· Artikeln skrevs av Maurice Hirsch för Jerusalem Center for Public Affairs. Hirsch var tidigare chef för den militära åklagarmyndigheten i Judéen och Samarien.
Under de senaste 500 åren har Gazaremsan varit i ett bakvatten. Ingen har någonsin verkligen investerat i Gaza eller dess folk. Under de senaste 100 åren har Gaza och områdets invånare alltmer använts som brickor i ett spel, av både araberna och det internationella samfundet, i deras försök att förnedra Israel och judarna. I kristider föredrog det internationella samfundet, med FN i spetsen, döda Gazabor framför att förlora sin press på Israel. Paradoxalt nog, och helt tvärtemot vad folk tror, gjorde Israel mer för Gazaremsan och dess folk än någon av områdets tidigare, olika härskare, och hade det internationella samfundet inte hatat Gazas folk så mycket, hade deras situation kunnat vara dramatiskt annorlunda från i dag.
Gaza under osmanerna
I 400 år (1517–1917) var området, som idag är känt som Gazaremsan, en del av det osmanska riket. Det erkändes inte som ett självständigt område eller ett område oupplösligt kopplat till Judéen och Samaria [som pro-palestinska förespråkare hävdar idag]. Under det osmanska styret var det varierande ekonomisk aktivitet, beroende på omständigheterna och den sittande guvernörens identitet och kopplingar.
Gaza under mandatperioden
Efter första världskriget och det osmanska rikets fall införlivades Gazaremsan i det område som kom under brittisk kontroll. Efter Balfourdeklarationen (1917), fredskonferensen i Paris (1919), San Remo-konferensen (1920) och Nationernas Förbunds mandat för Palestina, kontrollerade Storbritannien området med den enda avsikten att det skulle bli en del av det judiska nationella hemlandet. En av Storbritanniens viktigaste åtgärder under mandatperioden (1922–1948) var att färdigställa den officiella gränsen som skiljer Egypten från Gazaremsan.
Efter att Storbritannien misslyckats med sitt mandat och kapitulerat inför arabiskt våld, införlivade FN:s delningsplan från 1947 Gazaremsan i den “arabiska statens” territorium. Efter att arabländerna högtidligt förkastat delningsplanen valde de istället att starta ett krig mot den blivande judiska staten. Även om Israel lyckades överleva attacken från fem arabiska arméer, blev Gazaremsan under egyptisk kontroll när striderna tog slut. Bortsett från en kort period mellan 1956 och 1957 förblev remsan under egyptisk kontroll från 1948 till 1967.
Arabländerna avvisar Israel
Under denna period framkom tydliga tecken på både arabländernas och det internationella samfundets förakt för invånarna i Gaza. Enligt FN:s statistik växte befolkningen på Gazaremsan under Israels befrielsekrig från cirka 70 000 till 270 000.[1] Under de multilaterala diskussionerna som följde på kriget erbjöd Israel sig att lägga Gazaremsan inom den judiska statens gränser och ge alla dess invånare fullt israeliskt medborgarskap.[2] Om erbjudandet hade accepterats skulle Gazaremsan idag vara en integrerad del av Israel, alla dess invånare skulle ha fullt medborgarskap och både området och de som bodde där skulle ha delat och gynnats av Israels framsteg.
Men varken arabstaterna eller det internationella samfundet brydde sig om ödet för Gazas medborgare, vare sig de var unga eller gamla. Arabländerna avvisade erbjudandet och föredrog att fortsätta sin kamp mot Israels rätt att existera. Det internationella samfundet lät å sin sida arabländerna avvisa erbjudandet utan att presentera något seriöst alternativ.
Till skillnad från Jordaniens misslyckade anspråk på ägande av Judéen och Samaria [jordanierna kallade det Västbanken], gjorde Egypten aldrig anspråk på egendom eller suveränitetsanspråk på Gazaremsan. Landet administrerade bara remsan under evig krigslag och gav aldrig sina invånare något egyptiskt medborgarskap.
