkastade det och krävde att hela Palestinamandatet skulle bli en arabisk stat.

FN:s generalförsamling röstade den 27 november för delningsförslaget med 2/3 majoritet. Förintelsen av sex miljoner judar hade bidragit till att stärka världens tro på behovet av att återskapa en stat med judisk majoritet. Denna judiska stat skulle erbjuda säkerhet för alla judar i behov av skydd.

Omröstningar i generalförsamlingen är juridiskt icke bindande, men Storbritannien förklarade att man skulle lämna sitt uppdrag den 14 maj 1948.  Israel deklarerade samma dag bildandet av staten Israel[99].

Det är riktigt att FN:s generalförsamlings resolution 181 om detta delningsförslag icke är folkrättsligt bindande, vilket dock Nationernas Förbunds generella beslut om att upprätta ett judiskt nationellt hemland är[100]. Beslutet om att återupprätta en judisk stat har legalt övertagits av FN, som dessutom i säkerhetsrådets bindande resolution 242 år 1967, slår fast att Israel, som en erkänd stat, har ”rätt att leva i fred med säkra gränser”[101].

Man föreslog att Palestinamandatet skulle delas i tre områden: en judisk stat, en arabisk stat och ett internationellt område runt Jerusalem. Inte två, som SFNF skriver.

Som vi tidigare redovisat, består sionismen av en rad skiftande inriktningar med olika drivkrafter för att återupprätta ett judiskt land. Jewish Agency, som har ansvar för immigrationen till Israel och var central för bildande av staten, publicerade 1938 en karta[102] med förslag till delning. Kartan innehåller en sammanhängande arabisk nation och ordförande för organisationen var Israels förste premiärminister David Ben-Gurion. Det rådde ett inbördeskrig och utvecklingen var mycket osäker för alla parter. Det vi vet är att judarna accepterade FN-förslaget och att araberna förkastade det. Det finns enskilda personer som kan ha avvikande retorik[103], men officiella beslut och faktiska händelser är avgörande för att inte sprida konspirationsteorier.

Det finns inget politiskt parti i Israel som vill ta över Gaza eller hela område A och B på Västbanken, däremot vill Hamas, Hizbollah, Islamiska jihad och al-Aqsa brigaderna utradera Israel. PLO:s emblem har en karta där Israel är borta.[104]

Långt senare beskrev Israels premiärminister Golda Meir sin avsky för krig: ”Det är sant att vi har vunnit alla våra krig. Men vi har betalat dyrt för dem. Vi vill inte ha flera segrar. När freden kommer, kan vi så småningom kanske förlåta araberna för att ha dödat våra söner, men det kommer att bli svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner. Freden kommer när araberna älskar sina barn mer än de hatar oss.”[105]

Araberna krävde 100%

Palestinaarabernas andel av befolkningen i förhållande till hur stor del de var föreslagna att få, har inget med deras förkastande av förslaget, som SFNF antyder. De krävde att 100% skulle vara arabiskt, även om en tredjedel av befolkningen var judar. FN:s förslag var att den judiska staten skulle utgöras av områden där judarna var i majoritet.

Ingen palestinsk nationalism

Under Frihetskriget/1948 års krig, fanns det ingen större palestinsk nationalism, enligt FN-medlaren Folke Bernadotte: ”Palestinaaraberna har för närvarande ingen egen vilja. De har heller aldrig utvecklat någon specifik palestinsk nationalism. Kravet på en separat arabisk stat i Palestina är därför ganska svagt. …de flesta palestinaaraber vore ganska tillfreds med att bli inlemmade i Transjordanien.[106]

1948 hade palestinska araber för första gång i historien en chans att få en egen stat, bredvid Transjordanien. Under de följande 19 åren till 1967 hade de ytterligare en möjlighet att få den staten av sin muslimska grannstat Jordanien. Skulden för att palestinierna inte tog dessa två chanser till egen stat, kan inte läggas på Israel.

En israelisk stat upprättades

 

1948-kriget kan delas upp i två faser: före och efter den 14 maj 1948 då Israel förklarades som stat. Första fasen var mellan de inflyttade judarna och den arabiska befolkningen, d.v.s. mellan sioniströrelsen och palestinierna. Den andra fasen var mellan de som stöttade staten Israel på ena sidan och styrkor från de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien på den andra sidan. Inblandningen av andra länder har gjort att konflikten blivit känd som Mellanösternkonflikten.

Judiska staten återupprättas

Inbördesstriderna i Palestinamandatet mellan araber och judar övergick den 15 maj 1948 till en regional konflikt när de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Transjordanien, Libanon och Syrien öppet anföll den nya staten Israel med sina arméer.

Israels rätt att försvara sig

Innan britterna lämnade Palestinamandatet var det ett eskalerande inbördeskrig mellan tre parter, där britterna hade den legala makten över området och araber och judar stred för var sin sak.

Därefter lämnade Storbritannien området, Israel utropade sig som självständig stat, varefter Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien omedelbart anföll Israel. Israel utropades på det område som FN hade rekommenderat och blev utsatt för ett angreppskrig. Det blev också samma natt erkänd av USA och tre dagar senare av Sovjetunionen. Enligt FN:s folkrätt har landet då rätt att försvara sig och även att ta de områden som krävs för att kunna försvara sitt territorium.

Israel fick klara sig själv

Det är en bristande beskrivning av SFNF när man inte anger vilka stater som man påstår stöttade Israel militärt vid Frihetskriget 1948. Det kan bero på att det inte fanns någon stat alls som hjälpte Israel. USA införde ett vapenembargo i december 1957, för att förhindra stridigheter. Detta drabbade Israel, eftersom britterna fortsatte sälja vapen till fienderna Irak och Transjordanien[107]. Israel hade inte en stridsvagn och bara fem uttjänta flygplan när striderna började mot de fem arabiska staternas arméer. Chansen att överhuvudtaget överleva som stat bedömdes till 50–50. Man stod inför ytterligare en förintelse, denna gång utlovad av Arabförbundets Azzam Pacha[108].

Mellanöstern och konflikter

Det är riktigt att konflikten kallats för Mellanösternkonflikten på grund av att så många stater anföll Israel. Samtidigt har namnet tyvärr lett till att judarnas motståndare velat använda begreppet till att skuldbelägga Israel, för oroligheterna i hela regionen. Retoriken har varit ”om inte judarna funnits, så skulle det varit fred i Mellanöstern”.

Antalet dödade i interna muslimska konflikter i Mellanöstern har emellertid varit vida överstigande Israel-Palestinakonflikten. När det gäller dödsfall per invånare 1945–2000 i världen kommer inte denna konflikt ens med bland de 20 dödligaste[109] trots intensiv uppmärksamhet. 500 000 personer dödades i Iran-Irakkriget 1980 till 1988 (62 000 per år). 380 000 har hittills dödats i det tioåriga kriget i Syrien (38 000 per år). I Libanons inbördeskrig 1975 till 1990 uppskattar man att 100 000 dödades (6 670 per år). Jordaniens krig mot PLO 1970 resulterade i upp mot 25 000 döda. I samtliga strider mot Israel har inräknat terrordåd från 1948 till idag 112 000 mist livet (1530 per år)[110].

“Palestinierna hade lite att ställa upp med under kriget. Ingen kämpade på deras sida för en palestinsk stat. Grannländerna angrep Israel, men var motiverade av egna intressen.” 

“1948-kriget ledde till att omkring 750 000 palestinier förlorade sina hem. Stora delar av den palestinska befolkningen blev bortdrivna av militäriska operationer som idag benämns som en av historiens största etniska rensningar. Flyktingarna utgjorde ungefär hälften av den palestinska befolkningen och Israel har sedan dess nekat de som flydde att få återvända.”

Det arabiska anfallskriget mot Israel var först framgångsrikt, men slogs tillbaka och under våren 1949 slöts vapenstilleståndsavtal. Stilleståndslinjen var ingen politisk eller territoriell gräns.

Under kriget hade upp till 650 000 palestinaaraber förlorat sina hem, liksom de judar som levt på Västbanken, Gaza och i Östra Jerusalem. Hur många av palestinierna som hade flyttat självmant undan oroligheterna, inte ville leva i en judisk stat, blivit uppmanade av sina egna ledare[111] eller som hade blivit bortdrivna har varit föremål för en intensiv forskning och debatt.

Alla judar rensade, araber kvar

156 000 araber blev kvar i Israel, men inga judar fanns kvar i de arabiska områdena. De arabiska israelerna är nu nästan 2 miljoner till antal och utgör 21% av hela befolkningen.

Frågan om ett återvändande av arabiska flyktingar har varit det kanske största hindret för fred. PLO hävdar att de som lämnade det nuvarande Israel och även alla ättlingar till dem ska få återvända dit. Israel anser att flyktingskap inte går i arv för någon annan folkgrupp och att de 5 miljoner personer som aldrig bott i Israel därför inte är flyktingar. Man kan inte återvända dit man aldrig varit. De skulle bli en majoritet som skulle förvandla Israel till en muslimsk stat.

Att påstå att araberna ”hade lite att ställa upp med”, när de förutom egna stridande hade fem staters tränade och beväpnade arméer, är partiskt och uppenbart felaktigt av SFNF.

Frågan kring hur många palestinier som flyttade på grund av kriget, osäkerheten, oviljan att hamna i ett judiskt land, uppmaningar av sina klanledare eller hur många som verkligen blev bortkörda, är en av de mest omstridda. Den mest grundliga och sakliga beräkningen av hur många som blev borttvingade är cirka 90 000[112].

Vad är en etnisk rensning?

Det är proportionslöst att kalla bortdrivningen av 90 000 palestinier för ”en av historiens största etniska rensningar”. Även om vi ska hålla oss till 1900-talet finner vi tyvärr lätt ett trettiotal betydligt större påtvingade folkförflyttningar[113]. Över en miljon etniskt rensade eller dödade finner vi på Balkan på 1910-talet, Armenien, Sino-japanska kriget, Holodomor i Sovjet och Mexiko 1929. Den kanske allra största var de 11 miljoner muslimer och hinduer som flydde i samband med delningen av Indien. Det ironiska är att arabstaterna då krävde en delning av det brittiska Indien, men motsatte sig delningen av Palestinamandatet[114].

 

Skulden till att ha startat kriget 1948 lade både britterna och FN helt på den palestinaarabiska sidan[117], vilket också öppet erkändes av den högste arabiske kommitténs talesperson Jamal Husseini[118]. Från januari 1947 till april 1948 erövrade araberna allt större delar av Palestinamandatet och de invaderande arabiska yrkesarméerna vann i början framgångar, då de var materiellt och numerärt överlägsna. När de israeliska styrkorna började vinna terräng, drog de syriska, libanesiska och irakiska trupperna sig tillbaka. Transjordanien ockuperade dock illegalt Östra Jerusalem och Judéen (senare kallad Västbanken), vilket inte nämns av SFNF. Judiska heliga platser, såsom Hurvasynagogan i Gamla staden och flera andra synagogor, förstördes och alla judiska invånarna fördrevs eller dödades. Egypten ockuperade illegalt Gaza.

10-faldig ökning av antalet araber

En sådan anklagelse passar väldigt dåligt med det faktum att antalet araber i Israel, Västbanken och Gaza sedan 1920 ökat tio gånger från cirka 600 000[115] till 7 miljoner år 2020[116]. Detta är en ökning med 12,5 gånger. Under samma period har Sveriges befolkning ökat knappt två gånger. SFNF anser alltså att en befolkningsgrupp som, har ökat sitt antal nästan sex gånger mer än ett land i fred, ska ha utsatts för ”en av historiens största etniska rensningar”!

Orsaken till att dessa araber förlorade sina hem är till största delen effekten av kriget. Alla är eniga om att araberna startade kriget. De bär därmed också den huvudsakliga skulden till det arabiska flyktingproblemet. Ändå hör man nästan aldrig detta uttalas. Det är både en dubbel standard och demonisering. Två av de tre D i definitionen för antisemitism[119].

1947 bodde 809 000 araber på det område som efter 1948 års krig blev Israel[120]. Efter kriget bodde 156 000 araber där[121]. Högst 650 000 personer kan därför ha förlorat sina hem. En FN-rapport[122] från september 1948 bedömde det till 472 000 personer.

Arabförbundets generalsekreterare ska redan i maj 1946 planerat för att i händelse av krig ”evakuera alla arabiska kvinnor och barn från Palestina och skicka dem till arabiska grannländer”. ”I slutet av mars 1948 hade de flesta rika och familjer i medelklassen flytt från Jaffa, Haifa och Jerusalem”.[123] I Haifa lämnade 25 000 araber staden mellan december 1947 till april 1948, dvs innan Israel självständighet proklamerats.[124]

“Fördrivningen av palestinier var delvis ett resultat av sioniströrelsens mål om att etablera en stat inom Palestina med övervägande judisk befolkning. Detta ledde till att de judiska styrkorna medvetet fördrev palestinierna från landet, särskilt i de områden som enligt FN:s delningsplan var tilltänkta att bli en judisk stat och i strategiskt viktiga områden. Utdrivningen av palestinier var också ett resultat av själva krigföringen i sig och den panik som uppstod bland palestinierna i den kaotiska situationen som uppkom.”

Det judiska folket hade genom löfte från Storbritannien[125] 1917 (som i ett fredsfördrag med Osmanska riket erhållit Palestinamandatet) och genom beslut i Nationernas Förbund 1922[126], enligt folkrätten rätt att återskapa sitt land på sin historiska mark. Detta skulle ske med fulla civila och religiösa rättigheter för de araber som skulle komma att leva i det judiska landet. Omvänt skulle också judars civila och religiösa rätt respekteras i det arabiska området.

 

Båda parter var missnöjda

Båda parter var missnöjda; araberna erkände inte NF:s legala grund och ville inte att araber skulle leva i ett land med judisk majoritet, medan judarna kände sig svikna av att deras land bara skulle bli 17% av det ursprungliga Palestinamandatet samt att immigrationsstoppet innebar att det judiska folket inte kunde fly Förintelsen i Europa.

Svenska FN-förbundet demoniserar Israel

SFNF försöker framställa ett försvarskrig som ett planerat övergrepp. Båda sidors verklighetsbeskrivning är att Israel anfölls av fem arabiska länders styrkor och då är det demoniserande att insinuera att detta i själva verket är ett planerat övergrepp.

Anfallskriget mot den nya israeliska staten lägger skulden för offren till största delen på de anfallande staterna. En försvarande stat har dock inte rätt att fördriva befolkning, vilket inte heller de angripande araberna har. Detta skriver inte SFNF något om. FN:s delningsförslag var problematisk för båda parterna, både försvarsmässigt och demografiskt. Israel har dock som suverän stat enligt Genevekonventionen[127] rätt att annektera den mark som är nödvändig för att försvara sig mot anfallet.

“Det sionistiska ledarskapet med David Ben-Gurion i spetsen hade länge varit eniga om att palestinierna var tvungna att försvinna. Under 1948-kriget blev över 500 palestinska byar ödelagda och sioniströrelsen såg en palestinsk identitet och närvaro som ett hinder för etableringen av en så kallad judisk stat med judisk identitet och närvaro. Palestinierna kallar 1948-kriget för al-Nakba, som betyder katastrofen på arabiska.”

Under kriget som uppstod mellan araber och judar i samband med britternas avveckling av Palestinamandatet, tilltog fientligheten på båda sidor. Judarna kallar kriget i samband med staten Israels bildande för Frihetskriget, Milkhemet Ha’atzma’ut, medan araberna kallar det al-Nakba, som betyder katastrofen.

Svenska FN-förbundet demoniserar judar

Med osanningar som ”sionistiska ledarskapet … eniga om att palestinierna var tvungna att försvinna” sprider SFNF en demonisering av judar. Det ger ett felaktigt intryck att judar skulle vilja utrota eller fördriva araber, när de tvärt om accepterat alla kompromisser om en delning som FN röstat fram.  Demonisering är en av de tre kriterierna för antisemitism och det borde SFNF hålla sig långt ifrån. Hade texten varit sann, skulle det inte funnits nästan 2 miljoner araber i Israel idag. Det fanns en diskussion, ingen enighet, hur man skulle upprätta en stat och resultatet kommer väl till uttryck i självständighetsförklaringen. Där gör man allt för att trygga araber och muslimers rättigheter och skydd. Varför framför inte SFNF arabiska ledares uttryckliga mål att utrota judarna i Mellanöstern?[128]

Israels legala rätt till försvarskrig

Det fanns judar som kom från förföljelser och som ansåg att de skulle bli tvungna att möta det arabiska hotet om fördrivning från Palestinamandatet med samma mynt. Detta förkastades och förbjöds uttryckligen. I det inbördeskrig och anfallskrig som araberna startade blev till exempel hela den judiska befolkningen på över 100 000 människor belägrade och innestängda i Jerusalem. Araberna respekterade inte FN:s beslut om en internationell zon i Jerusalem och försökte inta hela Jerusalem. Förbindelsen med förnödenheter till den svältande befolkningen var tvungen att upprätthållas. Judarna hade därför legal rätt att attackera arabernas befästningar i byar längs vägen som användes för beskjutning för att strypa den enda förbindelsen.[129]

“1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket.”

1948 flydde palestinier först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. 174 000 ättlingar till de ursprungliga flyktingarna bor fortfarande i Libanon utan medborgarskap[130]. Ytterligare 1 962 000 med äldre släktingar från nuvarande Israel uppges bo i Gaza och på Västbanken, medan 2 miljoner har fått medborgarskap i Jordanien.[131]

Från 1948 flydde judar i ökad utsträckning från de arabiska och muslimska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. En majoritet av dessa över en miljon judar[132] vars förfäder bott där i flera tusen år tog sig till Israel. Orsaken var både förföljelser, massakrer, bristande rättigheter och en vilja att återkomma till det ursprungliga landet Israel. Endast några enstaka tusen bor kvar [133].

Bara palestinier ärver flyktingsskap

Ungdomar med svenskt medborgarskap, vars farfars far bodde i Jaffa 1946, räknas som flykting enligt UNRWA. Enligt UNHCR räknas dock alla andra folkgrupper i världen inte som flyktingar längre, om de får medborgarskap i ett nytt land. Palestinierna får inte medborgarskap i Libanon, Syrien, Irak etc.[134] [135], för att upprätthålla konflikten. Därför förbjuder PLO araber i Östra Jerusalem att ta emot israeliskt medborgarskap. Även araber från nuvarande Israel, som PLO låter bo i flyktingförläggningar i Palestina, betecknas som flyktingar, trots att de lever i den stat de vill få erkänd.

Det är inte judarnas fel att araberna har valt att hålla arabiska palestinier i flyktingläger och vägrat ge dem medborgarskap.

UNRWA förhindrar fred

FN-organet UNRWA, ska hjälpa personer som var bosatta i Palestinamandatet 1948 och förlorade sina hem eller försörjning. De har utvidgat hjälpen till deras ättlingar[136]. Antalet ”flyktingar” bedömer därför UNRWA till 5,7 miljoner, fast bara högst 60 000 av dem som nu lever, har bott i det som blev Israel.

UNWRA påstod att det fanns 449 957 palestinska flyktingar i Libanon 2017, men den noggranna libanesiska räkningen gav siffran 174 422[137]. Denna grova felaktighet på 2,5 gånger förbättrar inte trovärdigheten för UNRWA eller PA.

Effekten blir att palestinska araber ges en falsk illusion om att kunna emigrera till Israel, där de aldrig bott. Detta är FN:s avgörande bidrag till att förhindra en lösning av Israel-Palestinakonflikten. Det är nu över 30 000 anställda i UNRWA, som får sin lön från FN för att betala för deras uppehälle i de stater som anföll Israel 1948. FN förvärrar och förlänger konflikten genom att bidra till en dröm om att förinta den judiska staten genom en invandring på 5 miljoner araber till Israel. Resultatet är att 650 000 flyktingar nu blivit 5 miljoner ättlingar till flyktingar utan hopp.

De arabiska staternas anfallskrig mot det nybildade Israel handlade om överlevnad för judarna – vinna eller försvinna. Som Israels premiärminister Golda Meir sa: ”Att vara eller inte vara, är inte en fråga om kompromiss. Antingen finns du, eller så finns du inte. Egyptierna kunde fly till Egypten, syrierna kunde fly till Syrien. Den enda platsen vi kunde fly till, var ut i havet, och då kunde vi likaväl kämpa.[138]

Israels ockupation av dagens Palestina

 

Israels kontroll över Västbanken och Gaza

Termen ”disputed territory”, omtvistade områden, innebär en konflikt om territorier. Det finns ett mycket stort antal sådana tvister[139] varav Golanhöjderna, Shebaafarms, Västbanken och Östra Jerusalem är några. Internationellt är Kashmir, Falklandsöarna, Nagorno-Karabach, Gibraltar, Västsahara, Senkaku-öarna mellan Kina och Japan exempel på områden som massmedia nämner som ”omtvistade”.

Termen ”ockupation” använder SFNF för att ge ett felaktigt intryck av att Israel inte har rätt att kontrollera det tidigare Jordanienockuperade området. Samtidigt har SFNF förmildrande beskrivit Egyptens och Transjordaniens illegala ockupation genom anfallskrig, som att de ”kontrollerade” dessa områden efter 1948.

