Under torsdagen hölls en minnesceremoni i Stockholms stora synagoga för att hedra offren för Hamas terrorattacker den 7 oktober. Kvällen präglades av både sorg, hopp och styrka.
Ikväll hölls en ceremoni i Stockholms stora synagoga, för att minnas 7 oktober, Hamas vidriga attacker, offren och de överlevande.
Det blev en fin och värdig stund, med tal av Aron Verständig, Ulf Kristersson, Alice Teodorescu Måwe och ambassadör Ziv Nevo Kulman, vacker musik och en mycket berörande film med personligt vittnesmål av Nira Herman Sharabi.
Alice Teodorescu Måwe fick spontana stående ovationer redan när hon kom in i synagogan. Ett mycket starkt ögonblick.
Vi är glada för den levande gisslan som äntligen kommit hem, men sörjer de mördade och deras familjer. Så kanske kvällens budskap skulle kunna sammanfattas.
Detta är talet som hölls av Alice Teodorescu Måwe:
Kära vänner,
”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Bryta ner har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Sörja har sin tid och dansa har sin tid.
Tiga har sin tid och tala har sin tid.
Älska har sin tid och hata har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid.”Idag måste vi orka göra allt simultant; fälla tårar av glädje med de som äntligen, gränslöst euforiska, fått rusa fram till sina älskade i sjukhusrummen – och fälla tårar med de som aldrig får uppleva den efterlängtade återföreningen.
Idag tänker jag på den övermänskliga styrka som krävs av den som ställs inför valet att välja livet när det kanske hade varit enklare att välja döden. På den motståndshandling som valet av livet innebär. Jag tänker särskilt på alla de barn som aldrig får återse sina mammor och pappor och på de mammor och pappor som aldrig får återse sina barn. Jag tänker på Shiri Bibas som gjorde allt för att skydda sina barn – som mammor gör – som bar deras bördor, omfamnade deras lycka, som följde dem till världens slut.
Jag tänker på alla som hållit andan, dag som natt, som nu äntligen får andas ut som hela människor i en trasig värld. På de som nu med stapplande steg ska hitta tillbaka till en ny vardag, utan kläder och skor invid sängkanten i händelse av sirener som varnar för en stundande raketattack. Jag tänker på alla de unga som tvingades bli vuxna alltför fort när de kastades ut i krigets inferno för att försvara det land som alltid kommer att försvara dem.
Det finns ett före den 7 oktober 2023 – och det finns ett efter. Nu måste vi säkerställa att det också finns ett efter den 13 oktober 2025. Att det avgrundsdjupa hat som manifesterats mot judar och staten Israel kompromisslöst trycks tillbaka. Att insikten om att den gnista som tänt den antisemitiska elden bara kan släckas av de som förstår att det aldrig började med Förintelsen – men att det alltid slutar så om man tillåter de små stegens tyranni avtrubba de kollektiva, moraliska känselspröten. Mellan första och sista steget finns alla de små stegen som passiviserar, normaliserar och som slutligen gör oss immuna, som berövar oss vår handlingskraft och gör oss blinda inför vår egen otillräcklighet.
Det räcker inte att minnas Förintelsen om man inget lärt av det som ledde fram till den. Det räcker inte att minnas döda judar om man inte är beredd att göra skillnad för de levande. Om inte denna synagoga ska bli ett framtida monument över det judiska liv som en gång fanns i Sverige behöver vi värna livet. Inget judiskt liv, inget liv överhuvudtaget, kan blomstra i skuggan av rädsla och självcensur.
Jag är inte den jag var den 6 oktober 2023 och jag vet att ni inte heller är det. Men sedan i måndags är det den 8 oktober och på något mirakulöst vis har livet haft sin gång medan vi hållit andan. Ur mörkret har kärleken till livet vuxit sig starkare. Nu ska vi minnas, hedra och glädjas, sörja och dansa på nytt.
Tack för att ni berikar Sverige, för att ni stannar kvar trots samhällets svek och misslyckanden. Jag vet att det är svårt, jag förstår er rädsla, jag delar den, och just därför behöver vi tillsammans visa mod. Ni är inte ensamma – sida vid sida står många av oss med er. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. För att det är rätt och för att det är allas vår plikt att välja det rätta, särskilt när det är svårt.
Tack!
Ikväll hade jag den stora äran att tala på minnesceremonin för 7 oktober offren i Stockholms synagoga. Det var det svåraste, men också det viktigaste, tal jag någonsin skrivit. Am Israel Chai! pic.twitter.com/998mDSqyyS
— Alice Teodorescu Måwe (@alicemedce) October 16, 2025