Det kolossala UNWRA-fiaskot
Det internationella samfundets förakt för folket i Gaza uttrycktes ytterligare genom dess passivitet. Samtidigt som det internationella samfundet tillät egyptierna att neka Gazaborna varje möjlighet att etablera sig, medborgarskap och rättigheter, misslyckades det med att ge Gazaborna något alternativ. Mellan 1948 och 1967 uppmanade ingen FN-resolution Egypten att avsluta sin illegala ockupation av remsan och dra tillbaka eller erkänna den nya arabstat som FN:s delningsplan föreslog. De områden som nu så ofta kallas för “ockuperade palestinska territorier” verkar inte ha varit “palestinska territorier” förrän de befriades av Israel 1967.
Istället för att utveckla en heltäckande lösning för Gazas invånare beslutade arabländerna och det internationella samfundet att skapa FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Främre Orienten (UNRWA), FN-organisationen som uteslutande arbetar med icke-judiska “palestinska flyktingar” (judar var också palestinier tills Israel bildades, MIFF:s kommentar).
UNRWA:s enda existensberättigande är att vidmakthålla den falska drömmen att de “palestinska flyktingarna” så småningom kommer att översvämma Israel och därmed förstöra Israel som en judisk stat både demografiskt och demokratiskt.[3]
Trots att UNRWA har fått in tiotals miljarder dollar i internationellt stöd under de 74 år som gått sedan starten har organisationen, trots sitt uppdrag och tyvärr för medborgarna i Gaza, inte lyckats hitta en permanent lösning på problemet med “palestinska flyktingar”. Tvärtom. Sedan UNRWA grundades har antalet “palestinska flyktingar” vuxit från de ursprungliga 711 000[4] till mer än sex miljoner människor. Enligt UNRWA har de ursprungliga 200 000 “palestinska flyktingarna” som bosatte sig i Gaza 1948 förökat sig i svindlande hastighet och uppgår nu till inte mindre än 1 577 722 personer.[5] Enligt statistik från UNRWA är märkligt nog mer än 20 procent av de ursprungliga “flyktingarna”, som nu är mer än 80 år gamla (41 842 personer), fortfarande vid liv och bor i Gaza.eo.
I 74 år har UNRWA sett till att invånarna i Gaza och andra “palestinska flyktingar” fortfarande är statslösa, lever i fattigdom och ständigt beroende av internationellt bistånd.
Gaza under israeliskt styre
När Israel befriade Gaza från den egyptiska ockupationen började invånarna där att få det bättre. Inte nog med att Israel tillät dem att komma in i Israel för att arbeta, vilket möjliggjorde en betydande tillväxt, de började också knyta Gaza till israelisk infrastruktur som elektricitet och vattenförsörjning.Gaza under palestinsk myndighet.
Trots den positiva förändringen vägrade arabländerna att acceptera den israeliska närvaron på remsan, och uppfann den falska anklagelsen att Israel var en “ockupant”. Med tiden blev retoriken mot Israel som “ockupant” mer och mer intensiv, tills Israel gick med på att ingå Osloavtalen med Palestinas befrielseorganisation (PLO) och beredde grunden för upprättandet av den palestinska myndigheten (PA).
Istället för att arbeta för behoven hos folket i Gaza, lade PA, med hjälp av det internationella samfundet, återigen Gazas folk under sig. Även om PLO/PA lovade fred och demokrati, producerade de bara hjärntvätt för att hata Israel, och uppmanade till våld, mord och terror. Demokrati var en osäker kvalitet och val ägde rum endast två gånger, en gång 1996 och igen 2006. Det första valet installerade Yasser Arafats och hans Fatah-partis diktatoriska ledning, det andra valet installerade Hamas diktatoriska styre, internationellt betecknad som terroristorganisation.