Judéen och Samarien – judarnas historiska land

Västbanken kallades Judéen och Samarien fram till Jordaniens illegala ockupation genom anfallskrig mot Israel 1948. Det var dock först 1967 som man internationellt började benämna det som ”det ockuperade Västbanken”. FN:s säkerhetsrådsresolution 242 från 1967 förutsatte emellertid att det omtvistade områdets status skulle lösas genom förhandlingar.[140]

Illegalt ockuperade områden är territorier som ett land har tagit i anfallskrig från en annan stat. Det angripande landet Jordanien hade inte legal rätt till området 1948 till 1967. Därför har Israel rätt att kontrollera Västbanken tills konflikten har reglerats i ett fredsavtal. Även säkerhetsrådets resolution 338 från 1973, Osloavtalen från 1993 och 1995[141] samt Färdplanen för fred 2003 handlar om förhandlingar om omtvistade områden.

Omtvistad mark utan gränser

Territorierna på Västbanken och Gaza är varken palestinska eller israeliska förrän ett fredsavtal har slutits, enligt de bindande besluten. Det finns heller inga fastslagna gränser mellan palestinier och israeler – endast vapenstilleståndslinjer. 

Med uttrycket ”dagens Palestina” avser SFNF både Västbanken och Gaza. Gaza är inte ockuperat av några israeliska soldater och inte en enda jude bor där, men gränserna kontrolleras för att förhindra vapensmuggling och terroristanfall. Gaza och Västbanken har inget gemensamt parlament, inga regelbundna val, ingen fungerande lagstiftande församling, inga erkända gränser eller några gemensamma styrkor. Palestina är helt enkelt ingen erkänd stat och kan inte beskrivas på ett samlat sätt som ”dagens Palestina”.

“När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel övertagit ett landområde som utgjorde 77 procent av det historiska Palestina, d.v.s. 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är likväl dessa 77 procent som idag anses utgöra det folkrättsligt erkända Israel. Egypten och Jordanien tog under kriget 1948 kontroll över resten av Palestina.”

När vapenstillestånd slöts 1949 hade Israel övertagit landområden och omfattade 77% av Palestinamandatet, vilket var 22 procentenheter mer än FN:s delningsplan, som araberna hade förkastat.

Palestinamandatets område runt Gaza ockuperades 1948 av Egypten, medan Västbanken samt Östra Jerusalem ockuperades av Transjordanien, som annekterade det 1950 under namnet Jordanien.

Inga av dessa erövringar av landområden fick något samlat internationellt erkännande. Det fanns heller ingen politisk vilja hos palestinaaraberna att kräva en egen stat.[142]

Gränser fastslås i förhandlingar

Vapenstillestånd började successivt implementeras från februari 1949. Dessa linjer utgjorde inga formella gränser, utan dessa skulle fastslås i fredsförhandlingar mellan parterna[143], enligt folkrätten.

Dessa 77% av Palestinamandatet från 1947, var bara 18% av det ursprungliga Palestinamandatet från 1917, där det judiska folket lovades ett nationellt hemland. Transjordanien hade ju avstyckats som ett arabiskt land 1921.[144]

 

Vad är folkrätt?

Vad som anses vara ”folkrätt” och ”internationell lag” diskuteras emellertid ständigt och beteckningen är ofta missbrukad och feltolkad. Det hela är mycket komplext, men man brukar anse att vissa av FN:s säkerhetsråds enhälliga beslut är ”internationell lag”, men inte de som fattas under kapitel VI i stadgarna[145]. En del av dessa beslut kan emellertid tolkas på olika sätt och vara delvis motstridiga. USA har till exempel erkänt Golan som israeliskt och Jerusalem som Israels huvudstad, vilket inte säkerhetsrådet har gjort. Däremot har FN:s säkerhetsrådsresolution 242 fastslagit att Israel har rätt till säkra och erkända gränser[146]. PLO och Syrien anser att Israel inte har rätt till det. Enligt Haagkonventionen[147] har en stridande part inte rätt att använda sig av personer utklädda till civila eller sjukvårdspersonal och inte heller använda sig av civila som mänskliga sköldar. Detta anser dock folkvalda Hamas på Gazaremsan är tillåtet som legalt ”motstånd”.

Gräns mot Egypten och Jordanien

Mellan 1948 och 1967 fanns inga erkända gränser.[148] Israels gränser är endast delvis fastslagna. I Camp Davidavtalen 1978 fastslogs gränsen till Egypten[149] och 1994 fastslogs gränsen mellan Israel och Jordanien[150]. Israel har helt dragit sig ur Libanon[151], men Hizbollah som har den militära makten erkänner inte gränsen[152]. Syrien har inte accepterat Israels gräns vid Golan, som Syrien förlorade efter två anfallskrig mot Israel. Gränsen mellan PA och Israel är olöst och de palestinska barnen får lära sig att deras framtida land omfattar området ”mellan floden och havet”[153].

Gränser mellan grannländer klargörs i första hand i avtal mellan dem. Det hjälper inte om FN:s medlemsländer har en åsikt, om inte parterna tecknar fredsavtal om gränsdragningen. Dessutom är det svårt, när det omtvistade området aldrig varit en stat, som t ex Palestina.

“Det sista kriget i Mellanösternkonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Då miste nästan 300.000 palestinier sina hem. Israel tog Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.”

Det andra stora kriget mot Israel var Sexdagarskriget i juni 1967. Egypten, Syrien och Jordanien förklarade krig mot Israel. Resultatet blev att Egypten förlorade Gaza och Sinai, Jordanien förlorade Västbanken med östra Jerusalem och Syrien förlorade delar av Golanhöjderna. Samtidigt flydde nästan 300 000 palestinier till Jordanien och Syrien.

En miljon palestinier på Västbanken och i Gaza, som hade levt under jordansk och egyptisk ockupation, kom nu under israeliskt styre. Israel har hittills dragit sig tillbaka från ungefär 94% av de erövrade områdena, bl a Sinai.

Det var tyvärr inte det sista kriget som Israel blev tvunget att utkämpa. Syrien, Egypten och Irak anföll Israel under Yom Kippur 1973[154]. I det sedan 2011 pågående kriget i Syrien deltar tio stater, 20 gånger fler människor har dött i Syrien (knappt 400 000) än i Sexdagarskriget (högst 20 000 militärer)[155] och 13 miljoner människor har flytt i Syrien. Det är därför inte längre korrekt att kalla krigen mot Israel för Mellanösternkonflikten. En orsak till att uttrycket används är att ge ett intryck av att kriget mot den judiska staten är den huvudsakliga orsaken till konflikterna här. Man vill skapa ett intryck av att utan judar och Israel skulle det vara fred i Mellanöstern. Detta är ett stigmatiserande, farligt och bevisligen falskt narrativ.

Sexdagarskriget orsakade anmärkningsvärt få civila dödsoffer, men nästan 300 000 palestinier flydde till Jordanien och Syrien. Dessa folkrörelser var spontana och Israel gjorde inget för att vare sig främja eller hindra dem[156]. I Egypten fängslades 800 av de kvarvarande 4 000 judar och deras ägodelar konfiskerades. 75 000 judar levde där 1948.

Svenska FN-förbundet glömmer den judiska historien

SFNF upprepar en falsk historiebeskrivning på två sätt. För det första undviker man att berätta om de stora judiska rikena från 1900 f Kr till 135 e Kr. Detta raderar faktumet att det judiska folket har sin flertusenåriga historia runt Jerusalem.

 

För det andra ger man ett sken av att namnet Palestina skulle vara ett rike i ett avgränsat bestämt område. 1000 år f Kr omfattade judarnas kund Davids rike ett stort område från Medelhavet till öster om Amman, medan Filistéerna bara kontrollerade en liten kustremsa från Gaza till Jaffa.[157] Under den romerska tiden behärskade de ungefär samma område (Judéen, Samarien, Filisteen, nuvarande Jordanien)[158] och kallade det efter 135 e Kr för Syria Palaestina. Det bysantinska riket kallade sin provins under 200 år för Palaestina Salutaris.[159] Provinsen omfattade även hela Sinaihalvön och nuvarande Jordanien. På en karta från 1771, under Osmanska rikets 400 år långa herravälde, finns inte namnet Palestina med.[160] När Storbritannien fick mandat över ett område 1917 omfattade det även nuvarande Jordanien.[161] Det är först 1921 som ”Palestina” plötsligt blir området som nu utgörs av Israel, Västbanken och Gaza.

 

Uttrycket det ”historiska Palestina”, ska här avse Palestinamandatet efter 1921, för att skapa ett intryck av att judarna fått en för stor del av Palestina. Man kan lika väl hävda motsatsen och referera till ”de historiska judiska rikena”. Nuvarande Israel, Västbanken och Gaza omfattar bara 23% av det Palestinamandatet innan 1921.

Judarna utgjorde 2% av befolkningen i muslimska områden, men har fått lämna det helt. Israels yta utgör bara 0,18% av det muslimska området.[162] Därför är nuvarande Israel litet till ytan, jämfört med vad de borde ha krav på.

“Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den i efterhand palestinska motståndskampen, en kamp som både har varit i linje och i strid med internationell folkrätt. Folkrätten ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot den israeliska kolonialismen, förtrycket och ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Till exempel har man inte rätt att angripa civila.”

1948 års krig var en strid mellan judar och Mellanösterns araber i samband med Israels återskapande. Sexdagarskriget 1967 innebar starten för den palestinska kampen för en egen nation.

Enligt Haagkonventionen[163] har palestinierna rätt till väpnad krigsföring, men inte att förklä sig till civila, använda mänskliga sköldar, medvetet angripa civila eller urskillningslösa raketattacker.

1948 års krig var en strid mellan judar och Mellanösterns araber i samband med Israels återskapande. Sexdagarskriget 1967 innebar den verkliga starten för den palestinska kampen för en egen nation. Någon större kamp för en egen nation när Jordanien ockuperade Västbanken 1948 till 1967 förekom knappast.

Palestinska brott mot Haagkonventionen

Enligt Haagkonventionen[164] är ett väpnat motstånd endast lagligt om man bär tydlig uniform och synliga vapen som inte får gömmas hos civila. Det är dessutom olagligt att använda sjukhus och moskéer för militära ändamål och att avsiktligt angripa civila mål med huvudsakligt syfte att skada civila. Alla dessa brott mot Haagkonventionen har Hamas gjort sig skyldiga till otaliga gånger.

Enligt internationell rätt inträffar en ockupation när en stat tar över territorium, som är under en annans stats suveränitet. Judéen, Samarien (senare kallad Västbanken) och Östra Jerusalem var aldrig en del av Jordanien. Det var endast ett område som Jordanien olagligt ockuperade 1948.

Internationella domstolen kan inte döma

FN och EU är inga domstolar. FN:s rättsliga organ i gränstvister mellan olika medlemsstater är ICJ (Internationella domstolen) i Haag[165]. En förutsättning är att ICJ har jurisdiktion och att berörda ”stater” har ratificerat FN-stadgan. ICJ kan avge rådgivande yttranden till FN, men kan endast döma i tvister som man av någon inbladad stat ombetts att döma i och kan alltså inte ta egna initiativ. Det finns ingen stat som heter ”Palestina” och man uppfyller inte kriterierna för att kallas stat[166]. Stephen Schwebel som var president i ICJ 1997 – 2000 har visat på Israels juridiska rätt till Gaza, Judéen, Samarien och Östra Jerusalem.

 

Internationella brottmålsdomstolen dömer individer

Ett annat rättsligt FN-organ är ICC (Internationella brottmålsdomstolen) i Haag, som dömer individer för krigsbrott.

 

Rätten för ett folk att återskapa hemlandet

Vid fredskonferensen i Paris[167] i januari 1919 och vid San Remokonferensen[168] i april 1920 etablerades folkrättsbegreppet ”reconstitute”, återskapa. I stället för att segrarmakterna fick suveränitet över landområden som de vunnit i krig, skulle områden och stater övergå till ursprungsbefolkningen. Judarnas rätt till sitt eget land bygger på en över 3000 år oavbruten historisk länk mellan landet Israel och det judiska folket. Resolutionen erkände en existerande rättighet, nämligen judarnas historiska rätt till sitt eget hemland, Israel. Någon palestinsk befolkning eller stat har däremot aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för något annat folk än judarna.

Arabiska delegationen godkände Israel

Vid fredskonferensen i Paris krävde blivande kung Faisal, som ledde den arabiska delegationen, att araberna skulle tilldelas Libanon, Syrien, Jordanien och Irak vilket accepterades. Faisal godkände också bildandet av en judisk stat.

Under San Remokonferensen 1920 beslöt segrarmakterna att Storbritannien skulle tilldelas Palestinamandatet som var en del av Osmanska riket. Avtalet om Palestinamandatet skrevs under av Storbritannien och NF (Nationernas Förbund) den 25 april 1920.

 

Judiskt hemland godkändes enhälligt av Nationernas Förbund

Palestinamandatet godkändes sedan enhälligt av de 52 medlemsländerna i NF den 24 juli 1922. Storbritannien fick det administrativa ansvaret för att bygga upp ett “nationellt hem för det judiska folket”. Avtalet blev bindande enligt internationell lag och började gälla den 26 september 1923.

 

FN-stadgan ger judar rätt att bosätta sig

NF:s efterträdare FN, bekräftade 1945 giltigheten av Palestinamandatet genom att innesluta dem i FN-stadgan, artikel 80 (Palestinaparagrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av NF 1922, 1923 och sedan av FN 1945.

FN har inte laglig rätt att acceptera en palestinaarabisk suverän stat på det tidigare Palestinamandatets mark. Det är FN:s egen stadga som förbjuder den att göra det. Det vore ett brott mot paragraf 80, som klart bevarar alla de rättigheter som det judiska folket tillerkändes i Palestinamandatet, även efter det att britterna lämnade området 14 maj 1948. Paragraf 80 brukar inofficiellt kallas “det judiska folkets klausul”.

FN-stadgarna är ett internationellt avtal och det judiska folkets rätt till Palestina/Israel fick inte på något sätt förändras, såvida det inte tillkom ett avtal mellan de direkt inblandade parterna innan 15 maj 1945, då staten Israel återbildades. Palestinamandatet överfördes därmed till ett judiskt statligt territorium inom vapenstilleståndslinjer.  

Det judiska folkets rättigheter under mandatperioden, fortsatte gälla med full kraft och detta har FN förbundit sig till i sina stadgar genom paragraf 80. FN har inte lov att överföra det judiska folkets rättigheter till något annan. I mandatets paragraf 6, som skyddas av FN:s stadgars paragraf 80, erkänns judarnas rätt att fritt immigrera till och bosätta sig i Israels land[169] [170].

FN-stadgan har tolkningsföreträde framför Genèvekonventionen, som dessutom endast gäller konflikter mellan olika suveräna stater.

FN:s säkerhetsråd kan inte i efterhand ändra på FN-stadgans artikel 80 från 1945. FN:s säkerhetsråd har beträffande resolution 2334 överträtt sina befogenheter vid omröstningen den 23 december 2016 och är dessutom inte bindande då det är taget enligt FN-stadgarnas kapitel VI.

Israel har alltså enligt internationell rätt en rättighet att finnas som en stat på sitt historiska område och är därför ingen kolonialist. Israel förtrycker inga människor, men har rätt att försvara sig mot angrepp. I Gaza finns inte en enda jude och det är inte ockuperat. Västbanken är ett omtvistat (disputed) område, som Israel legalt i ett försvarskrig ockuperat från Jordanien som illegalt annekterade det i ett anfallskrig 1948.

“Den palestinska motståndsrörelsen utgörs fortfarande främst av ickevåldsmetoder. Israelerna i sin tur har en känsla av att palestinskt våld motiveras främst av ett hat mot judar. Detta bidrar till att Israel behåller sin ockupationspolitik, vilket ses som en nödvändighet för att bevara säkerheten för israeliska judar.”

Den palestinska befrielseorganisationen PLO skapades 1964 för att med väpnad kamp förgöra staten Israel. 1988 sade sig PLO erkänna Israels rätt att existera och att upphöra med terrorverksamhet. De har dock inte accepterat Israel som en judisk stat.[171] Åtta terrororganisationer som till exempel PFLP, Hamas och Palestinska Islamiska Jihad har brutit sig ur PLO och vill fortfarande förgöra Israel.[172]

De sju krig som Israel har genomgått sedan 1948 efter sina grannländers attacker, gör att säkerhetsskälen är avgörande för Israel i fredsprocessen. Utan militär kontroll av Västbanken, är Israel övertygad om att terrororganisationer kommer ta över på samma sätt som skett i Gaza. Enligt FN:s säkerhetsrådsresolution 242 har Israel rätt att behålla mark på Västbanken, om det krävs för landets säkerhet.[173]

PLO:s terrorhistoria

Den palestinska befrielseorganisationen PLO skapades under Arabförbundets möte i Kairo 1964. PLO:s mål var att med väpnad kamp utplåna den judiska staten, för att ”befria Palestina”. Västbanken och Gaza var då ockuperade av de arabiska staterna Jordanien och Egypten. Från PLO bröt sig bl a PFLP, DFLP och Fatah ut, men PLO förblev en paraplyorganisation.

Eftersom PLO:s uttalade arbetsmetod var terrorism mot Israel och dess invånare, blir det helt bakvänt av SFNF att skriva ”fortfarande främst av ickevåldsmetoder”. PLO var en av världens mest ökända terroristorganisationer, med flygplanskapningar, bombattentat och gisslantagning på Achille Lauro som exempel.

Först efter 24 års terrorism erkände PLO 1988 Israels rätt att existera, även om flera senare uttalanden från dess ledare hävdar att man aldrig erkänt Israels rätt att existera som en judisk stat. Även Arabförbundets utrikesministrar “förkastar kategoriskt” ett erkännande av Israel som en judisk stat 2014 [174].

 

Kravet som ska förstöra den judiska staten

Det kompromisslösa kravet på att ”återvända” kvarstår och då skulle inte längre en judisk stat existera. Kartan på PLO-flaggan avbildar fortfarande hela Israel som varande deras stat. 1988 lovade man också att upphöra med terrorangrepp. Den andra intifadan 2000 till 2005[175], demonisering av Israel och glorifiering av våld i palestinska skolor[176] samt löner till dömda terrorister och deras familjer[177] [178] visar att PLO inte tar avstånd från våldsanvändning.

I ”Den palestinska motståndsrörelsen” ingår väl också Hamas och Islamiska jihad? Dessa uttalade palestinska terrororganisationer nämner inte SFNF här, trots att de styr ett par miljoner Gazabor och orsakat flera krig.

 

Antisemitismen grundproblemet

Hat mot judar brukar kallas antisemitism. Antisemitism har alltid funnits, men har sedan 1930-talet tyvärr blivit den troligen mest spridda och definitivt den mest förödande formen av rasism. Antisemitismen har under de senaste decennierna ökat kraftigt i de muslimska länderna som nu är i stort sett etniskt rensat från judar. Konspirationsteorier, bojkotter, demoniseringar, delegitimering av Israel och Förintelseförnekande ökar och får ofta stöd på både höger- och vänsterkanten i Europa.[179]  Ensidig och orättvis kritik av staten Israel är också antisemitism. Det är antisemitismen som är grundproblemet – inte markfrågan. Det är lättare att diskutera ytor, men det etniska och religiösa hatet från muslimska grupper som hindrar freden, förnekar SFNF. SFNF menar att det bara är judarnas egen ”känsla” av att det ligger antisemitism bakom terrorattackerna.

Däremot gör SFNF en helt korrekt beskrivning av det huvudsakliga skälet till varför Israel inte kan släppa den militära kontrollen av Västbanken. Historien har upprepade gånger visat att de blir angripna av sina grannar. Detta skedde 1948, 1967, 1973, 1982, 2006, 2008 och 2014.

 

Israels legala rätt att behålla delar av Judéen och Samarien

FN:s säkerhetsrådsresolution 242 efter Sexdagarskriget 1967 förkastade arabstaternas krav på att Israel skulle lämna tillbaka all mark man tagit från de anfallande staterna 1967. Israel har, enligt det bindande beslutet rätt att behålla så mycket mark som behövs för att säkerhetsställa försvarbara gränser. Det står även att man inte har rätt att erövra mark genom anfallskrig (vilket Jordanien gjorde 1948) samt att alla suveräna, självständiga stater (vilket PA fortfarande inte är) har rätt till säkra gränser.[180]

Israel försvarar alla sina medborgare, inte bara judar. Israel är en demokratisk ö i en totalitär omgivning. Israel ger alla full religiös frihet. Därför är det demoniserande av SFNF att skriva ”nödvändighet att bevara säkerheten för israeliska judar”. Den israeliske beduinen Ziad Alhamada var en 49-årig sjubarnsfar som 5 maj 2019 dödades av en raket från terrorister i Gaza, vid sitt arbete på en fabrik i Ashkelon. Han försvaras på samma sätt som alla israeler, oavsett etnisk tillhörighet eller religion.

“I februari 2010 arresterades Amir i Hebron, anklagad för att ha kastat sten på israeliska soldater. Israel kritiserades av människorättsorganisationer för arresteringar av minderåriga.” Fototext

I februari 2010 omhändertogs Amir i Hebron, anklagad för att ha kastat sten på israeliska soldater. Användningen av barn och ungdomar under 18 år i våldsamma upplopp strider mot FN:s barnkonvention[181].

Palestinsk användning av barnsoldater

Oavsett om den 12-årige pojken heter Amir eller Aron och försöker skada någon annan person, ska han tas om hand. Denna skyldighet har både den palestinska som den israeliska polisen. Stora stenar kan döda och många exempel finns på där vuxna använder eldvapen i upplopp med minderåriga. Användningen av barnsoldater är en fundamental del av Hamas strategi för terror och mot en fredlig lösning.[182] 35 000 barnsoldater har utbildats av Hamas 2015 till 2019.[183] Barn under 18 år får inte användas i väpnade konflikter enligt artikel 38 FN:s barnkonvention [184] och är ett krigsbrott.

