Går det att skämta om hatet mot Israel? Jag dristar mig i alla fall till ett försök. Här följer ett uppsnack inför mästerskapet i Israelhat.
Spänningen är stor, avgörandets stund är snart inne. Kampen står i första hand mellan Spanien och Irland, men med Norges senaste insats kan de kanske på allvar utmana. Som alla förstår talar jag om den prestigefulla titeln ”Europas mest Israel-hatande land”.
Storfavoriter har länge varit Spanien och Irland, och nästan alla experter har tippat någon av dem som segrare. Och det på goda grunder. Båda har starkt grundspel, kryddat med spetskvalitet.
Båda stöttar folkmordsåtalet vid Internationella domstolen (ICJ) och har ledare som kallat kriget i Gaza för folkmord. Båda kräver att Israel ska portas från Eurovisionsschlagerfestivalen och från all idrott. Båda kräver att EU:s handelsavtal med Israel ska upphävas. Redan här har man lämnat de flesta länder bakom sig.
De har också toppspelare som kan göra det lilla extra. Spanien har flera ministrar som sagt att ”Palestina ska bli fritt från floden till havet”. Irland kontrar med sin president som talade om Gaza under en minnesstund för Förintelsen, medan protesterande judar kastades ut.
Det är verkligen en stenhård kamp och Irland har med sitt exempel visat att mindre länder inte är chanslösa. Irlands stora styrka är lagsammanhållningen. Alla partier tycker lika illa om Israel. Oavsett vem som är i startelvan kommer de alltid att göra jobbet.
Strax bakom storfavoriterna måste nu Norge nämnas. Landet har länge varit en dark horse som vissa experter har trott på, men realistiskt sett har de varit för långt efter för att kunna slåss om titeln. Norges smarta kupp har dock helt kastat om förutsättningarna.
Norska Nobelkommittén tänkte utanför boxen och hittade ett sätt att använda fredspriset i kampen. Att ge priset till en känd Israel-hatare som har anklagat landet för folkmord ger många pluspoäng. Det är den sortens kreativitet som krävs för att nå långt.
Man kan jämföra med den svenska Nobelkommittén som inte gjort någonting för att hjälpa Sveriges chanser, trots att man har många fler Nobelpris att dela ut. Varför inte ge litteraturpriset till Jan Guillou? Eller kemipriset till någon bombmakare i Hamas, som föreslogs av gamle schackvärldsmästaren Kasparov? Vi är för tröga och för fast i gammalt tänkande.
Officiellt gavs inte fredspriset som belöning för hatet mot Israel, men ingen blir lurad av det. Nu blandar sig Norge på allvar in i toppstriden, men det är ändå oklart om det räcker hela vägen.
Läget för Sverige ser inte så ljust ut. Sverige erkände Palestina 2014 och låg då före många av konkurrenterna, men nu har de andra kommit ikapp och förbi. På senare tid har det svenska spelet svajat betänkligt. Bra insatser har varvats med dåliga. Att stoppa stödet till UNRWA är ett rejält självmål, som dock vägs upp av krav på sanktioner mot israeliska ministrar.
Greta Thunberg ger en del pluspoäng med sina båtutflykter, men hennes genomslag är inte lika stort som det en gång var. Ungdomsstjärnor lyckas inte alltid med steget över till seniortävlingar. Mer erfarenhet kan vara svaret. Kanske borde vi skicka med kungen och Silvia på nästa tripp till Gaza?
Vi har partier som hävdar folkmord, vi har demonstrationer mot Israel varje vecka, vi har en regering som ensidigt kritiserar Israel – vi försöker, men konkurrenterna har allt detta och mer.
Kanske kan avbytarbänken med en eventuell ny regering göra det bättre. Vänsterpartiet är en stark poängspelare, men den rödgröna lagsammanhållningen är det sämre med – de kan inte ens komma överens om vilka som ska vara på plan. Givet detta kan vi knappast förvänta oss någon plats i toppen ens med fräscha spelare, och även Norge riskerar att bli för svårt.
Nederländerna, däremot, är en toppkandidat. De pogromer som genomfördes mot israeliska fotbollsfans gav många pluspoäng. Med bojkott av Eurovisionsschlagerfestivalen, utpekande av Israel som ett säkerhetshot och importförbud för israeliska varor från Västbanken har de visat att de kunnat bevara formen. Trots det har de flesta experter tvivlat på deras chans att segra.
Man ska förstås aldrig räkna bort England. Det Gröna partiets krav på utplånande av Israel hjälper, men räcker det? Det är ändå ett rätt litet parti. För att ha riktig chans skulle Corbyn behöva komma tillbaka som partiledare för Labour och premiärminister. Hans hyllande av Hamas krävs för att England ska kunna utmana på allvar.
Tyskland har historiskt varit framgångsrikt i tävlingen, men den här gången får tyskarna inte spelet att stämma. Misstag som att vara emot bojkotter gör att de lär få nöja sig med en blygsam placering.
Många andra länder gör hedervärda insatser, dock utan stora segerchanser. Men någon överraskning blir det ofta i mästerskap, så man ska aldrig säga aldrig.
/Gunnar Johansson