Israel lämnar Gaza
I enlighet med sitt mål att förstöra Israel inledde PLO/PA i september 2000 ett terrorkrig. Under kriget, som varade fram till 2005, utförde palestinska terrorister tusentals terrorattacker. Bekymrad över det ökade hotet mot israeliska medborgare som hade bosatt sig i Gazaremsan och problemen med att skydda dem beslutade Israels premiärminister Ariel Sharon att dra sig tillbaka från området. I september 2005 fullbordade Israel därför ett fullständigt tillbakadragande av alla israeler från Gazaremsan och drog tillbaka alla militära styrkor till den vapenstilleståndslinje som förhandlades fram 1949 i slutet av Israels befrielsekrig. Gaza, inklusive en avancerad jordbruksindustri, överlämnades i sin helhet till den palestinska myndigheten (PA).
Hamas tar kontroll över Gaza
Kort efter att Israel lämnade Gaza, i januari 2006, höll PA parlamentsval. I ännu ett exempel på deras förakt för folket i Gaza, övertalade PA och det internationella samfundet Israel att tillåta Hamas att delta i valet. Även om PA:s ordförande, Mahmoud Abbas, gjorde sitt yttersta för att manipulera valet till förmån för sitt Fatah-parti, vann Hamas och fick 74 av de 134 platserna i PA-parlamentet. Efter en orolig period tog Hamas kontroll över Gazaremsan ett år senare, sommaren 2007. Genom att lämna Gazas medborgare åt sitt öde, motsatte sig det internationella samfundet inte heller en terroristorganisations styre över territoriet, utan utvecklade istället en medvetet blind politik och döpte om terroristerna till Gazas “de facto” ledarskap.
Under sken av att uttrycka oro för Gazas medborgare strömmade ett brett internationellt stöd in på Hamas bankkonton under 16 år. Med det internationella biståndet blev Hamas och dess ledarskap rika, medan den vanliga Gazabon blev fattigare och fattigare. Istället för att hjälpen gick till att utveckla Gaza, använde terroristerna resurserna för att bygga hundratals kilometer[6] av terroristtunnlar.
Trots Israels tillbakadragande och att Gazaremsan kontrollerades av en terroristorganisation, vägrar det internationella samfundet att hålla Gazas folk och deras ledarskap ansvariga för sina handlingar. Istället för att kräva att Hamas och dess medborgare avsäger sig sin önskan att förstöra Israel, struntar det internationella samfundet i internationell lag och uppfann det märkliga påståendet att Israel fortfarande var en “ockupant” av Gaza. I ingen annan situation i världen anses ett land vara en “ockupant” av ett annat område utan “stövlar på marken” och utan att utöva effektiv kontroll.
Från 2006 till och med den 6 oktober 2023 sköt terroristerna i Gaza tiotusentals raketer in i Israel utan hänsyn till att de träffade civila mål, och gjorde hundratals försök, många framgångsrika, att infiltrera Israel och utföra terroristattacker. Dessa attacker slutade oundvikligen i krigsliknande “våldsspiraler” mellan Israel och terrorister från Gaza.Istället för att fördöma terroristerna och deras mordiska handlingar och hålla dem ansvariga för deras aggression, valde det internationella samfundet återigen att lämna Gazas medborgare åt sitt öde och till deras terroristledning, och föredrar att koncentrera all kritik på Israels självförsvar.
7 oktober-massakern
Om det internationella samfundets förakt för folket i Gaza inte var tydligt tidigare, lämnar deras agerande efter massakern den 7 oktober inga tvivel.
Den 7 oktober 2023 infiltrerade mer än 3 000 terrorister Israel från Gaza, ledda av Nukhba-styrkor från Hamas. Terroristerna mördade mer än 1 200 israeler och andra nationaliteter. Några torterades, några brändes levande, några våldtogs och några halshöggs. Dessutom togs 240 andra – män, kvinnor, barn, spädbarn, funktionshindrade, äldre och sjuka – som gisslan.
Israel svarade med att förklara totalt krig mot Gaza-terroristerna. Som en del av operationen attackerade israeliska styrkor tusentals mål från luften, havet och marken. Som förberedelse för markoperationen rekommenderade Israel att civilbefolkningen i norra Gazaremsan lämnar sina hem för att ta sig söderut.
