I många år har svenska judar fått höra från politiker att antisemitismen inte har en plats i det svenska samhället. Men aldrig har judehatets plats varit så tydlig som när judiska barn måste ha polisskydd för att kunna åka skridskor.
En dag i början av februari var det skridskodag på skolan. Men min son glömmer såklart kvar sina skridskor när de går i väg. Hans lärare ringer. Kan jag åka till skolan och hämta skridskorna åt honom? Jag tar mig dit en smula irriterad, hämtar skridskorna och beger mig snabbt vidare till skridskobanan.
Det är flera skolor där och åker skridskor. Men min sons skola håller till på en egen bana och har polisskydd. Vid det här laget borde jag ha vant mig att se våra barn med polisskydd eftersom poliser har vaktat skolan varje dag sedan efter terrordådet i Israel 7 oktober 2023. Innan dess var polisen bara där ibland.
Jag borde ha lämnat skridskorna och gått därifrån. Men jag kunde inte låta bli att stanna till på läktaren och titta på barnen. Våra barn och de andras barn. Och plötsligt slog det mig som en örfil hur absurt det är att våra barn behöver polisskydd när dom åker skridskor. Av ett enda skäl: de är judar. Hur absurt det är att vi föräldrar vant oss vid det. Liksom vi vant oss vid att höra politiker påstå att antisemitismen inte har någon plats i vårt samhälle. Medan judehatet bara ökat och nu finns det ingen återvändo. De som hatar oss är människor som är födda i Sverige, som har gått i svenska skolor, som har vuxit upp här. Hur ska våra politiker få stopp på det? I så många år har man talat om att fostra och utbilda. Men varje gång det blir krig i Mellanöstern blossar hatet upp igen. Länge förväntades vi ta avstånd från Israel. ”Blanda inte ihop judar och Israel” löd mantrat som de lyckades hjärntvätta svenskar med och en del judar faktiskt. Men majoriteten av oss vet vad Israel betyder och att judar alltid har haft och alltid kommer att ha en stark koppling till den plats där våra rötter sträcker sig djupt ned i jorden.
Jag lämnade skridskorna till min son och fick påminna honom om att säga tack. Jag såg på våra barn en sista gång och på de andra barnen. Alla barn åkte skridskor och såg glada ut men de andra var fria. Det var inte våra. Inte i Sverige som våra politiker har varit med och beslutat om. Beslut om att alla och vem som helst kan komma hit och om man har synpunkter så är man rasist, nazist eller fascist. Beslut som har tagits på vår bekostnad. Det gick bra att slänga oss och våra ungar under bussen samtidigt som ”antisemitismen inte hade plats i vårt samhälle”.
På väg hem passerade jag byggnader och arbetsplatser där flaggor vajade på halv stång. Jag förstod inte varför men så slog det mig att en skolskjutning hade ägt rum i Örebro. Och jag tänkte på hur jag hade reagerat när nyheten om dådet nådde mig. Det var som om det hade ägt rum i ett annat land, långt bort ifrån mig. Inte för att det var overkligt utan för att Sverige inte är mitt land längre. Inte efter den 7 oktober. Och dagarna efter då massakern på judar och andra israeler firades på svenska gator och torg.
När jag var barn flydde min familj hit från islamismen i Iran. Nu har jag ett eget barn. Han är född här men när han passerar ett torg inte långt ifrån sitt hem kan han få höra antisemitiska slagord. Han går i mellanstadiet men kan inte få ett eget bankkort eller telefonabonnemang då vi måste ha skyddad identitet på grund av hot mot våra liv. Hot som kommit efter att jag uttryckt mina tankar och åsikter, precis som jag gör här. Kanske får vi nya hot nu?
Jag måste rädda mitt barn från samma hat mina föräldrar räddade mig ifrån en gång för länge sedan och det kan jag inte göra här. Jag lämnade Sverige i oktober 2023. Det är bara min kropp som är kvar här. Men glöm inte att det börjar med judarna men slutar aldrig med judarna.
Adele Josephi
