Varför tvingade Danmark mig att välja mellan mina identiteter? undrar Rika Greenberg, daglig ledare i MIFF Danmark.
Kära Israel-vänner!
Jag har väntat länge med att dela min historia med er.
Ni känner mig som daglig ledare för MIFF i Danmark, men ni känner inte min historia.
Det har blivit omöjligt att vara israelisk jude i Danmark, och den explosiva antisemitismen tvingade mig att hålla en mycket låg profil i mitt eget land – men nu kan jag äntligen visa vem jag är.
Här är min historia:
Halvt wienerbröd – halvt falafel
Min farfar föddes i fattigdom i den gamla hamnstaden Jaffa, nära Tel Aviv. Då styrdes området av det Osmanska riket. Min farfarsfar flyttade sin hustru och barn till Egypten, där min farfar gick i en fransk skola. Tyvärr dog både min farfarsmor och farfarsfar plötsligt, och farfar tvingades sluta skolan och arbeta som bilmekaniker. Han berättade aldrig om livet som barnarbetare, men han berättade för mig hur rädd han var för att sova ensam på verkstaden.
Efter några år lyckades de åtta barnen återvända hem till Israels land, som då stod under brittisk kontroll. Där gifte sig farfar med farmor, som hade lyckats fly från Grekland tillsammans med sin mor och syskon innan nazisterna slog till. De bosatte sig i Tel Aviv, där min faster föddes 1939, min far 1943 och min farbror 1948.
Under andra världskriget tog farfar värvning i den judiska brigaden i den brittiska armén. Han deltog i befrielsen av Italien och fick fyra medaljer för tapperhet. Livet i Israels första år var hårt, och farfar stred vid fronten 1948 när de arabiska länderna gick till anfall. Han hjälpte också till att bygga hamnen i Ashdod och arbetade i många år på den amerikanska ambassaden.
Min mamma föddes på landsbygden i Jylland och reste som volontär till en kibbutz i Israel på 1960-talet. Hon förälskade sig i landet och flyttade till Tel Aviv, där hon träffade min far. De reste till Danmark, där synen på Israel då var helt annorlunda än idag. Pappa etablerade sig snabbt i Köpenhamn och togs emot med öppna armar av danskar som hade stor respekt för det lilla judiska land som kämpade för sin överlevnad i ett hav av hat.
Allt detta förändrades efter kriget 1967, och när jag föddes 1969 stod det redan klart att israeler inte längre var välkomna i Danmark. Vi flyttade därför till Israel i mitten av 1970-talet, men längtan efter Köpenhamn blev för stark, och vi återvände till ett Danmark där hatet hunnit slå rot. Jag skickades till en dansk skola, men blev aldrig accepterad – och skolan vägrade stoppa mobbningen. Jag vågade till slut inte gå dit. År 1979 orkade vi inte längre stå ut med hatet och flyttade åter till Israel, där jag togs emot med öppna armar och kände mig hemma. Där växte jag upp i skuggan av terrorattacker, det första Libanonkriget och första Gulfkriget – men jag kände ändå aldrig samma rädsla som i Danmark.
Terrorattentatet som förändrade allt
Danskt wienerbröd och israelisk falafel är en del av min identitet. Med starka rötter i Danmark, Israel och Jemen har jag en fot i flera kulturer, mentaliteter och levnadssätt. Efter Gulfkriget 1991 bestämde vi oss för att ge Danmark en sista chans. Jag ville ha Danmark – men danskarna ville inte ha mig, och hatet mot mig som dansk-israelisk jude blev en del av vardagen. När den palestinske terroristen sköt vår judiske vakt vid synagogan 2015 slog vår värsta mardröm in. Attentatet slog direkt mot hjärtat av det judiska livet. För danskarna återgick vardagen, men för oss blev ingenting som förut – det judiska livet återhämtade sig aldrig efter chocken.
Genom åren har jag utsatts för massiv verbal och fysisk misshandel. Allt – mitt namn, min näsa, hudfärg, mitt mörka hår, matkulturen och språket – har angripits. Jag har mött hat överallt och diskriminerats på universitetet, i arbetslivet, i affären, bland grannar och på gatan. Överallt. Ständigt fick jag höra att jag “inte är en av dem”. Att bli avvisad av sitt eget land och folk gör obeskrivligt ont.