För att sätta situationen i ett sammanhang är det avgörande att notera att Gazaremsan bara är 41 kilometer lång och sex till tolv kilometer bred samt täcker ett område på 365 km2. Där bor cirka två miljoner människor. På grund av striderna i norr förflyttades mer än 800 000 människor.
Egypten och det internationella samfundet vägrar att ge säkerhet till Gazas invånare.
Under normala omständigheter leder en krigssituation nästan alltid till att flyktingar tvingas lämna sitt land. Som ett resultat av till exempel kriget mellan Ryssland och Ukraina blev mer än 6 332 700 ukrainare flyktingar.[7] Som ett resultat av det syriska inbördeskriget tvingades cirka 5,5 miljoner syrier lämna Syrien och blev flyktingar.[8]
Trots den höga intensiteten i kriget i Gaza, som förstärks av den begränsade ytan och den höga befolkningstätheten, skapar kriget konstigt nog inga nya flyktingar från området.
Medan Gaza är omgivet i norr och öster av Israel och i väster av Medelhavet, delar Gaza också en gräns med Egypten. Istället för att välkomna sina arabiska bröder, vägrade Egypten människor från Gaza att gå in på Sinaihalvön och söka säkerhet. Strax efter kriget startade, ska Egypten [9] ha stationerat stridsvagnar och pansarfordon längs gränsen till Gaza för att förhindra människor från Gaza från att fly kriget. Trots att det uppenbart äventyrade Gazabornas liv, förblev det internationella samfundet skamligt tyst om Egyptens känslolöshet. Ingen FN-resolution krävde att Egypten skulle visa mänsklighet för folket i Gaza, och ingen FN-resolution fördömde deras beslut att neka dem asyl. Även om Skottlands försteminister, Humza Yousaf, erbjöd[10] människor från Gaza asyl i Skottland och även uppmanade Storbritannien och det internationella samfundet att göra detsamma, hände ingenting. Kanada skickade också ut positiva signaler och införde[11] mildare regler för att människor från Gaza ska kunna söka asyl, men hittills har ingen från Gaza kunnat dra nytta av förändringen.
Världen hatar människor från Gaza
Med tanke på det internationella samfundets etablerade attityd och dess återkommande beslut att ignorera folket i Gaza – och till och med lämna dem i livsfara – skulle man inte ha helt fel om man drog slutsatsen att världen hatar folket i Gaza.
Det finns dock en annan möjlig slutsats, som inte är mindre skamlig.
Det är möjligt att det internationella samfundet faktiskt inte hatar folket i Gaza. Däremot hatar det internationella samfundet Israel och är villigt att göra sitt yttersta för att hacka på och fördöma den judiska staten. För att tjäna detta syfte använder det internationella samfundet Gazas befolkning som brickor och kanonmat. Gazas folks liv räknas inte för det internationella samfundet om de inte kan användas som ett vapen mot judarna och den judiska staten.
[1] https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-210462
[2] A/1367/Rev.1 of 23 October 1950 (archive.org)
[3] https://palwatch.org/page/18090
[4] https://web.archive.org/web/20110822123836/
http:/unispal.un.org/unispal.nsf/b792301807650d6685256cef0073cb80/93037e3b939746de8525610200567883?OpenDocument
[5] UNRWA Population Dashboard – End 2nd quarter 2023 – https://www.unrwa.org/what-we-do/relief-and-social-services/unrwa-registered-population-dashboard
[6] I desember 2016 antok Israel at Hamas allerede hadde gravd ut mer enn 450 kilometer med tunneler.
[7] UNHCR – https://data.unhcr.org/en/situations/ukraine
[8] UNHCR – https://www.unrefugees.org/news/syria-refugee-crisis-explained
[9] https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/egypt-stations-tanks-near-rafah-border
[10] https://news.sky.com/story/first-minister-calls-for-uk-to-take-palestinian-refugees-12986386
[11] https://www.canada.ca/en/immigration-refugees-citizenship/news/2023/12/immigration-measures-to-help-people-affected-by-the-israelhamas-conflict.html