Stridande under 18 år kan enligt Genevekonventionen dömas i militärdomstolar, med samma bevisregler som används i civila domstolar. Straffmyndighetsåldern är 7 år i Indien, USA[185] och Pakistan, medan den i Australien, Storbritannien[186] och Schweiz är 10 år. I Israel är den 12 år och i Grekland 13 år. Det allvarliga är inte att barn och ungdomar under 18 år som begår brott arresteras. Det allvarliga är om de används av en myndighet som stridande. Bilden lägger därför skulden till användandet av barnsoldater på den angripna gruppen.

Den palestinska frihetsorganisationen PLO – Yassir Arafat

“Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yassir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att rikta uppmärksamhet till palestiniernas situation.”

De palestinska befrielseorganisationerna

PLO:s terrorstämpel upphörde 1988, medan de två andra betydande grupperna Hamas, Palestinska Islamiska Jihad och PFLP är terrororganisationer enligt EU, USA och andra stater. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för nya medlemmar. Fatah är det ledande partiet i PLO. Yassir Arafat ledde PLO från 1969 till 2004 och hölls ansvarig av Israel för Andra Intifadan 2000 till 2005 med bl a bombattacker mot bussar och hotell som totalt krävde 1 100 israelers liv[187]. Arafat ansåg att han inte hade kontroll över händelserna.[188]

FNSF har översatt ”liberation” med ”frihet”, istället för ”befrielse”. Skillnaden är att ”frihet” är odiskutabelt positivt värdeladdat, medan ”befrielse” ställer den obekväma frågan om vad som ska befrias. 1964 var det Israel som skulle befrias, dvs utraderas.

Ordet ”jobba” leder tankarna till kontorsarbete, mer än till sprängning av bussar och restauranger med civila. PLO var en av världens mest ökända terrororganisationer och Yassir Arafat var terrorledare, tills Olof Palme som förste västlig regeringschef mötte honom 1974 i Alger.[189]

 

Dubbelmoral av Svenska FN-förbundet

Yassir Arafat hade fullt ansvar för PLO:s terrorhandlingar. Däremot kan man inte lägga skulden på honom för de terrorgrupper som bröt sig ut. SFNF har tidigare kallat Irgun och Stern under inbördeskriget 1947 för terrorgrupper, men det vill man inte kalla PLO:s militära verksamhet mot staten Israel och judar. Det är dubbel standard och antisemitism av SFNF[190].

“Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken, inkluderat östra Jerusalem. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre. En egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken.”

“Upproren var i stort sett ickevåldsamma och kallas ofta för den första palestinska intifadan (intifada betyder uppror på arabiska).”

Att kalla ett uppror med massor av skadade och dödade på båda sidor för ”i stort sett ickevåldsamma” är ingen bra beskrivning.

1988 utropade det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken, inkluderat östra Jerusalem. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre. En egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut palestinskt uppror, ”intifada”, i Gaza och på Västbanken.

“År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.”

År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet på självstyre på delar av Västbanken och i Gaza. De kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet 1993, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.

Osloavtalen ger Israel militär kontroll

Kravet om självstyre handlade om civilt självstyre i Area A och B på Västbanken samt i Gaza, där i stort sett hela den palestinska befolkningen bor. I Area A har man också fått säkerhetsmässigt självstyre. Detta har Israel accepterat genom Osloavtalen 1993 och 1995. Militärt måste Israel fortfarande ha kontroll, eftersom PLO inte hållit Osloavtalen om att bland annat avväpna terrorgrupperna.

Osloprocessen

“Osloprocessen var förhandlingar som fördes mellan Israel och PLO och som till slut ledde fram till Osloavtalet I och II år 1993 och 1995. Avtalet ledde till att Israel erkände PLO som Palestinas rättmätiga representant och PLO erkände Israels rätt till att existera. Avtalet la en politisk grund för begränsat palestinskt självstyre genom upprättelsen av en palestinsk myndighet, the Palestinian Authorities – PA.”

Osloprocessen var förhandlingar som fördes mellan Israel och PLO och som ledde fram till Osloavtalet I och II år 1993 och 1995. Avtalen[191] [192] innebar att Israel erkände PLO som Palestinas rättmätiga representant och PLO erkände Israels rätt till att existera i fred och säkerhet och skulle upphöra med våld.

Osloprocessen skulle bygga förtroende

Avtalet om principerna för ett fredsavtal innebar ett förlopp i två faser. Den första var en femårig period där Israel stegvis skulle dra sig tillbaka från tätbefolkade områden med palestinier på Västbanken och Gaza, samtidigt som administrativa funktioner skulle överföras till den palestinska myndigheten PA som skulle väljas. PA skulle, å sin sida, ansvara för att bekämpa terrorism och koordinera säkerhetsarbetet med Israel.

Den andra fasen skulle leda fram till ett slutligt, officiellt fredsavtal om gränser, Jerusalem, flyktingar, israeliska bosättningar[193], säkerhetsfrågor och grannrelationer.

Tanken var att det skulle vara lättare att komma överens om de svårare frågorna, efter att man byggt upp ett förtroende och samarbete mellan parterna.

Palestinsk uppvigling och terror

Under denna första fas utförde palestinska terrorgrupper som bl a Hamas terrorattacker mot israeliska civila[194]. Den palestinska sidans oförmåga att upphöra med våldet och uppviglingen mot judar ledde till att det israeliska folket förlorade förtroendet för PA:s vilja och förmåga. Israels premiärminister Yitzhak Rabin blev också mördad av en israelisk extremist 1995.

Polisväsendet skulle upprätthålla lag och ordning och alla andra styrkor avväpnas. Detta gjorde aldrig PA, som behöll Fatahs väpnade ”Tanzim”[195] som begick mord på civila och man kunde inte kontrollera terrororganisationer som Hamas eller Islamska jihad. PA skulle också skydda judiska heliga platser, men flera har blivit skadade. Judiska besökare skulle tillåtas besöka dessa platser, men de har hindrats. PA:s polis har i strid mot avtalet inte skyddat dem från palestinska upplopp. De har till och med skjutit mot israeler för att skada[196]. PA skulle upphöra med uppvigling till terror och våld, men har genom sina mediekanaler och utbildningssystemet uppmanat till att förstöra judiska heliga platser[197], skada judar[198] och utföra terrorhandlingar. Även lön till terrordömda och deras familjer uppmuntrar till terrorhandlingar.

Osloavtalens resultat

År 2000 var 97% av den palestinska befolkningen under PA:s myndighetsutövning och dessa bodde på 85% av Gazaremsans yta och 40% av Västbankens yta.

Två resultat kvarstår:

1 Den palestinska självstyrande myndigheten fick ta över undervisningen, polisväsendet och hälso- och sjukvården i Gaza och area A och B, där 99% av palestinierna bor.

2 Direkta förhandlingar mellan parterna fortsatte.

“Osloavtalet la grunden för att senare kunna ta upp förhandlingarna om Jerusalem, de palestinska flyktingarna och upprättelsen av en självständig palestinsk stat. Avtalet innebar att PLO ställde krav angående det historiska Palestina.”

Osloavtalen gav palestinierna ett begränsat självstyre genom upprättandet av en palestinsk myndighet, the Palestinian Authorities – PA. Nu fick PA ansvaret för undervisning, hälso- och sjukvård och polismyndighet på 40% av Västbankens yta och 85% av Gazaremsans yta, där 97% av den palestinska befolkningen bor[199] [200]. Man skulle hålla regelbundna demokratiska val.

Ensidig konfliktbild

Det är svårt att riktigt förstå vad SFNF menar när de endast skriver att ”PLO ställde krav”. Båda parterna ställde naturligtvis krav. Och menar SFNF att ”krav angående det historiska Palestina” innebar ett krav på att skapa ett muslimskt arabiskt land över hela det historiska judiska riket, för att använda samma retorik? Eftersom såväl de judiska rikena, den judiska befolkningen, som den provinsen som kallats Palestina, har omfattat olika områden, är det ingen absolut avgränsat område. Det är ensidigt och konfliktskapande att använda en stereotyp bild återkommande gånger.

Ordet ”upprättelse” har två betydelser. Om man menar “skapa”, är det mer representativt att använda ordet ”upprätta”.

“Under femårsperioden efter Osloavtalet fick förhandlingarna emellertid ett abrupt slut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa än sin företrädare och hans övertagande innebar att fronterna gradvis hårdnade.”

“Samtidigt startade palestinska grupper självmordsangrepp mot civila mål i Israel och förhandlingsviljan sjönk på båda sidorna. Högersidans övertagande av regeringsmakten 1996 satte stopp för den processen man kommit överens om i Oslo och det ledde till att Palestina inte utropades till en självständig stat, som varit både ett mål och ett krav.”

När PA inte infriade avtalens krav på att avväpna terrorgrupper[201] , få ett slut på terrorattackerna[202] och upphöra med uppvigling till våld[203] [204], minskade det israeliska folkets förtroende för ett slutligt avtal om gränser, säkerhet, Jerusalem, bosättningar och flyktingar. Ingen av de fyra israeliska premiärministrarna Rabin, Peres, Netanyahu eller Barak lyckades få till ett slutligt fredsavtal med PLO:s Arafat. Det sista försöket i Camp David juli 2000 misslyckades[205]. Starten på den andra våldsvågen, den andra intifadan, december 2000 innebar slutet på den hoppingivande Osloprocessen.

Svenska FN-förbundet lägger skulden på judarna

Osloavtalet I skedde 1993 och Osloavtalet II år 1995, varefter det tillkom ytterligare överenskommelser fram till 2000. Det är således missvisande att skriva att förhandlingarna ”under femårsperioden efter Osloavtalet” fick ett abrupt slut när Yitzhak Rabin blev mördad 1995. Enligt nästan alla källor fortsatte Osloprocessen till december 2000[206]. Förtroendet för processen hängde inte på en enda person och ett enda tillfälle. Tvärtom, var Netanyahu aktiv i fredssamtalen i Wye River Memorandum 1998, där samtalen om säkerhet, landområden och ekonomin fick ett positivt gensvar från det israeliska folket[207].

Ingen fred med Arafat

Vänsterpartiets Rabin efterträddes av högerpartiets Netanyahu, som förlorade makten 1999 till vänsterpartiets Barak. Varken den israeliska vänstern eller högern lyckades få till ett slutligt fredsavtal med Arafat. Även under Netanyahus tid lämnade Israel ifrån sig ytterligare mark[208]. USA:s president Bill Clinton lade efter det misslyckade försöket i Camp David skulden på Arafat[209].

Israelisk kontroll och palestinskt motstånd

Palestinskt våld och israelisk kontroll

Det kanske inte har någon större betydelse, men det palestinska våldet, motståndet, upproret eller vad man vill kalla det, ledde till israelisk kontroll, och säkerhetsbarriärer. Mer korrekt att sätta rubriken i rätt ordning.

“Under 2000-talet, försämrades situationen gradvis. Palestinierna blev besvikna över att staten de lovades i Osloavtalet aldrig skapades. År 2001 bröt den andra palestinska intifadan ut i kampen mot ockupationen och förtrycket.”

“Den här gången genomfördes ofta självmordsbombningar i Israel, vilket ledde till att den israeliska armén skärpte sitt grepp om Västbanken och Gaza avsevärt. Särskilt gick detta ut över den fria rörligheten för palestinierna, som var tvungna att gå igenom ett växande antal checkpoints och vägspärrar för att kunna förflytta sig, även inom det egna landet.”

Under 2000-talet försämrades situationen. Israelerna var besvikna över att terrordåden och uppviglingen mot judar inte upphörde vilket PLO hade förbundit sig till i Osloavtalen[210]. Palestinierna var besvikna över att ännu inte fått igenom kravet om Jerusalem, återvändande av alla flyktingar till Israel och ett övertagande av hela Västbanken och Gaza.

År 2000 bröt det andra palestinska upproret, intifadan, ut och varade till 2005[211]. Självmordsbombningar och andra terrorattacker ledde till att över 1000 israeler miste livet och många fler skadades. Även oskyldiga palestinier drabbades vid dessa attacker och försvaren mot attackerna.

Frånvaron av säkerhetsbarriär gjorde att palestinska terrorister lätt kunde ta sig in i Israel. Byggandet av säkerhetsbarriären startade 2002 och har varit mycket effektiv mot terrorattacker[212] [213]. Den har dock varit kostsam och har gått ut över palestiniernas rörlighet. Antalet aktiva checkpoints och vägspärrar inne på Västbanken är dock få[214].

Palestinska terror stoppade processen

Besvikelsen över en utebliven slutlig fredslösning var inte mindre på den israeliska sidan. Den säkerhet som Arafat hade skrivit under på, visade sig inte vara något värt. Trots att PLO fick allt mer mark för civil administration, fortsatte terrordåden mot israeler. De tre hundra mördade israelerna under 1993 till 2000[215] gjorde att besvikelsen över att eftergifterna inte ledde till fred ökade i Israel. Om inte första fasen i fredsprocessen implementerades av PLO, kunde man inte fortsätta till andra fasen med en suverän palestinsk stat.

Den andra intifadan var även ett uppror mot den palestinska ledningens korruption och bristande vilja och förmåga att förbättra liven för palestinierna[216]. Det drabbade primärt det israeliska samhället, men i förlängningen även palestinierna.

”Det egna landet”, som SFNF skriver, finns ju inte än, eftersom den självstyrande palestinska myndigheten inte uppfyller kraven för en suverän stat, som de lovade i Osloavtalen.

“År 2002 började byggandet av den så kallade separationsbarriären (även kallad muren) längs gränsen, som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet oåtkomligt för palestinierna. Muren har fördömts av FN och Den internationella domstolen i Haag har slagit fast att det strider mot folkrätten (internationell rätt).”

Säkerhetsbarriärer vid gränser och omstridda områden har byggts i allt ökad omfattning runt om i världen. Så också i denna konflikt.

Många namn används både på konstruktionen (barriär, mur, stängsel, vägg) och dess syfte (säkerhet, separation, Israel-Västbank). 85% av sträckan är stängsel, inte mur[217], och när den är färdig kommer 97% vara stängsel.

De två syftena med säkerhetsbarriären är att hindra palestinska terrorister att ta sig in i Israel för att utföra terrordåd och att skapa förutsättning för en tvåstatslösning[218]. PA har inte lyckats uppfylla Osloavtalen[219] vad gäller säkerheten för Israel och därför blir Israel tvungna att förhindra våldshandlingarna. Ett staket kan tas ner, dödade människor är irreversibelt.

Det är en brist av SFNF att inte presentera någon förklaring till byggandet av säkerhetsbarriären och inte heller den positiva effekten på ett drastiskt minskat antal terrorattacker och dödade israeler. Det är tyvärr så att fredliga palestinier drabbas av kontroller och omvägar, på grund av de palestinska terroristerna som fritt vill kunna ta sig till Israel för att utföra sina dåd. Skulden för säkerhetsbarriären ligger på PA, som inte har avväpnat de palestinska terroristgrupperna och inte upphört med uppviglingen till våld[220].

FN:s omröstning i generalförsamlingen av säkerhetsbarriären 2003 var icke bindande. FN-stadgans artikel 51 ger suveräna stater en moralisk och politisk rätt att försvara sina medborgare från yttre angrepp[221]. Att sätta upp en barriär mot angriparna tillhör de minst våldsamma sätten att skydda sin befolkning. Inga andra stater har blivit utsatta för en omröstning i FN för en säkerhetsbarriär, trots ett flertal mycket längre avgränsningar[222]. När en enda stat, världens enda judiska stat, blir bedömd efter en måttstock som alla andra länder slipper, då uppfylls ett av kriterierna för antisemitism[223].

Den internationella domstolen i Haag (ICJ) gav en synpunkt 2004 som endast var rådgivande[224]. De ansåg att rätten för en stat att försvara sig endast gällde ”i fall av väpnat anfall av en stat mot en annan stat”. Detta skulle till exempel förbjuda USA att försvara sig mot al-Qaida, Spanien att försvara sig mot ETA och Nigeria att försvara sig mot Boko Haram. ICJ har inte kritiserat dessa länders försvar mot terror. 

Israel är inte representerad i ICJ, men en palestinier från Jordanien och en egyptier ingick bland de 15 domarna. Islamiska konferensorganisationen har 57 medlemsstater, som liksom de 22 medlemsstaterna i Arabförbundet fick vittna mot Israel. Detta trots att det endast är den palestinska myndigheten som berörs av säkerhetsbarriären, som ICJ kallar för ”muren”. ICJ har ingen laglig rätt att uttala sig i detta ärende enligt Israel[225].

ICJ har inte givit några råd beträffande det pågående byggandet av en indisk 179 km lång säkerhetsbarriär[226] mot Kashmir för att hindra infiltration från Pakistan. Inte heller mot Saudiarabiens nästan 100 km långa barriär mot Jemen eller Turkiets barriär[227] mot Syrien som är världens tredje längsta och barriären mellan USA och Mexico. Indien, Saudiarabien och Turkiet röstade för att hänvisa den israeliska säkerhetsbarriären till ICJ. Dubbel standard är ett av kriterierna för antisemitism, vilket SFNF inte borde medverka i.

De två största politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. I praktiken styr Hamas på Gazaremsan och Fatah på västbanken, men de båda organisationernas politiska frihet är starkt begränsad av den israeliska ockupationsmakten.

De två största rörelserna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. Terrororganisationen Hamas styr på Gazaremsan efter senaste valet 2006, då de fick flest röster. Fatah har trots valförlusten[228] behållit makten på Västbanken.

Hamas är en av bl a EU och USA terrorstämplad organisation, precis som Hizbollah. Det står klart för allt fler länder att man inte kan skilja mellan en politisk och en militär gren[229]. Man kan inte både respekteras som en seriös förhandlingspartner samtidigt som man avsiktligt mördar civila. 

Här vänder SFNF helt på verkligheten. Israel har en mycket stark demokratisk grund, med bl a en politiskt helt självständig och objektiv Högsta domstol och Högsta åklagare. Den palestinska myndigheten har inte hållit något nationellt parlamentsval sedan 2006. Palestinas lagstiftande församling (PLC), som inte hade sammanträtt sedan 2007[230], upplöstes i december 2018 vilket omöjliggör ett ansvarsutkrävande. Lagar stiftas genom presidentdekret och tillämpas endast på Västbanken[231]. Att fredsförhandlingarna inte går framåt beror på bristande demokrati på Gaza och Västbanken som styrs av Hamas, Fatah och Islamiska jihad. En fungerande demokrati utan klanvälde och militära uppgörelser mellan rivaliserande fraktioner, skulle gynna Israel och freden. Israel stoppar inte politisk verksamhet och orsakar inte den bittra striden mellan Hamas och Fatah.

Att skuldbelägga judar för de interna politiska problemen i Palestina är definitionsmässigt antisemitism och måste avlägsnas från texten[232].

I Mesha på Västbanken skiljer separationsbarriären en familj från resten av byn. Foto: Ida Jørgensen Thinn

I Mesha på Västbanken skapar säkerhetsbarriären svårigheter för palestinierna att träffa sina släktingar.  Samtidigt har den reducerat antalet terrorattacker kraftigt. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Israelisk expansion

Sedan Israel först ockuperade de sista palestinska områdena år 1967 har staten drivit på utbyggningen av israeliska bosättningar på Västbanken, vilket är i strid med folkrätten. Idag bor 760 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem.

Israelisk närvaro på Västbanken

Jordaniens ockupation av Judéen och Samarien (som kom att kallas Västbanken) samt östra Jerusalem 1948 till 1967, var den första perioden på 4 000 år utan judisk närvaro. Judarna fick inte heller besöka deras allra heligaste plats Tempelberget och Västra muren.

Idag bor 475 000 judar på knappt 3% av Västbanken och 325 000 i det annekterade östra Jerusalem[233]. De judiska byarna (bosättningarna) ligger i stort sett alla i Area C, där Israel enligt Osloavtalen[234] har civila rättigheter. Om bosättningarna är i enlighet med internationell rätt eller i strid med den, beror på hur man bl a tolkar NF:s beslut den 24 juli 1922, FN:s stadgar artikel 80, FN:s säkerhetsrådsbeslut 242[235] och Genevekonventionen artikel 2 och 6[236] [237].

PLO hävdar att de judiska invånarna på Västbanken förhindrar ett fredsavtal. Israel anser att även en fullständig rensning av judar från Gaza 2005 inte ledde till fred, utan till mer våld. Dessutom pekar de på att PLO inte antog fredsförslaget 2008[238] om att få i stort sett hela Västbanken som sitt eget land.

PLO kräver att alla ättlingar till de palestinier som bott i Israel ska få flytta till Israel, den så kallade rätten att återvända[239] [240]. Israel menar att de har tagit hand om 3,3 miljoner egna judiska flyktingar[241] i Israel efter 1948, bl a från de muslimska länderna[242]. De anser också att 5 miljoner invandrande muslimer, tillsammans med de 2 miljoner arabiska israeler som redan bor där, skulle göra Israel till ännu en muslimsk stat.

