Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har presenterat 2025 års utrikespolitiska deklaration. En av dess största förtjänster är att den islamiska republiken Irans destruktiva inflytande för första gången tas upp på allvar! Mullornas Iran kritiseras tydligare och hårdare, än kanske någonsin tidigare. Det bästa regeringen gjort under det gångna året, ställa in allt bistånd genom UNRWA, nämns emellertid bara i en bisats.
Under onsdagen presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard 2025 års utrikesdeklaration. I den tillkännager ministern årligen vilken utrikespolitik hon och regeringen avser föra, och därefter ges företrädare för övriga partier möjlighet att ställa frågor i riksdagens kammare.
Deklarationerna får ofta betydande uppmärksamhet, inte minst från gästande diplomater, som ofta väger ord mot varandra och letar efter trender och skiften jämfört med tidigare år.
Vi tar en titt på det avsnitt som är särskilt intressant för Israels del.
Bättre än väntat?
Som Israelvänner har vi inte alltid varit så bortskämda i de här sammanhangen. Ur det perspektivet är redan avsaknaden av svepande fördömanden mot Israel något positivt. Historiskt har sådana tyvärr inte varit ovanliga.
Efter ett och ett halvt års intensivt Gazakrig lyckas regeringen ändå avstå från grundlösa anklagelser om israeliska folkrättsbrott i samband med detta krig. Givet debattens höga tonläge är detta värt att uppmärksamma, även om det är att lägga ribban lågt.
Skrivningen om att ”regeringen står bakom Israels rätt att försvara sig” är i sig självklar, men fungerade denna gång dessbättre inte som retorisk inledning till uppräkning av påstådda folkrättsbrott. I stället konstateras helt korrekt att ”folkrätten måste respekteras”. Något som kan tolkas som en antydd anklagelse. Eller inte.
Det ingår även en standardformulering där regeringen säger sig se med oro på bosättarvåld och expansionen av vad man benämner illegala bosättningar på Västbanken. Det skrivs inte om oron gäller generellt och båda sidor, men eftersom presentationen ges i ett politiskt rätt ensidigt sammanhang kan man väl anta det är israeler som avses.
Tvåstatslösning: framförhandlad och på sikt
Om man nu känner sig tvingad att nämna tvåstatslösningen är det positivt att den enligt regeringen skall vara framförhandlad (till skillnad från påtvingad utifrån, måhända) och att den inte låter sig kommenderas fram här och nu, utan förväntas uppnås på sikt.
Det är också bra att en sådan lösning enligt deklarationen kräver att Gaza är fritt från Hamasstyre. En del politiker är mer svävande på den punkten. (Sen är det ett problem att det blir tomt på de palestinskt styrda områdena om dessa befrias från ALLA de krafter som motsätter sig en tvåstatslösning, men det är en annan poäng…).
Iran!
En av utrikesdeklarationens större förtjänster är att den islamiska republiken Irans destruktiva inflytande för första gången tas upp på allvar! Regimen är en plåga för det iranska folket, Israel och Sverige.
Årets utrikesdeklaration nämner mullornas regim sex gånger, och kritiserar den under fyra avsnitt. I 2025 års utrikesdeklaration kritiseras mullornas Iran därmed tydligare och hårdare, än kanske någonsin tidigare. Och fler gånger än socialdemokratiska utrikesdeklarationer gjorde sammanlagt under åtta år, häpnadsväckande nog.
UNRWA
Avslutningsvis är det också värt att ta upp något viktigt som regeringen gjort, men som i utrikesdeklarationen endast omnämns i en bisats.
Sveriges har gått från att vara en av det palestinska flyktingorganet UNRWA:s största givare med ett långsiktigt engagemang, till att gradvis minska stödet och slutligen avsluta det helt. (Men ändå dubbla biståndets omfattning.)
Organisationens inbyggda systemfel (som att palestiniernas flyktingstatus definieras på ett sätt som förevigar konflikten), och dess stöd till antisemitisk uppvigling i skolorna har gjort den till ett av de främsta hindren för en fredlig utveckling.
Genom att lägga ner stödet genom UNRWA ökar regeringen chansen för den tvåstatslösning man hoppas se i horisonten, och chansen för en fredligare utveckling i stort.
/AE