MIFF blev min räddning
En kall novemberdag 2018 bestämde jag mig för att besöka Wizo-basaren på den judiska skolan i Köpenhamn. Där mötte jag en vänlig MIFF-volontär som frågade om jag kände till Med Israel för fred (MIFF) och om jag ville bli medlem. Från den stunden kände jag att jag äntligen kommit hem. Jag kontaktade Dina Grossman – en fantastisk kvinna med en dröm. Hon ville samla alla danska, färöiska och grönländska Israel-vänner i MIFF. Vi delade den drömmen, och tillsammans la vi all vår kraft i arbetet för Israel. Tack vare alla våra fantastiska Israel-vänner i Norge och det växande antalet MIFF-medlemmar i Danmark kunde vi arbeta för att ge Israel en stark röst i Danmark.
Massakern tvingade mig att välja identitet
Fram till massakern mot Israel den 7 oktober 2023 visade jag öppet både namn och bild på MIFF:s plattformar. Men när terroristerna stormade in i Israel för att mörda, våldta och kidnappa barn, kvinnor och män till Gaza exploderade hatet i Danmark och gjorde mitt liv omöjligt. Jag blev en skugga av mig själv och kunde inte längre se vare sig min familj eller mina israeliska vänner i ögonen.
Det har alltid funnits antisemitism i Danmark, men idag är det judiska livet hotat som aldrig förr, och siffrorna talar sitt tydliga språk. Flera danska judar har redan lämnat Danmark, och den 16 september 2025 var det min tur. Endast MIFF och mina närmaste vänner visste att jag hade packat ner mitt liv i en resväska och bytt ut livet i Köpenhamn mot ett litet rum i Be’er Sheva.
Att lämna Danmark efter 33 år är både det svåraste och det bästa jag någonsin har gjort. Efter en lång kamp för att vara halvt bakverk – halvt falafel, tvingade Danmark mig att välja mellan mina identiteter. Det är ett omöjligt val, och jag kan inte förlåta att Danmark tvingade mig att göra det.
I Israel ifrågasätter ingen mitt utseende, min bakgrund eller min accent. Även om Israel sörjer och alla israeler har förlorat grannar, vänner och familj, välkomnar de mig in i sina hjärtan. De är glada över att jag äntligen har kommit hem – jag är en av dem, inte ett främmande element. Här kan jag vara halvt wienerbröd – halvt falafel. Här kan jag vara mig själv utan rädsla för att bli angripen, hotad eller diskriminerad. Israel är mitt hem, min själ, min kärlek – det är här jag hör hemma.
Varför tvingade Danmark mig att välja mellan mina identiteter?
Full fart på MIFF:s arbete i Danmark – från Israel
I nästan sju år har jag lagt all min energi på MIFF:s arbete för Israel och det judiska folket. För mig är MIFF mycket mer än ett jobb – MIFF är mitt kall i livet, och från Israel kommer jag att sätta full fart på vårt arbete i Danmark. Allt som dansk antisemitism och Israel-hat satte stopp för vill jag bygga upp från Israel. MIFF har som mål att skapa en större förståelse för Israel och det judiska folket, och med ditt stöd kan vi bygga en organisation med en så stark röst att ingen kan ignorera oss.
MIFF startade sitt arbete i Norge 1978, och idag finns vi också i Danmark, Island, Sverige och i de tyskspråkiga länderna. Med över 18 000 medlemmar är vi redan den största politiskt och religiöst neutrala pro-israeliska organisationen i Europa. Med ditt stöd finns det inga gränser för hur stark röst vi kan ge Israel. Därför är ditt stöd till MIFF den bästa gåvan du kan ge mig. Oavsett om du vill hjälpa oss genom att läsa, kommentera eller dela våra artiklar och inlägg, om du vill delta vid våra arrangemang, registrera familj och vänner som medlemmar eller ge en gåva för att stärka Israel – så kommer det att göra stor skillnad för vårt arbete för Israel.
Tack för att du läste min historia – och tack för stödet!
Rika Greenberg kommer att fortsätta arbeta heltid för MIFF Danmark från Israel.
MIFF Danmarks hemsida: https://miff.dk/