När Jordanien angrep Israel 1967, förlorade Jordanien Västbanken, som de illegalt ockuperat 1948. Det har aldrig funnits några ”palestinska områden”, men innan britterna var det en del av Osmanska riket under 400 år. Inget område är ”palestinskt”, eftersom det inte har tecknats något slutgiltigt fredsfördrag, som fastställt gränser och säkerhet. Den korrekta termen är ”omstritt område” (territorial dispute)[243]. De araber som bor på Västbanken och Gaza har emellertid aldrig haft så mycket självstyre i historien som nu.

Israel anser, och har stöd i FN:s säkerhetsrådsresolution 242[244], att de har rätt att behålla så stort område som krävs för landets säkerhet. Ockupationen är laglig. Anledningen är att det var ett försvarskrig mot angripande stater. Annars skulle ett angrepp på en suverän stat vara riskfri för den angripande staten. Västbanken tillhörde inte legalt något annat land innan 1967, men Jordanien kunde skapat en palestinsk stat där om de önskat.

Judar har sedan 4 000 år bott i Judéen och Samarien, där de haft suveräna stater med huvudstad och administration. I Nationernas Förbunds beslut om det brittiska Palestinamandatet[245] står det uttryckligen att judisk invandring skulle stimuleras särskilt till glest befolkade områden. Detta beslut är folkrättsligt bindande, men den enda statsbildning som illegalt helt förhindrat judar att vistas på sina historiska platser är Jordanien.

Den fjärde Genèvekonventionen anger i artikel 49 punkt 6 att ”Ockupationsmakten får inte deportera eller tvångsförflytta en del av sin egen civilbefolkning till de territorier som ockuperas.[246]” Paragrafen formulerades för att förhindra tvångsförflyttning av den egna befolkningen. Eftersom över 100 000 judar bodde i Judéen inklusive Jerusalem, har de och andra återvandrat helt frivilligt till knappt 3% av Västbankens yta, som under 19 år varit etniskt rensat från judar.

Efter Jordaniens erövring av östra Jerusalem 1948 och anfallskrig mot Israel 1967, har Israel annekterat Jerusalem som sin odelbara huvudstad. Man kan inte åter riskera att ha fientliga styrkor inne i sin huvudstad. Det har visat sig inte vara försvarsmässigt hållbart. Israel försvarar dock alla tre religioners rätt till sina heliga platser i Jerusalem. När det muslimska Jordanien ockuperade Gamla Staden, fick judar inte besöka Tempelberget och Västra muren. Israel är garanten för religionsfrihet.

Enligt Osloavtalen 1993 och 1995[247] ansvarar Israel för det civila styret och byggnationer i Area C som omfattar 60% av ytan. PA ansvarar för den civila styrningen på Area A och B. Detta kan förändra sig när det blir ett permanent fredsavtal.

Antalet judar som 2021 bor i 128 byar i Area C på Västbanken är 475 000. Dessutom bor 325 000 judar i det annekterade östra Jerusalem[248]. 70% av judarna i Area C och östra Jerusalem bor i förorter runt Jerusalem, som alla seriösa bedömare anser kommer vara en del av Israel vid ett fredsavtal.

Det är inte ovanligt att Israel utvidgar redan existerande bosättningar på Västbanken. Men enligt internationell press har landet inte etablerat några nya på över 20 år, skrev New York Times den 30 mars 2017[249].

Tittar vi på Area A och B som PA administrerar, så har utbyggnaden av palestinska bosättningar expanderat kraftigt. Städer med plats för 40 000 invånare har byggts, men står nästan tomma och de flesta lägenheter utan fönster. De behöver inte betala skatt, när de inte är färdigbyggda, och kostar inget att låta stå[250]. Amerikanska palestinska köpmän bygger både lyxpalats och lägenheter, men det kommer inte folket till del. Detta kommer aldrig fram i svenska massmedia.

Vissa bosättare menar att judar är Guds utvalda folk, och att de därför har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken. Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare har dock flyttat till de ockuperade områdena på grund av att den israeliska staten gett ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden. Utbyggnaden av bosättningar är ett tydligt tecken på att Israel fortsatt väljer expansion och ockupation snarare än fred och säkerhet.

Israel och de omtvistade områdena mellan Medelhavet och Jordanfloden är fulla av religiösa och historiska platser av stort värde för båda folken. Palestinier, judar och kristna har enligt folkrätten rätt att besöka sina heliga platser på ett tryggt och värdigt sätt. Politiker på båda sidor måste skapa myndigheter som försvarar denna rätt.

Religionsfriheten gäller också utövande judar, som har rätt att tro att de är Guds utvalda folk, precis som utövande muslimer har rätt att tro att Muhammed bars av en bevingad häst med människohuvud. SFNF bör inte raljera med religiösa uppfattningar.

Däremot ska samtliga religioner, enligt folkrätten och NF:s beslut 1922[251] och FN:s resolution 217[252], ha rätt att utövas i hela området för det brittiska Palestinamandatet. Detta bröt Jordanien mot när de etniskt rensade Judéen och Samarien från judar 1948 till 1967. Judar var olagligen helt utestängda från de mest heliga platserna som Tempelberget, Västra muren, Makpelagrottan i Hebron, Rakels grav i Betlehem och Olivberget trots att det i vapenstilleståndsavtalet från 1949 §8 står att judar ska ha tillgång till dem[253]. Garantin för religionsfrihet står Israel för nu.

SFNF verkar tycka att det är fel att judar ska ha ”rätt att stanna” i Judéen/det bibliska Israel/Västbanken och att det skulle vara i strid med folkrätten. Samtidigt är Israel hem för 2 miljoner israeliska araber med fullständiga civila och religiösa rättigheter. Var är logiken?

Vilket politiskt parti i Knesset propagerar för att annektera hela Västbanken? De flesta politiska partier i Israel verkar för en tvåstatslösning med en arabisk-muslimsk och en judisk stat, om det bara skulle skapa en äkta fred. Det är terrororganisationerna Hamas och Islamiska jihad som med våld vill skapa en enstatslösning. PLO vill genom att låta alla 5 miljoner ättlingar till flyktingar från Israel ”återvända”, skapa två arabisk-muslimska stater. Israel verkar för en säker lösning med en arabisk och en judisk stat på området för Palestinamandatet.

Om SFNF tror att judisk närvaro i byar på knappt 3% av Västbanken skulle hindra fred, måste man förklara varför araberna stred för att förgöra hela Israel under tiden 1948 till 1967, när området var etniskt rensat från judar. Under den följande tioårsperioden byggde arbetarpartiet några få strategiska samhällen till stöd för Israels försvar, men araberna ville fortfarande inte förhandla om fred[254]. I fredsavtalet med Jordanien 1994 finns inte ens ordet ”settlements” nämnt och var alltså inget hinder för fred[255]. Under perioden 1992 till 1996 växte antalet judar på Västbanken med 50%, men det hindrade inte parterna att teckna Osloavtalen.

Om SFNF tror att judiska bostadsområden på knappt 3% av Västbanken skulle hindra fred, måste man också förklara varför inte Arafat accepterade Israels premiärminister Baracks fredsförslag år 2000 i Camp David. Då erbjöds ett tillbakadragande från 97% av Västbanken och 100% av Gaza, avveckling av 63 bosättningar, östra Jerusalem skulle bli en palestinsk huvudstad i en palestinsk stat till vilken palestinska flyktingar skulle kunna komma till.[256]

Att ifrågasätta Israels högsta önskan om fred och säkerhet, kan lätt uppfattas som demoniserande. De arabiska ledarna har däremot förkastat kung Faisals förslag, Peel-kommissionens förslag 1937, Vitbokens förslag 1939, FN:s delningsplan 1947, skapade ingen palestinsk stat 1948 till 1967 när Jordanien och Egypten ockuperade Västbanken och Gaza, anföll Israel 1967, var inte intresserade av att få självstyre i Gaza i samband med Egyptens fred med Israel 1979, medverkade till våldshandlingar som stoppade Osloprocessen för gott, förkastade Ehud Baraks stora eftergifter i Camp Davidförhandlingarna 2000, krävde 2002 att alla palestinska flyktingättlingar skulle få flytta till Israel som skulle inskränkas till 1949 års stilleståndslinjer, använde 2005 det fullständiga tillbakadragandet från Gaza till att öka terrorn mot Israel, förkastade 2008 Olmerts generösa fredserbjudande om att få i princip hela Västbanken till en palestinsk stat och huvudstaden i östra Jerusalem och förkastade Netanyahus förslag 2013/2014 och Trumps fredsplan 2020.

Ett folk som drivits runt i världen i 2000 år och varit utsatta för förföljelser och rasism överallt, sätter alltid fred och säkerhet först. Judarna har inte tillåtits att försvara sig tidigare, men ingen kan väl tro att Israel och judarna skulle överleva om man inte försvarade sig mot alla de anfall som riktats mot dem? Och vart skulle de fly? Att ifrågasätta judarnas vilja till fred är demoniserande.

År 2016 undersökte professor Eugene Kontorovich hur många gånger FN:s generalförsamling stigmatiserat Israel som en ”ockupationsmakt”. Det hade skett 530 gånger. Andra ockupationsmakter som t ex Indonesien (Östtimor), Turkiet (norra Cypern), Ryssland (delar av Georgien) och Marocko (Västsahara) hade inte benämnts ”ockupationsmakt” en enda gång. Orsaken till detta borde SFNF:s läsare reflektera över.

Gazakriget

”År 2005 beslutade Israel att dra ut alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.”

År 2005 beslutade Israel att dra ut alla sina militärer från Gazaremsan och de 9 000 judar civila som bodde där. Israel har, tillsammans med Egypten, behållit kontrollen över gränsen. De motiverar detta med att de vill förhindra terroristattacker och hindra införsel av vapen till Gaza.

Israels premiärminister Ariel Sharon tog beslutet att evakuera alla 9 000 judiska invånare utan någon som helst motprestation eller något fredsavtal från de palestinska ledarna[257]. Tyvärr har detta försök att tillmötesgå PLO:s krav lett till att den oförsonliga terrororganisationen Hamas tog över styret efter valet 2006. Våldet som riktas mot det civila israeliska samhället från Gaza eskalerade till fullständigt oacceptabla nivåer. Israel var tvungna att ingripa militärt, när Hamas och Islamska jihad bröt mot Genevekonventionens alla regler om krigsföring[258]. Man har inte rätt att utbilda barnsoldater[259], beskjuta fiender från sjukhus[260], ha vapengömmor under skolor[261], använda civila som mänskliga sköldar[262] [263], med avsikt beskjuta civila icke stridande israeler[264] osv.

Det misslyckade försöket att släppa den militära kontrollen över gränsområden med fientliga styrkor, kommer Israel inte att göra om.

Fel av SFNF igen. Staketet (det finns ingen mur) byggdes 1993 till 1994 i samband med Osloavtalen och finns med i överenskommelsen[265]. Det har i princip helt förhindrat terrorattacker[266]. Staketet har de sista åren fått kompletteras med underjordiskt stängsel för att hindra Hamas attacktunnlar.

Israel har inga trupper på marken i Gaza och ockuperar därför inte Gaza[267], förutom att de har kontroll över luftrummet och havet. Att Israel inte ockuperar Gaza eller har något ansvar för området framgår av reträttplanen 2004, där man skriver att ”det kommer inte finnas någon grund för påståendet att Gazaremsan är ockuperat” [268]. Israel har förstås inget intresse av att erövra området och man belägrar därför heller inte Gaza[269]. Däremot kontrollerar Israel sin del av Gazas gräns, så att terrorister inte tar sig genom stängslet eller attacktunnlarna till Israel och att de inte för in vapen. Egypten gör samma sak, vilket inte SFNF nämner. De nämner inte heller att palestiniernas Abbas t ex stöder förstöringen av tunnlarna[270] och vägrar betala Gazas elektricitet[271] och bränslekostnad. SFNF vill heller inte berätta att Israel, utan att ha skyldighet till det har skänkt stora mängder läkemedel och humanitär hjälp[272], samt givit sjukhusvård åt skadade Gazabor[273].

Hamas tog kontroll över Gaza 2006 och vägrade erkänna Israel, vägrade upphöra med våld och vägrade hedra ingångna avtal. Då införde FN, EU, USA och Ryssland sanktioner mot Gaza och PA. Den egyptiska och israeliska kontrollen av gränsen till Gaza intensifierades och man försökte blockera införsel av krigsmaterial[274] . Det pågår ett krig mellan Hamas och Israel och Israel har förstås rätt att hindra vapentransporter till sin fiende.

Det finns ingen brist på mat i Gaza. Under första halvåret 2018 rapporterade FN-organet OCHA att 51 260 lastbilar körde från Israel till Gaza. Det motsvarar 283 lastbilar varje veckodag. Det finns däremot brist på demokrati, fungerande statsbildning och fredsvilja. Detta kan inte Israel beskyllas för.

”Militära operationer och raketattacker bedrivs också mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen.”

Korrekt kronologisk ordning ska användas. Antalet missiler och raketer som sköts från Gaza mot Israel steg från 560 styck år 2005 till 1121 år 2006 och 2313 år 2007 och 2713 innan Israel gick till massiv motattack i operation ”Gjutet bly” [275].

Man kan inte använda det milda uttrycket ”osäkerhet” för att beskriva effekterna av mångåriga terrorattacker mot befolkningen som bor mellan Tel Aviv och Egypten. I de närmaste israeliska byarna har befolkningen 15 sekunder för att ta sig själv, barn och åldringar till missilsäkra bunkrar innan missilen slår ner. Dag som natt. I hemmet, förskolan och på arbetet. ”Skräck” är ett mer korrekt uttryck.

“Israeliska militära operationer har däremot lett till massiv förstörelse i Gazaremsan, särskilt vid det 22-dagar långa krig vid årsskiftet 2008/2009. Striderna ledde till att nästan 1400 palestinier dödades. Det senaste stora kriget på Gazaremsan var 2014 och varade i 51 dagar. Enligt siffror från FN dödades 2200 palestinier, de flesta civila, och 73 israeler varav de flesta soldater.”

Sedan det fullständiga tillbakadragandet från Gaza besköt Hamas och andra terrorgrupper Israel med 11 600 raketer och missiler fram till 2014. Attacktunnlar till Israel användes och tre israeliska ungdomar kidnappades och mördades. Diplomatiska försök misslyckades och försvarssystemen för Israels befolkning blev otillräckligt när Hamas den 7 juli 2014 attackerade Israel med 60 missiler på en dag. Försvarsattacken mot Hamas kallades ”Protective Edge” och var enligt internationella överenskommelser laglig. Den ledde till 2 200 dödade palestinier, majoriteten stridande, och 88 dödade israeler.

Vem som började krigföringen kan ibland vara oklart. Helt klart är dock att Israel lämnade Gaza fullständigt 2005, varefter Hamas granatanfall nästan femdubblades. Dessutom har Hamas öppet deklarerat att de syftar till att utradera Israel, medan Israel inte har något som helst intresse av att engagera sig i Gaza. Det är alltså Hamas som har motiv att anfalla.

Bakgrunden till Gazakriget 2014, ”Protective Edge”, var att Hamas och andra terrorgrupper sedan år 2000 dödat minst 1 265 israeler, skadat tiotusentals fler och terroriserat miljoner. 15 200 raketer avfyrades mot Israel 2001 till 2014. Allt effektivare missiler som nådde 70% av den israeliska befolkningen och fler attacktunnlar började användas.  Under kriget 2014 dödades 2 322 palestinier och 88 israeler[276]. Israels fullständiga tillbakadragande av all militär och alla civila från Gaza 2005 ledde till en ökad terrorverksamhet med 11 600 avfyrade raketer till 2014. Diplomatiska försök, begäran om internationell intervention och begränsade militära operationer misslyckades. Försvarssystem med varningssirener, Iron Done missilförsvar, förstärkning av hem och offentliga lokaler, byggande av skyddsrum m.m. räckte inte till. 2014 upptäcktes ytterligare terrortunnlar till Israel och tre israeliska ungdomar kidnappades och mördades. Den 7 juli avfyrade Hamas 60 raketer mot Israel, som nu inte hade annat val än att försvara sin egen befolkning genom en större militär aktion mot Hamas[277].

”Att den palestinska förlusten av människoliv är så våldsamt överdriven i förhållande till den israeliska klargör den enorma skillnaden som finns i Israels roll som ockupant och palestiniernas roll som ockuperade. De israeliska brotten mot palestinierna måste ses mot bakgrund av sionisternas målsättning om att majoriteten av den israeliska befolkningen borde ha judisk identitet. Sionismen är fortfarande den ideologiska grunden till staten Israel och är en viktig drivkraft i israelisk politik.”

Att den palestinska förlusten av människoliv är så stor i förhållande till den israeliska, beror på att Gazas terrororganisationer utsatt sin egen befolkning för ett krig i ett mycket tättbefolkat område. De terrorbrott som Hamas utsatte israelerna för, drabbade även den egna befolkningen.

Våldsamheterna måste ses mot bakgrund av att Hamas och Fatah inte erkänner Israels rätt att existera som en judisk stat[278], på samma sätt som det finns 56 muslimska länder med muslimsk majoritet. En judisk majoritet är en förutsättning för en judisk stat.

Ett land har enligt Genevekonventionen full laglig rätt att försvara sig från angrepp, även om angreppen kommer från tätt bebodda områden[279]. Det är den stridande som har skyldighet att bringa sina egna civila i skydd och civila får inte användas för att skapa områden med immunitet, gömma militära föremål eller gynna sina militära operationer. Hamas är ensamt skyldig till att orsaka en militär försvarsaktion i tättbebyggda Gaza.

Det rättsliga begreppet ”proportionalitet” innebär inte att det bör finnas ungefär lika många dödade på båda sidor[280]. Sverige är till exempel mycket stolt när våra soldater återvänder hem från uppdrag utomlands utan några förluster. Hur många stridande och civila svenska soldater dödat får vi aldrig reda på. Inga principer om proportionalitet gäller enligt Genevekonventionen för fientligt stridande eller civila som deltar i fientligheter.

Proportionalitet handlar om hur mycket makt man använder för att uppnå ett legitimt militärt mål. Här har Israel uppträtt bättre än någon annan stridande nation.

”Den israeliska försvarsmakten har utvecklat de mest omfattande och avancerade åtgärderna för att minimera civila offer i attackerna mot legitima militära mål”

Brittisk överste Richard Kemp[281] [282].

Ett rådgivande rättscenter övervakar försvarets insatser dygnet runt, incidentrapporteringar bedöms och ändrar rutiner fortlöpande, flygblad och SMS liksom ljusblixtar varnar civila innan angrepp för att de ska lämna stridspunkten. Israels Högsta domstol är fristående och bedömer lagligheten av stridsinsatserna. Samtidigt bryter Hamas och Islamska jihad mot alla tänkbara regler som Genevekonventionen kräver.

”det kan vara omöjligt att begränsa skadeverkningarna helt till det attackerade objektet…Den militära personalen är inte ansvariga för sådana oönskade effekter, förutsatt att det är proportionellt till den förväntade militära fördelen med attacken”.

F.d. chefen för brittiska arméns juridiska avdelning A. P. U. Rogers

Proportionalitet handlar inte om att lika antal offer. Det handlar om en balans mellan nödvändiga åtgärder och oönskade effekter. Därför anses det acceptabelt med de civila offren när Nato bombade Hotel Jugoslavija[283] i jakten på serbiske milisledaren Arkan och det serbiska socialistpartiets högkvarter i Belgrad[284]. Det har heller inte protesterats mot norske statsministern Stoltenberg, som medverkade aktivt i bombningen av Gaddafiregimens hem 2011[285]. Mellan 5 000 till 8 000 civila har dödats i Natoledda operationer i Afghanistan under perioden 2001 till 2009[286]. Inga åtal har heller skett mot någon av de stridande parterna i syriska inbördeskriget, trots cirka 380 000 dödade, varav 25 000 barn. Att bedöma judar med en annan norm än andra, är ett av kriterierna för antisemitism[287].

Norska NRK P1 uppskattade 2013 att norska soldater dödat mellan 2 000 och 4 000 människor på sina uppdrag utomlands. Inga raketer hade avfyrats mot Oslo och norrmännen behövde inte ta skydd flera gånger om dagen. Som jämförelse dödades omkring 3 900 stridande och civila palestinier av israeliska säkerhetsstyrkor under 16-årsperioden 1987 till 2003[288].

När Hamas och Islamiska jihad angriper Israels befolkning med tusentals raketer och missiler, är de fullständigt medvetna om att detta måste leda till ett försvarskrig mot det tättbefolkade Gaza. Själva syftet med terrorn är att tvinga fram ett israeliskt motangrepp, som kommer att skada och döda civila och därmed få internationell uppmärksamhet och stöd. Döda palestinska civila är terrororganisationernas ”vapen”, lika mycket som missiler och Kalasjnikovs.[289]

Av de 1 434 palestinier som uppgivits ha dödats i kriget 2008 – 2009 var, enligt beräkningar minst 75% stridande personer[290], vilket motbevisar anklagelserna om ”urskillningslöst våld”[291]. 44 israeler dödades.

Att sionismen verkar för skapande av en judisk stat i området för det judiska folkets historiska grund sedan 4 000 år, är inte konstigare än att det finns 21 arabiska och 56 muslimska länder förutom ”Staten Palestina”. I dessa länder är araber respektive muslimer i majoritet och det verkar inte bli fler kristna eller judar i dessa länder. Att varje folk ska ha självbestämmande är en av NF och FN grundad folkrätt och det är anmärkningsvärt att SFNF inte verkar respektera detta. Om SFNF använder en dubbel standard, faller de för kriterierna för antisemitism enligt IHRA[292].

En tredje intifada

”I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till det palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna inom islam, judendom och kristendom.”

