I flera inlägg på Facebook och X har riksdagsman Fredrik Malm (L) skrivit om sina erfarenheter av Palestinarörelsen och deras hat och hot. Texten nedan publicerades på Facebook den 11 augusti.
Odenplan är en fantastisk plats i Stockholm och jag råkar bo några hundra meter därifrån. De senaste 18 månaderna kan jag dock inte befinna mig i centrum av min egen stadsdel på helgerna på grund av islamistiska och kommunistiska manifestationer mot Israel.
Några exempel.
Jag går till Åhléns vid Odenplan och möts av fyra personer som på en meters avstånd vrålar i mitt öra att jag är sionist och mördare.
Jag går Odengatan upp från Sveavägen en fredag kväll och tio bilar åker kortege och tutar konstant, viftar med Palestinaflaggor och vrålar i falsett Free Palestine klockan 23.00. Vilka invånare de vill vinna är oklart. Området är inte Khan Younis så att säga.
Jag går förbi Odenplan på väg till brädspelsbutiken på Sveavägen och får en megafon och tre aktivister rakt i ansiktet som skriker att jag är folkmördare och sionist.
Jag är på torget för att möta en vän och får en aktivist på mig som anklagar mig för att vara jude och verka för vaccinering.
När Liberalerna kampanjade i valet till EU-parlamentet 2024 deltog jag inte på en rad aktiviteter på Odenplan på grund av palestinamöten. Då hade Liberalerna polistillstånd för möten, men polisen beviljade möten för Palestina direkt efter och deras aktivister trakasserade våra valarbetare, så för mig och flera andra medlemmar i Liberalerna blev det omöjligt att närvara.
Samma sak gäller vid mitt arbete, riksdagen. Jag har i ett års tid tvingats använda andra ingångar på grund av hatiska, islamistiska, aggressiva så kallade demonstranter.
Jag har skrivit tidigare på Facebook och X om den så kallade Palestinarörelsen och mina erfarenheter av den. Min enkla slutsats är att Palestinarörelsen i Sverige är våldsbejakande, antisemitisk och islamistisk. Där finns förstås massa folk som inte är det. Men så länge man accepterar antidemokratiska och rasistiska inslag kan man inte komma till någon annan slutsats.
Vid en rad manifestationer finns porträtt på ledande svenska politiker som ”demonstranterna” bildligen önskar livet ur.
I både Göteborg och Malmö har man nu iranska regimens flaggor på sina manifestationer. I Stockholm har man protesterat utanför synagogan mot minnet av Förintelsens offer. På en rad håll i Sverige har man porträtt på ledare för Hamas och Hizbollah på mötena. Och ofta förekommer flaggor för totalitära regimer som Kuba.
Det är helt orimligt att Sverige betraktar dessa protester som ett normalt inslag i ett land med yttrandefrihet. Detta är våldsbejakande aktioner som både riktas mot Israel men också mot Sverige.
Fredrik Malm
