Kyrkovalet närmar sig – ett val som sällan får stor uppmärksamhet men som berör nästan sex miljoner medlemmar i Svenska kyrkan. Valet den 21:e september avgör hur kyrkan styrs och vilka grupper som får inflytande över en av landets största organisationer. Annika Borg ger oss en bakgrund och introduktion.
Nu är det dags för kyrkoval, ett val som är en doldis i det svenska samhället. Svenska kyrkan är organiserad som en kommun och politiska partier har fortfarande ett stort inflytande i kyrkan, trots att kyrkan och staten separerade vid millennieskiftet. Motsägelsefullt? Javisst. Undersökningar har visat att en majoritet av medlemmarna vill att kyrka och politik ska hållas isär, men så ser det inte ut i den kyrkliga verkligheten.
Svenska kyrkan är en av världens största och rikaste lutherska kyrkor, med strax under sex miljoner medlemmar. Det rör sig om mycket pengar, många arbetsplatser, ett stort antal anställda och engagerade. Svenska kyrkan är Sveriges största organisation, men vad som sker i maktens korridorer i den kyrkliga sfären är långt ifrån välkänt. Det är en värld som inte alla har insyn i. Att kyrkan kan användas som en maktfaktor i politiken och samhällsdebatten är därför viktigt att känna till. En ytterligare aspekt är att deltagandet i kyrkovalet är mycket lågt, strax över tio procent, så systemet och dess maktutövning är egentligen inte särskilt demokratiskt.
Tanken med separationen mellan Svenska kyrkan och staten var att kyrkan skulle bli en fri kyrka. Reformen drevs igenom under en socialdemokratisk regering. Flertalet av de politiska partierna kopplade loss sitt kyrkliga engagemang från moderpartiet och blev i kyrkan fristående nomineringsgrupper. Moderaterna blev exempelvis Borgerligt Alternativ. I kyrkopolitiken finns även nomineringsgrupper helt utan koppling till den samhälleliga politiken – åtminstone säger de det själva –, som POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka.
Tre partier kopplade dock inte loss sig från sina moderpartier och partipolitiken: Socialdemokraterna, Centerpartiet och – sedan – Sverigedemokraterna behöll istället den partipolitiska direktanslutningen. Detta skapar på flera sätt en obalans, då dessa grupper får tillgång till fler resurser och mer organisationsstöd än de andra nomineringsgrupperna.
Socialdemokraterna efterlevde således inte den kyrka-statreform de själva drev fram och beslutade om, där tanken var att partianslutningen skulle upphöra. I retrospektiv kan man resonera om ifall det fanns en strategi som gick ut på att fortsätta att ha makt i och över den rika och rikstäckande Svenska kyrkan. Greppet över kyrkan stärktes i själva verket. Och kyrkan har visat sig vara en användbar partipolitisk arena.
Idag är S fortsatt den största partipolitiskt anslutna nomineringsgruppen i kyrkomötet. Tidigare statsminister Stefan Löfven (S) sammanfattade sin inställning till kyrkan inför kyrkovalet år 2017 så här: ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid.” (Kyrkans tidning 22/6 2017).
Kyrkovalet verkar ses som en övning där man trimmar valmaskineriet inför kommande valår. Så här uttryckte exempelvis den tidigare gruppledaren i kyrkomötets S-grupp Olle Burell sig inför kyrkovalet år 2013. ”Vi vill utveckla Socialdemokraternas metoder för mobilisering inför val. Det gäller att påminna folk om att gå och rösta, de behöver påminnas ända fram till valdagen. Kyrkovalet är första ronden i matchen som ska göra Stefan Löfven till statsminister 2014” (Dalarnas tidning 10/12 2012).
Ett av de mycket uppmärksammade och kritiserade partipolitiska utspelen var den apartheidmotion, i vilken Israel utmålas som en apartheidstat, som S och C drev igenom i kyrkomötet 2021. Hur Svenska kyrkan används som utrikespolitisk aktör blev tydligt för en vidare krets i samhället. Svenska kyrkan var även den första organisation som gick ut och hyllade den rödgröna regeringens erkännande av Palestina 2014. En kristen människa kan givetvis vara partipolitisk, men hon eller han kan inte kräva av sina medbröder och medsystrar, och hela kyrkan, att de ska dela den egna partipolitiska övertygelsen.
På lokal nivå finns nomineringsgrupper som bildats för enskilda frågor i församlingen eller pastoratet. Ska kyrkan vara partipolitisk eller inte är frågan den som går till kyrkovalsurnorna får ställa sig – och rösta därefter.
Annika Borg
Teol. dr., skribent och präst
Se även