Oroligheter i Jerusalem

Från sommaren 2014 eskalerade våldet, särskilt i östra Jerusalem[293]. Orsakerna var såväl en svår ekonomisk situation, som frustration över det egna ledarskapets oförmåga att lösa de politiska frågorna och uppvigling om att al-Aqsa skulle vara i fara[294] [295]. Palestinierna ville inte följa säkerhetsreglerna vid Tempelberget[296] och dödsoffer skördades på båda sidor. Tempelberget är den allra heliga platsen inom judendomen och samma plats är den tredje heligaste inom islam och kallas av araberna för Ḥaram al-Sarif.

Det utbröt palestinska oroligheter i framför allt östra Jerusalem 2014. Det blev aldrig något större “uppror” och det fanns flera namn på upploppen[297]. Oroligheterna i Jerusalem hade en rad orsaker som en svår ekonomisk situation för palestinier och frustration över det egna ledarskapets bristande förmåga till att lösa de politiska frågorna.

Morden på tre israeliska tonåringar juni 2014 ledde till hämnd på en palestinsk tonåring. De israeliska mördarna dömdes till livstids fängelse, men händelsen ökade oroligheterna[298].  

Efter ett attentat mot en israel[299] oktober 2014 stängdes tillfälligt al-Aqsaområdet av för besökare av säkerhetsskäl, vilket drev på oroligheterna. Abbas kallade det en krigsförklaring.[300]

I juli 2015 skedde muslimska upplopp med stenar, brandbomber och raketer för att störa minnesdagen av det första och andra templets förstörelse vid Västra muren[301].

Dagen innan den judiska Lövhyddefesten september 2015 kastade män som gömt sig i al-Aqsamoskén stenar och brandbomber mot poliser som skulle skydda bedjande judar på torget vid Västra muren, nedanför al-Aqsa[302]. Av säkerhetsskäl kunde man inte tillåta besökare till al-Aqsa den dagen, men PA uppmuntrade våldet ”för att försvara och rädda al-Aqsa”[303]. Premiärminister Netanyahu har upprepade gånger konsekvent förpliktigat regeringen att behålla ”status quo”[304], men konspirationsmyten att al-Aqsa skulle vara i fara lever.

Ett stort antal terroristattacker av ensamma palestinska förövare utfördes under de följande fem åren med kniv, bilar, stenar, skjutvapen och explosiva föremål mot både civila, poliser och militärer. 122 avled av sina skador[305]. De som utförde angreppen var oftast boende i östra Jerusalem och motiverade av intensiv uppvigling i palestinsk media och ungdomlig ilska.

Det är anmärkningsvärt att SFNF inte på ett enda ställe i texten om konflikten nämner det judiska och kristna namnet Tempelberget och Västra muren. Det är ju kring detta religiösa område, som muslimerna och UNHCR endast kallar Haram al-Sharif, som den mest infekterade striden står. Tempelberget har varit judendomens heligaste plats mer än dubbelt så länge som platsen varit den tredje heligaste för islam. Att undvika att skriva namnet, är ett sätt att försöka förneka den judiska historien.

FN:s före detta generalsekreterare, Ban Ki-moon, sade till palestinierna att han “förstår deras frustration” och att “de är upprörda över den fortsatta ockupationen och expansionen av bosättningarna”.

FN:s generalförsamling har fördömt Israel 180 gånger under åren 2012 till 2020, medan alla andra stater i världen fördömts 45 gånger sammanlagt. FN:s människorättsorganisation UNHRC har en särskild punk 7, där Israel måste avhandlas vid varje möte. Ingen annan stat behandlas på detta sätt. FN:s generalsekreterare Kofi Annan[306], Ban Ki-moon[307] och Antonio Guterres[308] har kritiserat sin egen organisation för ensidig negativ behandling av Israel.

 

”Årtionden av politiska manövrar har skapat en oproportionell stor mängd resolutioner, rapporter och konferenser som kritiserar Israel”

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon 16 dec 2016

Ban Ki-moon erkände ”FN:s ensidighet mot Israel”, som resulterat i 226 fördömanden mot Israel senaste decennierna och bara 8 mot Assadregimens massakrer som orsakat 400 000 dödade och miljontals på flykt. Ban Ki-moon fortsatt talet med att framsteg hindras av palestinsk ”uppvigling och våld” och ”oacceptabel glorifiering av terror”[309]. SFNF refererar inte den väsentliga kritiken mot PA.

Myten att Israel lätt kan sluta fred om man bara drar sig tillbaka från landområden är falsk. Sinai, Libanon, Golan, Osloavtalen och Gaza är nyckelord som borde punktera sådana åsikter.

Det ges ett stöd, i raderna ovanför, för uppfattningen att terror och massakrer på judar förklaras av situationen på Västbanken efter 1967. Historien är emellertid att arabiska attacker mot judar var vanliga på 1800-talet, då området stod under osmansk kontroll och den judiska invandringen inte börjat. Angreppen fortsatte även 1917 till 1948 när området kontrollerades av britterna och 1929 mördades 133 judar i Jerusalem vid en av massakrerna.

Att förkasta judarnas erkända rätt till ett nationellt hemland med säkra gränser, verkar viktigare för de palestinska ledarna än en egen suverän stat.

”Under 2015 skedde en upptrappning av Israels politik genom att riva palestinska hem. Israel förstörde palestinska hus antingen som en kollektiv bestraffningsåtgärd (som är en typ av krigsförbrytelser), eller som en praxis för att få bort palestinierna från området (i linje med sionismen). Amnesty International påpekade att förstörelsen av palestinska hem måste ses i samband med utbyggnaden av israeliska bosättningar och Israels plan att göra det palestinska östra Jerusalem till en del av Israel.”

När attackerna av ensamma terrorister ökade 2015, började Israel försöka avskräcka gärningspersonerna genom att riva deras hus. Det har även skett som en reaktion mot PA:s system med ”Pay for Slay”, betalning för dråp, som ger livslång månadsersättning till gärningspersonerna i förhållande till hur länge de suttit i israeliskt fängelse, dvs i förhållande till hur många de dödat och skadat.

En annan fråga som vållat debatt är hur man ska handskas med illegalt byggda hus på Västbanken. Det rättsliga läget är mycket komplicerat pga oklara ägarförhållanden och att tre olika lagar gäller samtidigt. Byggnader uppförda utan tillstånd måste rivas, oavsett om de byggts av araber[310], beduiner[311] eller judar[312]. Endast ett fredsavtal kan lösa problemet.

Rivning av hus på order av israeliska myndigheter sker av två skäl. Det ena är ett sätt att försöka bemöta ökningen av terrormord mot israelerna utförda av ensamma attentatsmän. Efter noggrann juridisk bedömning kan terroristens hem förstöras, men ibland kan man endast fylla terroristens rum med betong eller förstöra den personens våning[313]. Det måste finnas straff för terrorister. Att tredje man drabbas av terrorverksamheten, går inte att undvika helt, men Israel har både rätt och skyldighet att försöka skydda sin egen befolkning från angrepp.

SFNF undviker att nämna det internationellt starkt kritiserade belöningssystemet som PA stimulerar terroristerna med. Systemet betecknas av många som ”Pay for Slay”, betalning för att mörda. Ju fler dödade och skadade, desto större månadslön erhåller de och deras familjer. De som t ex mördade familjen Vogel med tre barn 11 och 4 år samt 3 månader, får en månadslön på över 30 000 kr under resten av sitt liv[314]. En undersökning visade att 1/3 av palestinierna stödde morden på familjen[315]. ”Om det så endast finns en penny kvar”, ska det ges till terroristerna, sade PA:s president Abbas 26 september 2019[316]. Kanske borde SFNF också resonera kring vad denna uppmuntran till terror leder till för resultat och vilken känsla som drabbar de överlevande till terroroffren. Vilken myndighet försöker förhindra terror och vem uppmuntrar den?

Den andra anledning till att riva hus, är om det inte finns tillstånd av den myndighet som har ansvar för marken. Detta gäller såväl byggnader som uppförts olagligt av araber[317] som judar[318]. Rättsläget är mycket komplicerat eftersom både osmansk, jordansk och israelisk lag kan gälla. Endast en mindre del av marken har någon säker ägare. Eftersom rättsläget är så oklart, är det ytterst få byggnader som får tillstånd att uppföras. I area A och B sköter PA den civila administrationen och bygglov, i area C är det Israels ansvar enligt Osloavtalen[319]. Ett fredsavtal hade löst problemen. 

Sionismen handlar om judiska folkets erkända rätt till ett hemland, men inte om en stat endast bebodda av judar. 26% av befolkningen i Israel är icke-judar, medan den judiska andelen av befolkningen i Gaza, på Västbankens area A och B samt i resten av den muslimska världen är i det närmaste 0%.

Det finns ingen ”plan” på att annektera östra Jerusalem, som SFNF skriver, – det gjordes 1980 sedan Israel anfölls av Jordanien, som olagligt hade annekterat Judéen och Samarien samt östra Jerusalem 1948. Argumenten är att Jerusalem historiskt endast varit judarnas huvudstad, det har haft en judisk majoritet sedan 1870 samt att det inte går att försvara från fientliga angrepp om gränsen går mitt genom staden.

”Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, d.v.s. att misstänkta gärningsmän skjutits ihjäl på gatan i stället för att ha gripits och åtalats. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.”

De palestinska terrorattackerna mot civila och polis sedan 2014 har framför allt skett som knivattacker, men även med bilar, pistoler och bomber har använts. De senaste åren har dock antalet attacker minskat.

I samband med attentat med pågående dödligt våld på nära håll finns inte alltid möjlighet att stoppa gärningspersonen på ett skonsamt sätt. Prioriteten ligger då på att förhindra att oskyldiga dödas. Detta gäller över hela den civiliserade världen och israeliska polisen generellt är mycket duktiga på att undvika onödiga dödsfall. Men de drabbas av många terrorhandlingar.

Den förre svenska utrikesministern Margot Wallströms grova moraliserande, när hon december 2015 anklagade poliser för ”utomrättslig avrättning” av terrorister vid akut försvar, upprörde med rätta hela det israeliska samhället[320]. Ingen svensk politiker har använt detta begrepp mot fransk eller belgisk polis vid deras terrorattacker. Inte heller kallades det för en utomrättslig avrättning när Eric Torell sköts ihjäl i Stockholm eller attentatsmannen i Trollhättan. Svensk polis har skjutit ihjäl 32 personer under 20 år[321] och har ”rätt att använda skjutvapen, och i vissa situationer är dödligt våld oundvikligt för att en ingripande polis ska kunna skydda andra eller freda sig själva”[322] . Den norska Riksadvokaten summerar 2006 hur vi i Norden bedömer allvarligheten i knivattacker: ”varje angrepp med kniv inom en radie av 6 – 8 meter är att betrakta som ett dödligt angrepp… den svenska polisens livvaktsavsnitt betraktar varje angrepp med kniv inom 10 meter som ett dödligt angrepp. Angrepp med kniv är ett av de angrepp som det är svårast att försvara sig mot. Detta på grund av att ett sådant angrepp medför stor fara och ofta skapar en hög stressnivå hos den som blir angripen.” [323].

Det finns nog ingen stat i världen där polisinsatser granskas så noggrant som i Israel. Både internt och internationellt. 

Det vanligaste scenariot vid en terroristattack efter 2014 har varit en ung man som plötsligt dragit upp en kniv och huggit ner människor i närheten, tills han blivit skjuten eller övermannad. Situationen avgör om det är möjligt att gripa personen levande. När SFNF skriver att det är en ”utomrättslig avrättning” av en ”misstänkt”, som ”istället” skulle ha ”gripits och åtalats” är det dubbelmoral och demonisering.

”Att fördöma den judiska staten för saker som andra stater inte fördöms för, innebär inte att man ställer högre krav på Israel, utan att man ställer diskriminerande krav på Israel”

Charles Krauthammer 1990

”Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. De har skett på individens eget initiativ. Protesterna syftar delvis till det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.”

Detta stycke ger en ganska bra bild och finns med i vår text ovan.

”En palestinsk pojke står utanför ett hus som har ödelagts av israelska bomber i byn Beit Lahiya på Gazaremsan. Bilden är tagen timmar före en vapenvila mellan parterna skulle ta slut. Foto: EPA/Mohammed Saber”

Fem bilder visar bilder på drabbade palestinier. En bild visar ett oskadat förstärkt israeliskt hus. Det borde vara en skyldighet att ge en representativ bild av båda folkens lidande orsakat av konflikten.

 

Texten kan lyda: ”Civila i alla åldrar drabbas på båda sidor i en väpnad konflikt.”

Flyktingars rätt till återvändande

”Omkring hälften av det palestinska folket är flyktingar, som idag är runt 5,4 miljoner människor. Orsaken till det stora antalet flyktingar är att de palestinier som drevs på flykt under krigen 1948 och 1967 inte fått lov att återvända hem. Dessa, och deras barn och barnbarn, har förblivit flyktingar och har enligt FN och folkrätten rätt att återvända till sina hem i Palestina.”

Flyktingsituationen

I samband med bildandet av Israel 1948 och kriget 1967 lämnade cirka 650 000 araber sina hem i området[324] [325] [326]och cirka 850 000 judar lämnade sina hem i muslimska länder för Israel[327] [328]. Palestinier omfattas av UNRWA:s flyktingdefinition[329] [330] som låter ättlingarna i obegränsad tid framöver få flyktingstatus. Därför anses 5,7 miljoner palestinier nu vara flyktingar. Andra folkgrupper, inklusive judar, ärver enligt UNHCR inte flyktingstatus[331].

Israel anser att det skett en växling av flyktingströmmar av palestinier och judar och att man inte kan absorbera ytterligare flera miljoner palestinier än de 2 miljoner som redan bor i Israel, utan att det skulle bli en muslimsk stat. Palestinierna anser istället att alla ska ha rätt att bosätta sig på de ställen där deras förfäder bodde. 73 år efter det återupprättade Israel, bor fortfarande flera miljoner ättlingar av 1948 års palestinier i läger i Libanon, Syrien, Västbanken och Gaza utan medborgarskap. Även om de får bra levnadsförhållanden och medborgarskap, är palestinierna fortfarande flyktingar, enligt UNRWA.

I FN:s resolution 194 från 11 december 1948 framgår att Israel inte kan eller behöver låta fientliga skaror återkomma, som kan äventyra landets säkerhet[332]. Den antogs i generalförsamlingen och skapar därför inte folkrätt. Israels arabiska grannländer röstade, i fullt samförstånd med palestinaaraberna, emot att de flyktingar ”som önskar att återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar, måste få tillåtelse till det så snart som möjligt”. Det var emellertid inte möjligt eftersom de flesta palestinaaraber inte hade fredliga avsikter och att Israel, enligt folkrätten, inte tillät det. Det finns många flyktinggrupper som aldrig fått rätt att återvända. Flyktingar har ingen sådan allmän rätt.

När FN:s generalförsamling röstade för en delning av Palestinamandatet i november 1947 fanns det 497 000 araber och 498 000 judar boende i området för den judiska staten[333]. 51% av befolkningen skulle bo på 58% av marken, men då skulle 60% av Israel bestå av Negevöknen. När den israeliska myndigheten utförde en folkräkning 1949 fanns det 160 000 araber i landet. Högst 650 000 araber och minst 60 000 judar[334] hade fått lämna sina hem under tiden. Endast 90 000 av dessa anses ha blivit fördrivna[335], medan den allra största gruppen lämnade området självmant för att undvika att komma i vägen för striderna, slippa bo i en judisk stat eller på order från deras ledare, innan regelrätta strider utbröt med de invaderande arabiska arméerna.

I FN:s säkerhetsråds bindande resolution 242 från 1967 står endast att man ska verka ”för en rättvis lösning på flyktingproblemet”[336]. Det står inget om ”rätten att återvända”.

FN har två flyktingorgan; UNHCR för alla världens 90 miljoner flyktingar och UNRWA endast för palestinska flyktingar. UNRWA har 40 gånger fler anställd personal per flykting än UNHCR[337].

UNRWA skapades 1950, men fick redan 1951 erkänna oförmågan att genomföra en säker folkräkning av de som bott där mellan 1946 och 15 maj 1948 [338]:

”Det är fortfarande inte möjligt att ge en absolut siffra på det sanna antalet flyktingar såsom den ska tolkas genom arbetsdefinitionen av ’en person normalt bosatt i Palestina som har förlorat sitt hem och sina försörjningsmöjligheter, och är i nöd’ ”

En anledning till för höga siffror var att det fanns ett ekonomiskt incitament för att registrera för många namn som flyktingar och dessutom hade ett stort antal araber hade nyligen immigrerat från grannländerna.

En annan anledning till den höga siffran palestinska flyktingar, vilket kom att ha oanade konsekvenser för UNRWA:s framtid, var att de 1967 expanderade definitionen ytterligare till att inkludera ”ättlingar till manliga flyktingar, inklusive adopterade barn” [339]. UNHCR, som är flyktingorganet för resten av världen, definierar istället flykting som en person som flytt förföljelse. Dennes ättlingar ärver inte flyktingstatus. I detta avseende är det de palestinska araberna som är ”det utvalda folket”.

En tredje mycket viktig orsak till det ständigt ökande antal personer som UNRWA definierar som flykting, är att man behåller flyktingstatus även om man får ett medborgarskap i ett annat land eller får medborgerliga rättigheter[340].  När de omgivande arabstaterna aldrig accepterat att ge dem drägliga villkor eller medborgarskap, cementeras flyktingstatusen ännu hårdare. Undantaget är Jordanien, som till nästan 2/3 består av palestinier. Övriga länder som Libanon, Syrien, Egypten och Irak stängde in palestinierna i läger där många radikaliserades. 1 916 000 palestinier är medborgare i Israel, med goda livsvillkor, men de bor efter 73 år fortfarande i flyktingläger i andra arabländer, Västbanken och i Gaza. Detta kan man inte lasta Israel för. Palestinier kan bli medborgare i USA och Europa, men nästan inga palestinier är medborgare i Libanon, Syrien, Egypten eller andra arabländer. Palestinier är alltså den enda grupp i världen som behåller sin flyktingstatus även om de integreras i Sverige, enligt UNWRA[341]. Därför kommer antalet UNRWA-flyktingar att fortsätta att öka, tills UNRWA:s definition jämställs med UNHCR:s kriterier.

Den fjärde och viktigaste anledningen till det palestinska flyktingproblemet är PA:s ovilja att lösa det[342]. Tjugosju av UNRWA:s läger (19 på Västbanken, 8 på Gazaremsan) med tillsammans mer än 800 000 ”flyktingar”, ligger på den palestinska självstyrande myndighetens eget område. Inget hindrar PA respektive Hamas från att stänga lägren och flytta invånarna till permanenta bostäder och därmed lösa problemet. Både USA, Canada och Israel har erbjudits att bygga bättre bostäder, men mötts med starka reaktioner från PA. Israel erbjöd att ta emot 100 000 av flyktingarna i ett fredsavtal 1949 och kompensera för kvarlämnad egendom, men PA avslog. Trots avslaget betalade israeliska staten 23 miljoner pund till 11 000 personer 1975. Men flyktingarna har blivit ett viktigt propagandavapen och en inkomstkälla.

Det som lättast hade kunnat lösas 1948 eller 1967 med ett fredsavtal, har på grund av ständiga arabiska avslag och UNRWA:s kontraproduktiva flyktingdefinition, blivit en nästan olöslig konflikt.

Efter Sexdagarskriget lät Israel 40 000 palestinska flyktingar återvända till Västbanken från Jordanien. Detta har glömts bort. De flesta hade lämnat Västbanken när jordanska trupper lämnade området och innan israeliska trupper tog över, enligt den svenska FN-medarbetaren Nils-Göran Gussing[343].

De palestinska organisationerna Fatah, Hamas, PFLP och Islamska jihad kräver att 5,7 miljoner ”flyktingar” skall återvända till sina ”hem” där de aldrig har bott och därmed bli en majoritet av Israels befolkning (5,7 miljoner plus nästan 2 miljoner arabiska israeler mot 6,9 miljoner judar). Detta är deras tvåstatslösning – en palestinsk stat på Gaza-remsan och Västbanken och en annan palestinsk stat i det som var Israel. Slutmålet är en stat från Jordanfloden till Medelhavet. Ingen israel kommer att acceptera en sådan självmordsplan.

Det sanna antalet flyktingar, är de som lämnade området vid Israels bildande. Idag är 2% av den palestinska befolkningen över 73 år, dvs levde 1948. Det är registrerat 1 022 000 personer i UNRWA:s läger i Libanon och Syrien [344], men man uppger att det bor betydligt färre där. Palestinier i Jordanien har som regel medborgarskap och de som bor på den palestinska självstyrande myndighetens område bor redan i det blivande Palestina. Alltså finns det nu högst 20 000 palestinaaraber i livet som lämnat nuvarande Israel och inte fått ett nytt hemland. De har Israel inga problem med att ta emot om PLO skulle acceptera ett fredsavtal.

Fler judar har fått lämna arabiska och muslimska länder efter 1948, än araber som lämnat Israel[345]. Israel har tagit väl hand om sitt folk, medan nästan alla arabiska grannländer har vägrat sitt folk mänskliga rättigheter i form av arbete, bostad och medborgarskap. Kännedomen om denna stora judiska flykt från arabiska och muslimska länder är mycket svag och diskussionen om ersättning förlorade hem obefintlig. Dessutom är deras ”rätt att återvända” till dessa länder aldrig diskuterad, eftersom de inte skulle överleva.

”Under 2018 har rätten till att få återvända blivit det främsta kravet från palestinska demonstranter, särskilt på Gazaremsan där över två tredjedelar av befolkningen är flyktingar. Fredliga demonstrationer har mötts av skarpa skott från de israeliska soldaterna längs gränsen och som följd till detta har flera tiotals personer mist livet.”

”Den stora marschen för återvändande” som skedde på Hamasstyrda Gaza under 2018, visar på beslutsamheten i PA:s krav på att ättlingar till flyktingar ska få bosätta sig i Israel. När demonstrationerna övergick till våldsamma attacker för att bryta genom gränsen[346], ingrep Israel. Den låsta politiska situationen drabbar främst fattiga palestinier som inte får möjlighet till egen försörjning och en bra livsmiljö.

Fredliga demonstrationer på Gazaremsan ger ingen som helst uppmärksamhet i pressen. Dödade ”fredliga demonstranter” gör det, men det sker bara om Hamasledda upplopp försöker skada gränspolisen och bryta igenom gränsstängslet till Israel. För att Hamas ska få internationellt stöd offras folk, medan terrorangrepp mot civila israeler, kan få motsatt effekt.

FN:s roll i konflikten

”Den första fredsbevarande styrkan i FN:s historia, UNTSO, skickades 1948 till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. UNTSO är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt följa hur fredsavtalen hålls. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien (Golanhöjden) och styrkans personal har varit flexibel att på kort varsel skickas till andra FN-operationer runt om i världen.”

En helt oproblematisk beskrivning.

”FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar särskilt med palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning. USA har traditionellt varit den största bidragsgivaren till UNRWA, som år 2017 täckte nästan en tredjedel av UNRWAs budget. År 2018 bestämde sig USA för att dra tillbaka nästan hela biståndet till UNRWA.”

FN har också en egen organisation, UNRWA, som enbart arbetar med palestinska flyktingar. Palestinier i flyktingläger i Libanon, Syrien, Jordanien, på Västbanken och framför allt i Gaza är beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsovård och utbildning. Enligt Osloavtalen[347] ska dock PA ansvara för hälsovård (t ex vaccinering), sjukvård och utbildning i Gaza och på 40% av Västbanken.

USA har traditionellt varit den största bidragsgivaren till UNRWA, som år 2017 täckte nästan en tredjedel av UNRWA:s budget. År 2018 bestämde sig USA för att dra tillbaka nästan hela biståndet till UNRWA, då dom ansåg att korruption och UNRWA:s vida flyktingdefinition har lett till försämrade förutsättning till ett fredsavtal[348].

”FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppade av USA genom sitt veto.”

FN:s generalförsamling har antagit över 500 resolutioner mot Israel sedan landet grundades 1948. Inte en enda resolution som fördömt terrororganisationen Hamas massiva raketbeskjutning från Gaza mot civila i Israel har någonsin antagits[349].

Israel anser att denna extrema fokusering på världens enda judiska nation, inte är representativt för alla de krig och svältkatastrofer som utspelar sig på jorden. De anser att de 63 muslimska länderna, som utgör 24% av jordens befolkning mot Israels 0,2% har ett orättvist övertag vid omröstningarna. Endast ett enda land, USA, stöder som regel konsekvent Israel.

FN:s styrka, att alla världens stater samlas på lika villkor, är också dess största svaghet. Öppna och demokratiska medlemsstater är i minoritet, medan de totalitära regimerna får ett avgörande inflytande. FN kan därmed utse Israel till hela världens hackkyckling.

Under 2020 antog FN:s generalförsamling 23 resolutioner som kritiserade medlemsländer. Av dessa var 17 stycken riktade mot Israel – som om Israel vore tre gånger mer klandervärt än den samlade eländet hos världens övriga 192 medlemsländer. Detta urholkar FN:s generalförsamlings moraliska legitimitet.

Generalförsamlingen har sedan 1975 en årlig återkommande kommitté för att ”utöva det palestinska folkets omistliga rättigheter”, som endast går ut på att fördöma Israel, ofta utan någon genomgång eller diskussion[350].

Under 2018 diskuterades 23 resolutionsförslag i generalförsamlingen som handlade om Israel. Den enda som inte antogs framfördes av USA och Israel, och handlade om Hamas massiva raketbeskjutning från Gaza mot civila i Israel det året. Före omröstningen sade USA:s ambassadör Nikki Haley att trots över 500 generalförsamlingsresolutioner som fördömt Israel hade inte en enda som fördömt terrororganisationen Hamas någonsin antagits. Trots detta föll resolutionen vid omröstningen[351].

Nästan hälften av alla resolutioner mot enskilda länder i världen som UNHCR antagit, har kritiserat Israel.[352]

SFNF skriver att USA använder sitt veto för att stoppa resolutioner mot Israel i säkerhetsrådet. Det land som använt sin vetorätt allra flitigast är Ryssland, som använt det 119 gånger sedan 1946. Alla andra stater tillsammans har utnyttjat sitt veto 169 gånger[353]. Det väljer SFNF att bortse ifrån.

När man ser det enorma överrepresentation av resolutioner mot en enda av världens stater, bör man väl fundera på om det finns andra orsaker, än att en enda stat och ett enda folk, skulle vara så fruktansvärd och förkastlig? Kan det bero på att det judiska Israels fiender består av 56 muslimska stater och att varje av dem har en röst? Kan det bero på att dessa utgör 24% av jordens befolkning och det judiska folket endast 0,2%? Hur många av UNHCR:s medlemsstater är demokratier? Kan möjligen ekonomiska och politiska intressen hos västvärlden, Kina och Ryssland ha någon betydelse, eller är det endast etiska överväganden som gäller för dessa stater? Är det så illa, om detta lilla land, har en enda av de 193 nationerna i FN som står på dess sida? Inga av dessa relevanta frågor ställer SFNF.

Mot en palestinsk stat i FN

”Trots stark påtryckning från Israel och USA valde den palestinska myndigheten att skicka in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat. USA meddelade direkt att de skulle lägga veto på en sådan förfrågan. Palestiniernas plan B var att i FN:s generalförsamling ansöka om att uppgradera sin status till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012.”

När den palestinska myndigheten skickade in ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat, protesterade Israel och USA. De menade att FN:s bindande beslut var att konflikten mellan folken skulle lösas i direkta förhandlingar. PA valde då att ansöka om att få observationsstaus, vilket godkändes av generalförsamlingen 2012.

Palestina ”listades under kategori II som en icke medlemsstat genom att ha fått en stående inbjudan att delta som observatör vid mötena”[354]. Palestina är alltså ingen stat, men listas som en icke medlemsstat med observationsstatus. FN är en organisation för stater och kravet på en självständig stat är bland annat ett fastställt territorium[355] , att man kontrollerar detta territorium[356] och att man är oberoende av andra stater och har en suverän makt. Utöver FN:s 193 medlemsstater, räknas endast Vatikanstaten som en stat[357]. Korrekt skrivelse borde vara ”uppgraderades till observationsstatus.

”Idag har 137 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat. Sammanlagt består dessa 137 stater av 80 % av världens befolkning. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014. Vatikanstaten och Västsahara, som inte är medlemmar i FN, har också erkänt Palestina som stat. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att lämna förhandlingsbordet, medan palestinierna hävdar att de gott och väl kan förhandla om fred med Israel även om de erkänns som stat av FN.”

Idag har 137 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat. I EU har Sverige 2014 och Cypern 1988 erkänt Palestina. Israel och USA har kritiserat PLO för att ha lämnat förhandlingsbordet och avslagit alla fredsförslag hittills[358].

När ett område erkänns som en suverän stat, trots att det inte förekommit val på 15 år, dess gränser inte är fastslagna, det inte finns en lagstiftande församling eller en enhetlig polisiär/militär kontroll – då har de fått en positiv särbehandling som inget annat folk har fått.  Tillsammans med den unika definition av flyktingbegreppet, som endast palestinierna har fått, måste man fråga sig om denna särställning har med det palestinska folket att göra. Eller om det har med den flertusenåriga religiösa och etniska kampen mot judarna.

De enskilda ländernas erkännande av Palestina som en stat, har inte lett till att en fredsöverenskommelse kommit närmare. Det kan till och med vara så att PA:s motivation till att sluta ett avtal med Israel minskar, när de fått något utan motprestation – fred.

När Sveriges rödgröna regering på sin första arbetsdag 2014 erkände Palestina som suverän stat, angav man som skäl att man ville främja fredsprocessen. Så blev det inte. Sverige har ingen roll att spela längre, eftersom man bara gav den ena parten något. Det blev inte bättre när utrikesminister Wallström utmålade Israel som en bödel.

Ett ensidigt erkännande av Palestina som självständig stat undergräver både folkrätten och Osloavtalen[359].

Tidigare satte man upp grundkrav för att erkänna en stat, men nu gör man ”en samlad bedömning”. Detta innebär att man inte behöver argumentera eller följa några normer.

Vad anser SFNF att Vatikanstaten och Västsahara har för relevans i historien och argumentationen kring Israel-Palestinakonflikten? Tänker man på att Wallström deklarerade att Sverige inte tänkte erkänna Västsahara pga en ”samlad bedömning”? Eller på att Påve Pius XII redan 1942 fick information om Nazitysklands judeutrotning[360], men förteg uppgifterna för att inte riskera relationerna[361]? Eller att Vatikanstaten ännu inte erkänt Israel?

”Palestinierna” är i förhandlingssammanhang PLO, som enligt Osloavtalen har förhandlingsrätten.

”Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC de första påstådda bevisen från den palestinska befrielserörelsen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina. I tillägg till krigsförbrytelser är det mycket som tyder på att den israeliska behandlingen av palestinier faller innanför FN:s definition av apartheid. Konventionen som förbjuder apartheid anser att det räknas som ett brott mot mänskligheten och således faller förbrytelsen under ICC:s ansvarsområde.”

Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i ICC (Internationella brottmålsdomstolen) i Haag, trots att det bara är suveräna stater som kan vara medlemmar, vilket Palestina inte är än. ICC kan döma individer i länder som har skrivit under Romstatuterna. Trots att Israel inte skrivit under dessa och trots att Palestina inte är en stat, beslöt ICC 5 februari 2021 att de har laglig rätt att döma. Detta har flera stater protesterat emot[362] [363] [364].

Det korrekta namnet på FN-organet är ICC (Internationella brottmålsdomstolen) i Haag, som dömer individer, i länder som skrivit under Romstatuterna, för krigsbrott. Inte stater som SFNF skriver.

Den 5 februari 2021 kom dess ordförande Bensouda fram till att ICC hade rätt att döma individer i kriget mellan PA och Israel. Jurister från sju stater fick uttala sig om beslutet och samtliga[365] ansåg inte att PA uppfyllde de lagliga kriterierna för att kunna lämna över ärendet till ICC. Orsaken är att Romstatuterna, som är grunden för ICC, endast gäller för suveräna stater, vilket inte PA är. Dessutom har inte Israel skrivit under Romstatuterna och ska därför inte omfattas. Alan Baker[366] ansåg att ICC:s “integritet och trovärdighet” hade skadats på ett oreparerbart sätt och var manipulerat mot den stat som sedan tidigt 50-tal hade drivit fram bildandet av ICC, men nu har mist förtroendet för institutionen.

Skulle ICC ändå driva ett brottsmål mot personer i Israel, kommer Israel att driva en motsvarande process i ICC mot ansvariga palestinier för bl a raketbeskjutning och terrorangrepp mot civilbefolkning.

Det finns inget i Israel som liknar apartheid mot någon befolkningsgrupp. Israels grundläggande princip handlar om demokrati, religionsfrihet och etnisk jämställdhet. Detta finns fastslaget i Israels stadgar från 1948 och har klarat 73 år av svåra tester. Däremot använder palestinska ledarskiktet detta som ett mantra för att försöka få till stånd bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel. Slagordet är ett antisemitiskt vapen[367] utan verklighetsförankring. Palestinaaraber i Israel utgör 20% av befolkningen och bor i hela landet och innehar alla typer av befattning som t ex medlemmar i Knesset och Högsta domstolen. Muslimska kvinnliga officerare tjänstgör i armén[368]. Om SFNF menar palestinaaraberna på Västbankens area A och B, där 98% av de bor, så är ju de under PA:s civila styre. Tyvärr finns det inte några större demokratiska rättigheter där. Att det finns legala säkerhetsanordningar som check-points, beror helt på de många terrorattackerna. Blir det fredligare tider, tas dessa bort. Att SFNF bidrar till att sprida en parts grova anklagelser, förbättrar inte trovärdigheten.

Schweizaren Jacques De Mayo, som leder internationella Röda Kors-kommittén i Israel och i de självstyrande palestinska myndigheterna, sa följande 2017:

”Röda Korset känner mycket väl till regimen som styrde Sydafrika under apartheidperioden och svarar därför alla dem som anklagar Israel för samma sak: Nej, det finns ingen apartheid i Israel.”

Jacques De Mayo fortsatte:

“Det är ingen regim som tror på en överlägsen ras eller som förvägrar en särskild grupp av människor grundläggande mänskliga rättigheter på grund av deras påstådda underlägsenhet. Det är en blodig nationell konflikt, där det mest framträdande och tragiska är en mångårig ockupation. Men det är ingen apartheid.”[369]

Bildtext i Svenska FN-förbundets skrift om konflikten:

”Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.”

Vill man försöka vara neutral och visa båda sidor, kunde man skrivit:

 Två glädjande händelser i Israel-Palestinakonflikten; när Israel återbildades 15 maj 1945 och när Palestina fick observationstatus i FN 2012.

SFNF visar en positiv och glädjefylld bild av PA när FN 2012 tilldelade Palestina observationsstaus. En annan positiv bild är när Israel deklarerade sin självständighet som återfödd nation den 15 maj 1945. Den ikoniska, glädjefulla bilden av Israels folk borde också platsa i ett dokument som vill spegla båda perspektiven. Men Svenska FN-förbundet väljer bort glädjen med Israel.

Sveriges roll i konflikten

”Sverige har ett stort engagemang när det gäller det palestinska stadsbyggandet och verkar för att Palestina ska bli en självstädning, demokratisk och livskraftig stat som lever sida vid sida med Israel i fred.”

“Sverige är en av de största bidragsgivarna inom Europa och 2014 antog Sverige en ny strategi för utvecklingssamarbetet. I den nya strategin fokuseras insatser till området Västbanken, östra Jerusalem och Gaza.”

EU ger ekonomiskt stöd till PA med över 3 030 miljoner kronor[370]. Sverige har dessutom genom SIDA givit bidrag till PA med cirka 515 miljoner kronor per år de senaste 10 åren[371]. År 2020 bidrog Sverige till UNRWA:s verksamhet för palestinier med 557 miljoner kronor[372].

Världens samlade bidrag till Palestina sjönk från 4 565 miljoner kronor år 2019 till 3 140 år 2020, ungefär med en tredjedel[373]. Arabländernas sammanlagda bistånd till PA sjönk från 2 250 kronor år 2019 till 340 miljoner kronor år 2020, vilket är en minskning med 85%[374]. Svenska statens ekonomiska bistånd till palestinierna utgör därför en allt större andel av bidragen, för närvarande 18%.

Det totala svenska biståndet till Palestina uppgår till drygt 800 miljoner kronor per år[375].

Sveriges regering har stora möjligheter att genom politiska beslut och uttalanden motverka den ökade antisemitismen, såväl inom landet som i internationella sammanhang[376].

Den allmänna beskrivningen är korrekt; ett mycket stort ekonomiskt och politiskt stöd för PA.

Sverige stöder ensidigt ena parten

Ett perspektiv som saknas, är vilket politiskt eller ekonomiskt stöd som Sverige ger till den andra parten, Israel, för att främja fredsprocessen. Här är det mycket svårare att peka på positiva handlingar, uttalanden, ekonomiska samarbeten eller stimulanser.

”Sveriges roll i konflikten” är därför ett i det närmaste totalt stöd för den ena parten, PA. Någon roll som medlare eller samtalspartner kan därmed inte Sverige ha trots, och på grund av, det ensidiga, kraftiga stödet till Israels motpart.

Svensk syn på FN är okritisk

I svensk politik och offentlig debatt har synen på FN som någon absolut moralisk god sanning närmast fungerat som en slags religiöst mantra och som ett slags slagträ mot Israel. Oftast på felaktiga grunder. Grumliga föreställningar om vad ”folkrätten” innebär har också skapat en helt skev bild.

Svenska politiker ansvariga för antisemitism

Israels befolkning är väl medveten om utvecklingen med en kraftigt ökad antisemitism även mot judarna i Sverige. Den politiska ledningen i Sverige är ansvariga för de tilltagande trakasserierna mot judar och judiska församlingar, som behöver allt mer skydd. Det nya hotet mot judar i Sverige är den kraftigt ökande muslimska invandringen till Sverige. I denna grupp finns en stor andel med antisemitiska åsikter. När de politiskt ansvariga inte vidtagit tillräckliga åtgärder, inser judar i såväl Sverige som Israel, att Sverige inte har någon roll att spela för freden. 

Svenskt bidrag stimulerar terror

Flera andra länder har fryst sitt bistånd till Palestina, men den svenska regeringen beslöt att öka stödet. Under perioden 2020–2024 planerar regeringen att ge PA 2 miljarder kronor.

Det finns kritik mot att svenskt bidrag belönar antisemitism och terrorhandlingar[377]. Frågorna kring hur SIDA kan kontrollera att bidragen inte går till uppvigling och belöning av dömda terrorister är många och svaren ibland motstridiga.

Sveriges syfte med bidragen till och det politiska stödet för PA sägs vara bildandet av en demokratisk stat med fredliga relationer till Israel. Hittills har det gått år motsatt håll med allt sämre demokrati för PA[378] , vars demokratiindex sjunkit från 6,01 år 2006 till 3,89 år 2019. PA placerar sig inte bättre än på 117:e plats jämfört med 167 länder. Palestina är inget erkänt land och ligger nu i kategorin ”auktoritära regimer”, efter länder som Burkina Faso, Elfenbenskusten, Gambia och Kirgizistan. Ju längre Sverige fortsatt att satsa på PA, desto sämre har det gått. Ändå går Sverige mot strömmen och satsar mer på ett projekt som går åt fel håll.

Stöd demokrati och jämställdhet istället

Hur har det gått för Israel, trots den massiva kritiken från Sverige och majoriteten i FN? Där har demokratiindex ständigt ökat från 7,28 år 2006 till 7,86 år 2019. De ligger på 28:e plats före europeiska länder som Tjeckien, Italien, Belgien och Grekland. Dessa demokratiska framsteg har skett trots en extremt fientlig omgivning och flera krig som drabbat landet.

Jämställdheten i Israel bedöms vara 19:e bäst i världen, före Frankrike, Japan och Spanien[379]. Palestina hamnar helt nere på 115:e plats, efter Libyen, Sydafrika och Jordanien. Sveriges satsning på demokratin i Palestina har varit bortkastat, medan Israel som fått kämpa mot Sveriges medverkande till fördömanden i FN, inte har kvävt Israels rättvisepatos.

Vad har bidragen lett till?

Hur gick det med Sveriges syfte med bidragen vad gäller att Palestina skulle bli en fredlig granne till Israel? Tyvärr har uppmaning till våld, glorifiering av terrorister och belöning till dömda terrorister fortsatt. Dessutom har 11 600 missiler skjutits från det palestinska området Gaza 2005–2014, vilket lett till två krig. Även vad gäller målet om en självständig palestinsk stat har Sverige misslyckats, men inte ändrat strategi.

Sverige bidrar även till palestinierna genom EU och ibland är bidragen öronmärkta. Palestinier som hade byggt olagligt i östra Jerusalem fick t ex bidrag med 60 miljoner kronor, när svartbyggena revs.

Icke-statliga organisationer, NGO, i Sverige bidrar också med ansenliga summor till de båda sidorna. Transparensen är oftast mycket dålig och det är svårt att veta vilka organisationer det är frågan om och hur mycket de erhåller[380]. Det råder dock ingen tvekan om att de pro-palestinska, anti-israeliska grupperna genererar avsevärt större summor.

”I tillägg bidrar Sverige med sex officerare till UNTSO. Sverige ingår i den operativa styrkan om 150 militärobservatörer.”

Sverige bidrar med sex officerare av de 150 observatörerna i FN:s fredsövervakande styrka UNTSO.

 Komplettering pga Globalis beskrivning av Gazakriget 2021.

Sammandrabbningarna våren 2021

“Från mitten av April 2021 har anspänningarna mellan Israeler och palestinier ökat. Detta efter att en Israelisk domstol har beslutat att över 70 Palestinier ska vräkas i Sheikh Jarrah då de anses bo på mark som historiskt ägts av religiösa judiska föreningar innan Israels grundande 1948. Beslutet ledde fram till omfattande demonstrationer och sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.”

Det första man slås av, är det slarviga intrycket med stor bokstav på april, israeler, israelisk och palestinier. Har någon över huvud taget kontrolläst dokumentet innan publicering?

Faktamässigt är det som tidigare ensidigt pro-palestinskt och okritiskt till PA:s version.

Från mitten av april 2021 ökade spänningarna mellan israeler och palestinier åter och ledde till ett fullskaligt krig mellan Gaza och Israel samt ett inbördeskrigsliknande tillstånd på flera platser i Israel. Två  orsaker kan identifieras.

Först ställde Fatah in de utlovade valen till parlamentet och presidentskapet, som skulle det bli det första på 15 år sedan 2006. Opinionsmätningar från PCPSR visade att endast 38% skulle rösta på Fatah, mot 22% på Hamas. Det allvarligaste problemet för Abbas parti Fatah var dock den interna splittringen med andra listor. Endast 9% stödde Abbas som president, mot 22% för Marwan Barghouti och 14% för Ismail Haniyyeh.

Maktkampen mellan Fatah och terrororstämplade Hamas, samt de interna stridigheterna i Fatah väljer Svenska FN-förbundet att helt bortse ifrån, trots att detta är den uppenbara förklaringen till att våldsamheterna blossar upp just nu. Fatah förlorade parlamentsvalet redan 2006 med någon tiondel. Det palestinska folket föredrog terrororganisationen Hamas den gången och det kunde ske igen. 76% i opinionsundersökningarna krävde nu parlaments- och presidentval, men Fatahs president Mahmoud Abbas ställde ändå in valen och skyllde på judarna. Israel hade inte tillåtit val eller valkampanj till PA inne i Jerusalem. De skulle få åka några kilometer till egna vallokaler, men här hade Abbas en chans att fly från en valförlust.

För det andra ville Hamas genom ett nytt krig med så många civila dödsoffer som möjligt öka populariteten bland palestinierna och stödet från väst. Metoden att initiera kriget var det gamla stridsropet “AL-Aqsamoskén är i fara” och upplopp mot en rättslig tvist om fyra fastigheter i Jerusalem samt ett regn av raketer mot Jerusalem och Tel Aviv. Nya opinionssiffror i juni bekräftade det kraftigt ökade stödet gentemot Fatah.

Hamas å sin sida var upprörda över att inte vinna valet och införa terrorvälde i hela PA:s självstyrande område, både på Gazaremsan och på Västbankens område A och B. De utnyttjade många palestiniers missnöjdhet över Abbas till upplopp. Oavsett vad Israel hade gjort, ville Hamas genom ett nytt aktivt krig och så stora civila dödstal som möjligt, visa två saker. Dels att det är Hamas som är palestiniernas mest betydelsefulla organisation och dels få ytterligare stöd av världssamfundet.

Sheikh Jarrahs äganderätt ska avgöras i domstol, inte krig

Den helt oberoende israeliska regionala domstolen har noggrant kommit fram till att husen tillhörde judar innan de konfiskerades av den illegalt ockuperande Transjordanska staten 1948. Att Svenska FN-förbundet inte nämner att Transjordanien anföll det Israel samma dag som det bildades innanför FN:s föreslagna gräns, är ett tecken på deras historiemanipulering. Trots det har domstol beslutat att de INTE kan vräkas. De får bo kvar i andras hus, men måste naturligtvis, som hyresgäster, betal hyra. Det vägrar palestinierna. De får alltså bo kvar i en stulen egendom, men inte betala rimlig hyra. Även judar som inte betalar hyra vräks i Israel efter domstolsbeslut. Även i Sverige. Åter sovras informationen, så att utomstående inte kan avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Hamas bryter dubbel mot folkrätten

Man kan fråga sig om det verkligen är vettigt att utlösa ett fullskaligt krig, för bara fyra hyrestvister. Det frågar sig inte Globalis, som skriver åt Svenska FN-förbundet. Svaret är att en terrororganisation hittar vilken anledning som helst för våld. Förhandlingar och samförstånd finns inte med i Hamas stadgar. En terrororganisation växer när rättsstater tvingas att försvara sin attackerade befolkning, i områden där det inte helt går att undvika civila dödsfall på fiendesidan. Hamas bryter dubbelt mot folkrätten på detta sätt.

“Den tionde maj stormade israelisk polis Al-Aqsa mosken för att enligt regeringens talesperson hantera ett pågående upplopp vilket resulterade i över trehundra skadade palestinier och ultimatum från Hamas att dra tillbaka polisnärvaron vid moskén, något som inte hörsammades. Kort därefter avfyrades tre raketer från gaza, något som inte gick obesvarat. I skrivande stund har över tretusen raketer avfyrats från gaza och Israeliska flygräder har krävt närmare tvåhundra liv i Gaza.”

Först – Hamas avfyrade 150 raketer den 10 maj mot civila i Jerusalem, inte 3 stycken. Totalt sköt terroristerna 3 150 raketer mot civila under kriget de skapade.

Israel har både legal rätt och skyldighet att upprätthålla säkerheten på Tempelberget, men har tillåtit den muslimska Waqf att administrera området. I samband med ramadan samlades ett alldeles för stort antal muslimer som också hade tagit med sig stora mängder med ”ammunition” i form av stora stenar. Israeliska polisen satte därför en gräns vid 90 000 personer. Detta accepterade inte muslimerna, eftersom avsikten var att åter höja stridsropet ”Al-Aqsamoskén är i fara!”. Detta falska påstående om att Israel skulle vilja utplåna Al-Aqsamosken, har genom historien föregått pogromer och krig.

Israeliska myndigheter stoppade helt ett judiskt högtidlighållande av Jerusalems återförening, för att minska spänningarna. Palestinierna ansåg att en säkerhetsgräns på 90 000 muslimer kränkte deras rätt.

Att jämföra antalet dödsoffer i krig

Det rättsliga begreppet ”proportionalitet” innebär inte att det bör finnas ungefär lika många dödade på båda sidor[381]. Inga principer om proportionalitet gäller enligt Genevekonventionen för fientligt stridande eller civila som deltar i fientligheter. Israel har full laglig rätt att försvara sig från angrepp, även om angreppen kommer från tätt bebodda områden[382]. Det är Hamas som har skyldighet att bringa sina egna civila i skydd och civila får inte användas för att skapa områden med immunitet. Proportionalitet handlar om hur mycket makt man använder för att uppnå ett legitimt militärt mål. Här har Israel uppträtt bättre än någon annan stridande nation. Globalis vet detta, men räknar ändå (palestinska) liv i en slags omoralisk ekvation bortom internationell lag.

Hamas har inte rätt att ställa ultimatum

En terrororganisation som Hamas är mycket väl medvetna om att de inte kan besegra Israel militärt. Att man, som Globalis reciterar, ställer ”ultimatum”, är inget som Hamas själva tror på och inte heller något en suverän stat kan acceptera. Åter igen, syftet är att visa sig starkare än Fatah och få omvärldens respekt och ekonomiska och verbala stöd. Globalis vet detta, men vill inte göra analysen, eftersom de är partiska och medvetet eller omedvetet vill bidra till att världens enda judiska stat, tillika enda demokrati i denna del av världen, förstörs.

 [1] https://fn.se/vi-gor/vi-utbildar-och-informerar/globalis/

[2] https://www.miff.no/norge-og-israel/2016/09/07fn-sambandetsfeilogfortielseromisraelogpalestina.htm

[3] https://svenska.yle.fi/artikel/2017/07/26/eu-domstolen-hamas-fortsattningsvis-en-terrororganisation

[4] https://web.archive.org/web/20151208125658/http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf

[5] https://www.jewishvirtuallibrary.org/palestinian-maps-omitting-israel

[6] https://static.timesofisrael.com/www/uploads/2012/11/Crowds-Nov.-29-1947.jpg

[7] https://undocs.org/A/RES/181(II)

[8] Benny Morris (2008). 1948: A history of the first Arab-Israelii war. Yale University Press. P. 73 ISBN 9780300126969.

[9] http://www.ajcarchives.org/AJC_DATA/Files/1955_14_IsraelMidEast.pdf

[10] https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Jerusalem_Post

[11] https://palwatch.org/page/16899

[12] https://www.goodreads.com/author/quotes/223411.Golda_Meir

[13] https://www.jcpa.org/phas/phas-sharansky-f04.htm

[14] https://www.theguardian.com/commentisfree/2014/nov/20/israel-palestine-conflict-religious-war

[15] https://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/religion-and-israel-palestinian-conflict-cause-consequence-and-cure

[16] https://pdxscholar.library.pdx.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=4948&context=open_access_etds

[17] https://www.thejc.com/news/uk/blair-palestinian-leaders-must-recognise-conflict-with-israel-is-not-just-about-territory-1.507023

[18] https://www.washingtonpost.com/opinions/the-mideast-deal-that-could-have-been/2011/10/25/gIQAxaREKM_story.html

[19] https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/a-decade-later-israelis-see-gaza-pullout-as-big-mistake/2015/08/14/21c06518-3480-11e5-b835-61ddaa99c73e_story.html

[20] https://www.memri.org/reports/great-return-march-campaign-initiative-sponsored-hamas-whose-goal-was-breach-border-fence

[21] https://en.wikipedia.org/wiki/Mahmoud_Ahmadinejad_and_Israel

[22] https://www.newsweek.com/iran-israel-anti-semitism-poster-1506012

[23] The Problem Is Palestinian Rejectionism: Why the PA Must Recognize a Jewish State, Foreign Affairs, Vol. 90, No. 6 , 2011

[24] https://foreignpolicy.com/2011/05/25/should-the-palestinians-recognize-israel-as-a-jewish-state/

[25] https://www.state.gov/the-abraham-accords/

[26] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_Human_Development_Index

[27] https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex

[28] https://embassies.gov.il/MFA/AboutIsrael/Maps/Pages/The%20League%20of%20Nations%20Mandate%20for%20Palestine%20-%201920.aspx

[29] Israeli settlements, Martin Blecher, ISBN 978-0-7618-7064-7

[30] www.foi.se › rest-api › report › FOI-R–4608–SE

[31] https://bibeln.se/

[32] https://en.wikipedia.org/wiki/Demographic_history_of_Jerusalem

[33] Mandate for Palestine – League of Nations (12 August 1922)

[34] https://www.securitycouncilreport.org/atf/cf/%7B65BFCF9B-6D27-4E9C-8CD3-CF6E4FF96FF9%7D/A%20RES%20181%20(II).pdf

[35] https://documents-dds-ny.un.org/doc/RESOLUTION/GEN/NR0/240/94/PDF/NR024094.pdf

[36] https://www.pinterest.se/pin/327566572867390249/

[37] https://en.wikipedia.org/wiki/Jewish_history#/media/File:Map_Israel_Judea_926_BC-fr.svg

[38] https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fil:Kingdom_of_Israel_1020_map.svg

[39] http://www.mythsandfacts.org/Conflict/mandate_for_palestine/MandateN2%20-%2010-29-07-English.pdf

[40] https://www.google.com/url?sa=i&url=https%3A%2F%2Fwww.mythsandfacts.org%2Fconflict%2Fmandate_for_palestine%2Fmandate_for_palestine.htm&psig=AOvVaw2M5kI_uJx7QrtY2LixYJbs&ust=1613680419010000&source=images&cd=vfe&ved=0CAIQjRxqFwoTCJDR9JLi8e4CFQAAAAAdAAAAABAD

[41] Land Ownership in Palestine, 1880-1948, Moshe Aumann

[42] Fredrik Hasselquist Resa till Heliga landet

[43] H. B. Tristram The Land of Israel, a Journal of Travels in Palestine

[44] https://biblio-archive.unog.ch/Dateien/CouncilMSD/C-495-M-336-1937-VI_EN.pdf

[45] Fredrik Hasselquist Resa till Heliga landet

[46] . Khoushy, Brit Poali Eretz-Israel, 1943, p. 25

[47] L. Shimony, The Arabs of Palestine, Tel-Aviv, 1947, pp. 422–23

[48] https://zochrot.org/uploads/uploads/aa0d1cda57550fb0ad815d606cb1ccb1.pdf

[49] ”Palestine Royal Commission Report” (Peel-rapporten), (London: 1937)

[50] The Survey of Palestine Under the British Mandate, 1920-1948 Dov Gavish

[51] Mandate for Palestine – League of Nations (12 August 1922)

[52] https://www.securitycouncilreport.org/atf/cf/%7B65BFCF9B-6D27-4E9C-8CD3-CF6E4FF96FF9%7D/A%20RES%20181%20(II).pdf

[53] Official Records, S/Agenda/58, (16 april 1948), s. 19.

[54] https://www.alltombibeln.se/bibelfragan/palestin.htm

[55] https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kolonialism

[56] https://monskrabbe.wordpress.com/2012/01/16/palestinierna-ar-vare-sig-ett-folk-eller-en-nation/

[57] https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_sj%C3%A4lvst%C3%A4ndiga_stater

[58] Sol Scharfstein Judisk historia del 1

[59] https://i.pinimg.com/originals/dd/9d/f7/dd9df722d0676956ed743b9ad45b969a.jpg

[60] https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/3/3f/Davids-kingdom.jpg/400px-Davids-kingdom.jpg

[61] https://nrmblogcom.files.wordpress.com/2017/06/kingdoms_of_the_levant_map_830-e1487537399942.png

[62] https://www.bbc.com/news/world-middle-east-37697108

[63] https://en.wikipedia.org/wiki/Jewish_exodus_from_Arab_and_Muslim_countries

[64] https://embassies.gov.il/MFA/AboutIsrael/Maps/Pages/The%20League%20of%20Nations%20Mandate%20for%20Palestine%20-%201920.aspx

[65] Mandate for Palestine – League of Nations (12 August 1922)

[66] Report on Immigration, Land Settlement and Development. Sir John Hope Simpson 1 October 1930

[67] https://en.wikipedia.org/wiki/White_Paper_of_1939

[68] https://www.jewishvirtuallibrary.org/jewish-and-non-jewish-population-of-israel-palestine-1517-present

[69] https://zochrot.org/uploads/uploads/aa0d1cda57550fb0ad815d606cb1ccb1.pdf

[70] https://www.jewishvirtuallibrary.org/jewish-and-non-jewish-population-of-israel-palestine-1517-present

[71] Arieh Avneri, The Claim of Dispossession, (Tel Aviv: Hidekel Press, 1984), p. 28

[72] Report on Immigration, Land Settlement and Development. Sir John Hope Simpson 1 October 1930

[73] https://en.wikipedia.org/wiki/White_Paper_of_1939

[74] https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

[75] https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

[76] Mandate for Palestine – League of Nations (12 August 1922)

[77] Cotler, Jewish Refugees from Arab Countries: the Case for Rights and Redress

[78] https://www.bbc.com/news/world-middle-east-32813056

[79] https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Turkey

[80] Statistical Abstract of Israel, 2009, CBS. “Table 2.24 – Jews, by country of origin and age” (PDF). Retrieved 22 March 2010

[81] https://en.wikipedia.org/wiki/Demographic_history_of_Palestine_(region)

[82] https://worldpopulationreview.com/countries/palestine-population

[83] https://www.aa.com.tr/en/middle-east/palestinian-population-double-ninefold-since-nakba/1839541

[84] https://en.wikipedia.org/wiki/Three_Ds_of_antisemitism

[85] Arieh Avneri, The Claim of Dispossession (New Brunswick, NJ: Transaction Books, 1984), 272

[86] http://www.justiceforjews.com/jjac.pdf

[87] Report on Immigration, Land Settlement and Development. Sir John Hope Simpson 1 October 1930

[88] https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

[89] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-179435/

[90] https://sv.qaz.wiki/wiki/United_Nations_Partition_Plan_for_Palestine

[91] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-179435/ The problem of minorities

[92] Aharon Cohen, Israel and the Arab World (Boston: Beacon Press, 1976), 238

[93] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-179435/ The problem of minorities

[94] https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

[95] https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/images/maps/04map_pg64.gif

[96] https://en.wikipedia.org/wiki/Haganah

[97] https://www.palestine-studies.org/sites/default/files/jq-articles/Pages_from_JQ_75_-_Cahill.pdf

[98] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-179435/

[99] https://en.wikipedia.org/wiki/Israeli_Declaration_of_Independence

[100] Joint Foreign Committee, Reports on Questions of Jewish Interest at the Assemblies of the League of Nations (1920-26)

[101] https://unispal.un.org/unispal.nsf/0/7D35E1F729DF491C85256EE700686136

[102] https://www.palestine-studies.org/sites/default/files/jq-articles/Pages_from_JQ_75_-_Cahill.pdf  sid 55

[103] https://www.palestineremembered.com/Acre/Palestine-Remembered/Story448.html

[104] https://english.iswnews.com/wp-content/uploads/2018/05/%D9%81%D8%AA%D8%AD.png

[105] https://www.goodreads.com/author/quotes/223411.Golda_Meir

[106] Folke Bernadotte, To Jerusalem, (London: Hodder and Stooughton, 1951) p. 113

[107] Shlomo Slonim, “The 1948 American Embargo on Arms to Palestine,” Political Science Quarterly (Fall 1979), 500

[108] “Interview with Abd al-Rahman Azzam Pasha,” Akhbar al-Yom (Egypt) (October 11, 1947), translated by R. Green

[109] https://commons.princeton.edu/mg/war-deaths-1945-2000/

[110] https://www.jewishvirtuallibrary.org/total-casualties-arab-israeli-conflict

[111] Benny Morris, 1948: A History of the First Arab-Israeli War

[112] Benny Morris, The Cause and Character of the Arab Exodus from Palestine: Middle Eastern Studies, January 1986

[113] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_ethnic_cleansing_campaigns

[114] https://en.wikipedia.org/wiki/Partition_of_India#Proposal_of_the_Indian_Independence_Act

[115] https://en.wikipedia.org/wiki/Demographic_history_of_Palestine_(region)

[116] https://worldpopulationreview.com/countries/palestine-population

[117] Security Council Official Records, Special Supplement (1948), 20

[118] Security Council Official Records, S/Agenda/58 (April 16, 1948), 19

[119] https://www.jcpa.org/phas/phas-sharansky-f04.htm

[120] Arieh Avneri, The Claim of Dispossession, (New Jersey: Transaction Books, 1984), s. 272; Kedar, Benjamin, The Changing Land Between the Jordan and the Sea, (Israel: Yad Izhak Ben-Zvi Press, 1999), s. 206; Paul Johnson, A History of the Jews, (New York: Harper & Row, 1987), s. 529.

[121]  Israel Central Bureau of Statistics

[122] ”Progress Report of the United Nations Mediator on Palestine” Official Records: Third session, Supplement 11 (A/648), Paris, 1948, s. 47 och Supplement 11A (A/689 och A/689/Add. 1, s. 5; ”Conclusions From Progress Report of the United Nations Mediator on Palestine”, (16 september 1948), FN-dokument A/648 (del ett, s. 29; del två, s. 23 och del tre, s. 11), (18 september 1948).

[123]  Benny Morris, 1948: A History of the First Arab-Israeli War

[124] Haifa’s Arabs: Displacement and Concentration, July 1948, Middle East Journal, Vol. 42, No. 2 (Spring, 1988), pp. 241-259

[125] https://encyclopedia.1914-1918-online.net/article/balfour_declaration

[126] https://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/A682CABF739FEBAA052565E8006D907C

[127] https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Treaty.xsp?documentId=AE2D398352C5B028C12563CD002D6B5C&action=openDocument

[128]  The Scribe, Mufti Asks Ban on Jewish Emigration as Gesture to Arabs Berlin, July 27 1944, No. 31, February 1989.

[129] Uri Milstein, History of Israel´s War of Independence. Vol IV, Lanham: University Press of America.1999)

[130] http://www.lpdc.gov.lb/DocumentFiles/Key%20Findings%20report%20En-636566196639789418.pdf

[131] https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_refugee_camps

[132] http://www.justiceforjews.com/jjac.pdf

[133] De judiska flyktingarna från arabvärlden – En bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten. Svensk

Israelinformation 2013. Lisa Abramowicz

[134] https://www.un.org/en/genocideprevention/documents/atrocity-crimes/Doc.23_convention%20refugees.pdf

[135] 1961 Convention on the Reduction of Statelessness

[136] https://www.unrwa.org/who-we-are

[137] http://www.lpdc.gov.lb/DocumentFiles/Key%20Findings%20report%20En-636566196639789418.pdf

[138] https://www.goodreads.com/author/quotes/223411.Golda_Meir

[139] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_territorial_disputes

[140] https://www.camera.org/article/occupied-or-disputed-depends-on-israel-s-involvement/

[141] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[142] Folke Bernadotte, To Jerusalem, (London: Hodder and Stoughton, 1951) p. 113

[143] https://sv.wikipedia.org/wiki/1948_%C3%A5rs_arabisk-israeliska_krig

[144] https://embassies.gov.il/MFA/AboutIsrael/Maps/Pages/The%20League%20of%20Nations%20Mandate%20for%20Palestine%20-%201920.aspx

[145] https://fn.se/wp-content/uploads/2016/07/FN-stadgan.pdf

[146] https://unispal.un.org/unispal.nsf/0/7D35E1F729DF491C85256EE700686136

[147] https://web.archive.org/web/20151208125658/http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf

[148] https://fmep.org/issues/borders/

[149] https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

[150] https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordaniens_historia

[151] Security Council Endorses Secretary-General’s Conclusion on Israeli Withdrawal from Lebanon as of 16 June, UN Press Release, (June 18, 2000)

[152] UN Chief Says Hizbullah a Threat to Middle East Security, RTTNews, NASDAQ

[153] https://www.jewishvirtuallibrary.org/palestinian-maps-omitting-israel

[154] När Israel vände nederlag till seger Yom Kippur ,73, ISBN 978-91-85789

[155] Six Days of War, Michael B. Oren, Ballantine Books, p. 305

[156] Six Days of War, Michael B. Oren, Ballantine Books, p. 306

[157] https://www.bible-history.com/biblemaps/wp-content/uploads/1_chronicles_empire_david_solomon.png

[158] https://www.loc.gov/item/2009579463/

[159] https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/e6/Dioecesis_Orientis_400_AD.png

[160] https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2d/1771_Bonne_Map_of_Turkey%2C_Syria_and_Iraq_-_Geographicus_-_Turkey-bone-1771.jpg

[161] http://1.bp.blogspot.com/-ED1xGNI8GxM/VfKO2Tkf6WI/AAAAAAAACD0/QpWhzgOq4_g/s1600/British%2Bmandate%2B1920%2Bmap2.gif

[162] https://www.miff.no/englisharticles/2005/12/01havethejewsstolentheland.htm

[163] https://web.archive.org/web/20151208125658/http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf

[164] https://web.archive.org/web/20151208125658/http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf

[165] https://unric.org/sv/folkraett/

[166]  ”Convention on Rights and Duties of States (inter-American); December 26, 1933”

[167] https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredskonferensen_i_Paris_(1919)

[168] https://www.thinc.info/san-remo-the-zionist-vision-becomes-international-law/

[169] https://www.algemeiner.com/2011/09/22/article-80-and-the-un-recognition-of-a-%E2%80%9Cpalestinian-state%E2%80%9D/

[170] https://legal.un.org/repertory/art80/english/rep_orig_vol4_art80.pdf

[171] https://dailynewsegypt.com/2014/03/25/arab-summit-back-rejection-jewish-state-draft/

[172] https://en.wikipedia.org/wiki/Islamic_Jihad_Movement_in_Palestine

[173] https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/SCRes242%281967%29.pdf

[174] https://dailynewsegypt.com/2014/03/25/arab-summit-back-rejection-jewish-state-draft/

[175] https://www.washingtoninstitute.org/pdf/view/9510/en

[176] https://palwatch.org/page/13015

[177] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/palestina-och-terrorloner_H711917

[178] https://palwatch.org/page/18615

[179] https://skma.se/antisemitism/

[180] https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/SCRes242%281967%29.pdf

[181] https://barnkonventionen.se/fns-konvention-for-barns-rattigheter/

[182] https://alresalah.ws/post/203395

[183] https://tobiaspolitiskresearch.wordpress.com/2019/08/09/tiotusentals-barnsoldater-i-gaza-fn-rapporterar-bara-5/

[184] https://barnkonventionen.se/fns-konvention-for-barns-rattigheter/

[185] https://sv.wikipedia.org/wiki/Straffbar

[186] https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8509956&fileOId=8571926

[187] https://www.jewishvirtuallibrary.org/comprehensive-listing-of-terrorism-victims-in-israel

[188] https://www.upi.com/Defense-News/2002/06/05/Israel-retaliates-after-militants-bomb-bus/31891023317615/?ur3=1

[189] Bengt G Nilsson “Israel och hennes fiender” 2020

[190] https://www.holocaustremembrance.com/sv/resources/working-definitions-charters/ihras-arbetsdefinition-av-antisemitism

[191] https://web.archive.org/web/20021115183950/http://knesset.gov.il/process/docs/oslo_eng.htm

[192] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[193] Israeli settlements, Martin Blecher, ISBN 978-0-7618-7064-7

[194] https://www.jewishvirtuallibrary.org/major-palestinian-terror-attacks-since-oslo

[195] https://en.wikipedia.org/wiki/Tanzim

[196] https://www.timesofisrael.com/pa-security-officer-opens-fire-on-idf-troops-is-shot-dead-army-says/

[197] https://www.timesofisrael.com/topic/josephs-tomb/

[198] https://www.svd.se/stoppa-bistandet-om-inte-uppviglingen-upphor

[199] https://interactive.aljazeera.com/aje/PalestineRemix/area-c.html#/2

[200] https://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_the_Palestinian_territories

[201] https://www.jewishvirtuallibrary.org/major-palestinian-terror-attacks-since-oslo

[202] https://www.jewishvirtuallibrary.org/major-palestinian-terror-attacks-since-oslo

[203] https://mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/peace/mfadocuments/pages/palestinian%20incitement%20to%20violence%20since%

20oslo-%20a%20f.aspx

[204] https://palwatch.org/database/88

[205] https://history.state.gov/milestones/1993-2000/oslo

[206] https://en.wikipedia.org/wiki/Oslo_Accords

[207] https://en.wikipedia.org/wiki/Wye_River_Memorandum

[208] https://history.state.gov/milestones/1993-2000/oslo

[209] https://en.wikipedia.org/wiki/Oslo_Accords

[210] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[211] https://mfa.gov.il/MFA/AboutIsrael/Maps/Pages/Situation-on-the-eve-of-the-Second-Intifada.aspx

[212] https://youtu.be/nX0akSss_uw

[213] https://honestreporting.com/the-truth-about-the-security-barrier/

[214] https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/fd/West_Bank_Access_Restrictions.pdf

[215] https://www.jewishvirtuallibrary.org/major-palestinian-terror-attacks-since-oslo

[216] Bengt G Nilsson “Israel och hennes fiender” 2020

[217] https://honestreporting.com/the-truth-about-the-security-barrier/

[218] https://twostatesecurity.org/west-bank/security-barrier/

[219] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[220] https://palwatch.org/database/88

[221] https://fn.se/stockholm/r2p-och-fn-stadgan/

[222] https://en.wikipedia.org/wiki/Separation_barrier

[223] https://www.jcpa.org/phas/phas-sharansky-f04.htm

[224] https://www.icj-cij.org/en/case/131

[225] https://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2019/Pages/ICCs-lack-of-jurisdiction-over-so-called-situation-in-Palestine-20-Dec-2019.aspx

[226] https://sv.qaz.wiki/wiki/Separation_barrier#India

[227] https://en.wikipedia.org/wiki/Syria%E2%80%93Turkey_barrier

[228] https://www.kas.de/c/document_library/get_file?uuid=c0e0eae4-3c84-3a20-81aa-24099c7da11e&groupId=252038

[229] https://www.bbc.com/news/world-europe-52484247

[230] https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_Legislative_Council

[231] https://www.regeringen.se/rapporter/2019/12/manskliga-rattigheter-demokrati-och-rattsstatens-principer-i-palestina/

[232] https://www.holocaustremembrance.com/sv/resources/working-definitions-charters/ihras-arbetsdefinition-av-antisemitism

[233] “Statistics on Settlements and Settler Population,” B’Tselem (May 11, 2015);Tovah Lazaroff, “Frontlines: Is Settlement Growth Booming?” Jerusalem Post (December 30, 2010)

[234] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[235] https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/SCRes242%281967%29.pdf

[236] Israeli Settlements, Martin Blecher, ISBN 9778-0-7618-7064-7

[237] https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Treaty.xsp?documentId=AE2D398352C5B028C12563CD002D6B5C&action=openDocument

[238] https://www.jpost.com/diplomacy-and-politics/details-of-olmerts-peace-offer-to-palestinians-exposed-314261

[239] https://en.wikipedia.org/wiki/Right_of_return

[240] https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_right_of_return

[241] https://www.jewishvirtuallibrary.org/total-immigration-to-israel-by-year

[242] Cotler, Jewish Refugees from Arab Countries: The Case for Rights and Redress

[243] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_territorial_disputes

[244] https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/SCRes242%281967%29.pdf

[245] https://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/A682CABF739FEBAA052565E8006D907C

[246] https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Treaty.xsp?documentId=AE2D398352C5B028C12563CD002D6B5C&action=openDocument

[247] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[248] https://www.jewishvirtuallibrary.org/israeli-settlements-population-in-the-west-bank

[249] https://www.nytimes.com/2017/03/30/world/middleeast/israeli-settlements-netanyahu.html?_r=0

[250] https://www.youtube.com/watch?v=sWpbvssaMOs&t=4s

[251] Joint Foreign Committee, Reports on Questions of Jewish Interest at the Assemblies of the League of Nations (1920-26)

[252] https://www.un.org/en/ga/search/view_doc.asp?symbol=A/RES/217(III)

[253] https://www.jewishvirtuallibrary.org/israel-jordan-armistice-agreement-1949

[254] https://www.svd.se/en-ensidig-analys-av-laget-i-mellanostern

[255] https://peacemaker.un.org/sites/peacemaker.un.org/files/IL%20JO_941026_PeaceTreatyIsraelJordan.pdf

[256] https://www.jewishvirtuallibrary.org/background-and-overview-of-2000-camp-david-summit

[257] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-194935/

[258] https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Treaty.xsp?documentId=AE2D398352C5B028C12563CD002D6B5C&action=openDocument

[259] https://tobiaspolitiskresearch.wordpress.com/2019/08/09/tiotusentals-barnsoldater-i-gaza-fn-rapporterar-bara-5/

[260] https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4548760,00.html

[261] https://www.unrwa.org/newsroom/press-releases/unrwa-condemns-placement-rockets-second-time-one-its-schools

[262] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-182027/

[263] https://www.youtube.com/watch?v=fcrWy3PT6zc

[264] https://www.middleeastmonitor.com/20190403-hamas-weapons-are-the-focus-of-israel-and-the-regions-targets/

[265] https://en.wikipedia.org/wiki/Israel%E2%80%93Gaza_barrier

[266] https://en.wikipedia.org/wiki/Gilad_Shalit

[267] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ockupation

[268] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-194935/

[269] https://sv.wikipedia.org/wiki/Bel%C3%A4gring

[270] https://www.hurriyetdailynews.com/abbas-backs-egypt-crackdown-on-gaza-tunnels-75531

[271] https://www.reuters.com/article/us-palestinians-gaza-abbas-idUSKBN17T1J0

[272] https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Peace/Humanitarian/Pages/Reconstruction-in-Gaza-Sept-2015.aspx

[273] https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Peace/Humanitarian/Pages/IDF-field-hospital-treats-Gaza-civilians-12-August-2014.aspx

[274] https://en.wikipedia.org/wiki/Blockade_of_the_Gaza_Strip

[275] https://mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/terrorism/pages/israel_strikes_back_against_hamas_terror_infrastructure_gaza_27-dec-2008.aspx

[276] https://www.ochaopt.org/data/casualties

[277] https://mfa.gov.il/ProtectiveEdge/Documents/2014GazaConflictFullReport.pdf

[278] http://mideastweb.org/fatah_program_2009.htm

[279] https://www.icrc.org/en/doc/assets/files/publications/icrc-002-0173.pdf

[280] https://en.wikipedia.org/wiki/Proportionality_(law)

[281] https://www.youtube.com/watch?v=VBnOqxGJanI

[282] https://richard-kemp.com/submission-to-the-united-nations-independent-commission-of-inquiry-on-the-2014-gaza-conflict/

[283] https://www.irishtimes.com/news/bombing-chinese-embassy-was-error-full-of-danger-in-balkan-theatre-of-war-1.182920

[284]  ”Washington Post a “Useful Tool” for NATO?” 18 april 2009.

[285] https://www.hrw.org/report/2012/05/13/unacknowledged-deaths/civilian-casualties-natos-air-campaign-libya

[286] https://www.miff.no/b%C3%B8ker/2020/09/30alf-r-jacobsen-boken-det-falske-bildet-av-israel-er-som-et-knyttneveslag-mot-medieverdenens-selvbilde.htm

[287] https://www.holocaustremembrance.com/resources/working-definitions-charters/working-definition-antisemitism?focus=antisemitismandholocaustdenial

[288] “Den falska bilden av Israel”; Conrad Myrland 2020

[289] https://www.youtube.com/watch?v=CWIDZ7Jpdqg

[290] https://www.ict.org.il/Portals/0/Articles/ICT_Cast_Lead_Casualties-A_Closer_Look.pdf

[291] Motion till riksdagen 2009/10:U203; Hans Linde (v)

[292] https://www.holocaustremembrance.com/resources/working-definitions-charters/working-definition-antisemitism?focus=antisemitismandholocaustdenial

[293] https://en.wikipedia.org/wiki/2014_Jerusalem_unrest

[294] https://palwatch.org/page/8587

[295] https://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-regarding-the-Temple-Mount-24-Oct-2015.aspx

[296] https://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-regarding-the-Temple-Mount-24-Oct-2015.aspx

[297] https://en.wikipedia.org/wiki/2014_Jerusalem_unrest

[298] Hasson, Nir; Hass, Amira; Levinson, Chaim (July 24, 2014). “Two Palestinians killed in West Banks clashes with Israeli security forces”. Haaretz

[299] Berman, Lazar; Ben Zion, Ilan (October 29, 2014). “Temple Mount activist shot, seriously hurt outside Jerusalem’s Begin Center”The Times of Israel.

[300] https://www.bbc.com/news/world-middle-east-29828547

[301] https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Issues/Pages/Tisha-BAv-Events-on-the-Temple-Mount-in-Jerusalem.aspx

[302] https://www.dw.com/en/palestinians-clash-with-police-at-jerusalems-al-aqsa-mosque/a-18744273

[303] https://palwatch.org/page/8587

[304] https://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-regarding-the-Temple-Mount-24-Oct-2015.aspx

[305] https://www.jewishvirtuallibrary.org/comprehensive-listing-of-terrorism-victims-in-israel#

[306] https://jcpa.org/demonization_of_israel_at_the_united_nations/

[307] https://www.un.org/sg/en/content/sg/statement/2016-12-16/secretary-generals-briefing-security-council-situation-middle-east

[308] https://www.jta.org/2020/11/09/global/world-jewish-congress-honors-un-boss-antonio-guterres-for-efforts-to-end-anti-israel-bias

[309] https://www.un.org/sg/en/content/sg/statement/2016-12-16/secretary-generals-briefing-security-council-situation-middle-east

[310] https://thewire.in/world/israel-palestine-west-bank-demolition

[311] https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-israel-orders-demolition-of-entire-west-bank-bedouin-village-1.5438544

[312] https://www.ynetnews.com/article/r1lFxv6dL

[313] https://www.jpost.com/breaking-news/high-court-approves-destroying-top-floor-of-home-of-esther-horgen-murderer-657656

[314] https://palwatch.org/page/18648

[315] https://palwatch.org/page/2654

[316] https://www.newsweek.com/palestinian-authority-still-paying-terrorists-opinion-1563138

[317] https://thewire.in/world/israel-palestine-west-bank-demolition

[318] https://www.ynetnews.com/article/r1lFxv6dL

[319] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[320] https://www.jpost.com/international/swedish-foreign-minister-margot-wallstrom-to-resign-600923

[321] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-skjuts-till-dods-av-polisen

[322] https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/polisens-befogenheter/hur-ofta-anvander-polisen-skjutvapen/

[323] http://www.riksadvokaten.no/no/dokumenter/avgjorelser/Politiets+bruk+av+skytev%C3%A5pen.+Henleggelse+fordi+intet+straffbart+forhold+anses+bevist.9UFRrK3Y.ips

[324] https://unispal.un.org/DPA/DPR/unispal.nsf/0/07175DE9FA2DE563852568D3006E10F3

[325] https://www.jpost.com/opinion/the-forgotten-palestinian-refugees-567076

[326] https://www.zochrot.org/en/article/51011

[327] De judiska flyktingarna från arabvärlden – En bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten. Svensk Israelinformation 2013. Lisa Abramowicz

[328] https://mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/peace/guide/pages/jewish_refugees_from_arab_and_muslim_countries-apr_2012.aspx

[329] https://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/8D26108AF518CE7E052565A6006E8948

[330] https://www.congress.gov/115/bills/hr6451/BILLS-115hr6451ih.xml

[331] https://www.unhcr.org/protection/travaux/40a8a7394/final-act-united-nations-conference-plenipotentiaries-status-refugees-stateless.html

[332] https://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/C758572B78D1CD0085256BCF0077E51A

[333] https://unispal.un.org/DPA/DPR/unispal.nsf/0/07175DE9FA2DE563852568D3006E10F3

[334] https://www.jpost.com/opinion/the-forgotten-palestinian-refugees-567076

[335] https://www.adlibris.com/se/bok/1948-9780300151121

[336] https://unispal.un.org/DPA/DPR/unispal.nsf/0/7D35E1F729DF491C85256EE700686136

[337] https://www.congress.gov/115/bills/hr6451/BILLS-115hr6451ih.xml

[338] https://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/8D26108AF518CE7E052565A6006E8948

[339] https://www.congress.gov/115/bills/hr6451/BILLS-115hr6451ih.xml

[340] https://www.unhcr.org/protection/travaux/40a8a7394/final-act-united-nations-conference-plenipotentiaries-status-refugees-stateless.html

[341] https://www.timesofisrael.com/shift-to-unhcr-criteria-would-strip-refugee-status-from-millions-of-palestinians/

[342] Motion till riksdagen 2012/13:U280 Enochson, Skånberg (Frank Galloway)

[343] http://www.sixdaywar.org/content/refugees.asp

[344] https://www.unrwa.org/where-we-work

[345] https://mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/peace/guide/pages/jewish_refugees_from_arab_and_muslim_countries-apr_2012.aspx

[346] https://www.memri.org/reports/great-return-march-campaign-initiative-sponsored-hamas-whose-goal-was-breach-border-fence

[347] https://web.archive.org/web/20021115180646/http://knesset.gov.il/process/docs/heskemb_eng.htm

[348] https://www.congress.gov/115/bills/hr6451/BILLS-115hr6451ih.xml

[349] https://www.bbc.com/news/world-middle-east-46477163

[350] https://www.un.org/unispal/committee/

[351] https://www.bbc.com/news/world-middle-east-46477163

[352] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_United_Nations_resolutions_concerning_Israel

[353] https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Security_Council_veto_power

[354] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-182149/

[355] Convention on Rights and Duties of States (inter-American); December 26, 1933

[356] Emmerich de Vattel, The Law of Nations, Bok 1, kap 1

[357] https://sv.wikipedia.org/wiki/Stat

[358] https://www.varldenidag.se/israelkommentar/darfor-sager-palestinierna-nej-innan-de-sett-fredsplanen/reptaC!eAX5kUH1eerEylIamIsRcw/

[359] https://www.miff.no/norge-og-israel/2017/08/29venstresidengartilvalgpaaundergravefolkerettenogoslo-avtalene.htm

[360] Världens Historia

[361] Anders Rydell ”Boktjuvarna”

[362] Lahav Harkov, “Germany, Hungary join states opposing ICC probe of Israel,” Jerusalem Post, (Febr 9, 2021)

[363] Alan Baker, “This flawed decision turns the ICC itself into just one more Israel-basher”, Times of Israel, (Febr 6, 2021)

[364] https://www.holocaustremembrance.com/sv/resources/working-definitions-charters/ihras-arbetsdefinition-av-antisemitism

[365] Lahav Harkov, “Germany, Hungary join states opposing ICC probe of Israel,” Jerusalem Post, (Febr 9, 2021)

[366] Alan Baker, “This flawed decision turns the ICC itself into just one more Israel-basher”, Times of Israel, (Febr 6, 2021)

[367] https://www.holocaustremembrance.com/sv/resources/working-definitions-charters/ihras-arbetsdefinition-av-antisemitism

[368] https://www.israelhayom.com/2019/04/18/female-muslim-idf-soldier-braves-threats-to-serve-in-infantry-battalion/

[369] https://www.miff.no/apartheid-anklagen/2017/05/03rodekors-sjef-deterikkeapartheidverkeniisraelellerpavestbredden.htm

[370] https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/IP_19_2341

[371] https://openaid.se/activities/compare?recipient=PS&year=2020

[372] https://openaid.se/activities/overview?year=2020&organisation=41130

[373] https://www.aa.com.tr/en/middle-east/palestinian-funding-from-arab-states-down-85-in-2020/2163509

[374] https://www.aa.com.tr/en/middle-east/palestinian-funding-from-arab-states-down-85-in-2020/2163509

[375] https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/Sverige-och-Israel-Palestina/

[376] https://ps-af.facebook.com/unwatch/videos/swedens-antisemitism/1752969058188116/

[377] https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/8wB5W2/kritiken-mot-sverige-framjar-antisemitism

[378] https://www.economist.com/graphic-detail/2020/01/22/global-democracy-has-another-bad-year

[379] http://hdr.undp.org/en/composite/GII

[380] https://www.ngo-monitor.org/reports/palestinian-ngo-funding-data-base/

[381] https://en.wikipedia.org/wiki/Proportionality_(law)

[382] https://www.icrc.org/en/doc/assets/files/publications/icrc-002-0173.pdf

Först – den 10 maj avfyrade Hamas 150 (inte 3) raketer mot oskyddade civila i Jerusalem. Totalt avfyrades 3 150 raketer av terroristerna mot civila.

När den palestinska myndigheten skickade in ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat, protesterade Israel och USA. De menade att FN:s bindande beslut var att konflikten mellan folken skulle lösas i direkta förhandlingar. PA valde då att ansöka om att få observationsstaus, vilket godkändes av generalförsamlingen 2012.

FN:s generalförsamling har antagit över 500 resolutioner mot Israel sedan landet grundades 1948. Inte en enda resolution som fördömt terrororganisationen Hamas massiva raketbeskjutning från Gaza mot civila i Israel har någonsin antagits[349].

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

Charles Krauthammer 1990

Charles Krauthammer 1990

Charles Krauthammer 1990

Den tidigare chefen för den brittiska arméns juridiska avdelning A. P. U. Rogers

Under kriget som uppstod mellan araber och judar i samband med britternas avveckling av Palestinamandatet, tilltog fientligheten på båda sidor. Judarna kallar kriget i samband med staten Israels bildande för Frihetskriget, Milkhemet Ha’atzma’ut, medan araberna kallar det al-Nakba, som betyder katastrofen.

Med noen få klikk kan du gi med mobilen din.