Upptakten
När det 400-åriga osmanska riket föll sönder i slutet av första världskriget, ville de segrande västmakterna bygga upp demokratiska nationalstater. Syrien fick självständighet 1946 och Egypten blev en republik 1953. Israel, som enligt Nationernas Förbund och Förenta Nationerna skulle bli det judiska folkets stat utropade sin självständighet den 15 maj 1948.
Syrien, Egypten, Jordanien och flera andra arabstater anföll Israel på dess första dag och 1949 slöts vapenstillestånd. Jordanien hade då illegalt ockuperat Judéen och Samarien, medan Egypten illegalt ockuperade Gazaremsan. Någon fred var det inte frågan om.
I juni 1967 förklarade Egypten krig mot Israel och skickade ut FN-styrkorna från gränsen. Egypten var då arabvärldens modernaste och mest välutrustade armé, med stora mängder sovjetisk militärmateriel och ett stort antal soldater. Israel hann slå ut det egyptiska flyget, innan anfallande styrkor från Egypten, Syrien och Jordanien krossades av de försvarande israeliska trupperna.
En förkrossande seger
Förutom att ta tillbaka Gazaremsan från Egypten, ockuperade nu Israel hela Sinai. Israel tog även tillbaka Judéen och Samarien, som Jordanien illegalt hade annekterat och döpt om till Västbanken. Därmed var ”getingmidjan” norr om Tel Aviv uträtad. Syrierna hade slagits tillbaka 26 kilometer öster om den tidigare gränsen på Golanhöjderna. Den syriska armén hade inte längre det strategiska övertaget från högplatån över Galileen.
Israel trodde att man nu kunde förhandla till sig fred i utbyte mot landområdena. Hela arabvärlden svarade emellertid i Khartoum i augusti 1967 att de aldrig skulle erkänna eller förhandla med Israel. Arabstaterna skulle heller aldrig sluta fred med den judiska staten Israel.
Sovjetunionens roll
Wilhelm Agrell skriver i sin bok ”Yom Kippur-kriget och Sverige 1973:
”Den omfattande sovjetiska interventionen i Egypten efter nederlaget 1967 började med rådgivare och tekniska specialister, men växte stegvis till att omfatta stridande flyg- och luftvärnsrobotförband. Officiellt existerade dock inte den sovjetiska närvaron och maskerades på olika sätt.”
1970 började den nye egyptiska presidenten Anwar Sadat rusta upp militären och övertalade den syriske presidenten Hafaz al Assad att planera en ny attack mot Israel. 1971 startade planeringen på allvar för att ta sig över Suezkanalen och bryta igenom den israeliska försvaret längs Bar-Lev-linjen.
Det rörliga Sovjetiska luftförsvaret utgjorde ett stort hot mot det tidigare helt överlägsna israeliska flyget. Både de egyptiska och syriska stridskrafterna förfogade nu över nya vapensystem som visade sig effektiva mot flyg på låg höjd. I september 1973 fastställdes anfallsdatumet till den 6 oktober, som var den tionde dagen i fastemånaden.
Agrell igen:
”Men frågan är om de blev vilseledda eller om det snarare handlade om en kollektiv felbedömning med rötter i Sexdagarskriget och den föreställning om överlägsenhet och militär oövervinnlighet som den snabba segern lagt grunder för… Enligt denna (övertygelse) skulle Egypten och Syrien, som trots allt betraktades som rimligt förnuftigt kalkylerande motståndare, inte börja ett nytt krig i full skala förrän de var övertygade om att det rådande styrkeförhållandet hade ändrats.
Detta skulle … bara kunna ske om helt nya typer av vapensystem levererades från Sovjetunionen med kapacitet att nå mål inne i Israel och därmed paralysera det israeliska flyget. Det räckte i princip med att övervaka vapenleveranserna för att avgöra när det var dags att trycka på larmknappen.”
Varningssignaler nonchalerades
Sommaren 1973 noterade underrättelsetjänsten stora framflyttningar av attackförband i Syrien mot stilleståndslinjen. Men bedömningen att Syrien inte skulle ha en chans i ett krig mot Israel och därför inte skulle starta ett krig, stod fast.
Israel hade 1970 fått en nästan osannolik agent i förre presidenten Gamal Abder Nassers svärson, Ashraf Marwan, men det tog lång tid innan man verkligen vågade lita på Marwan, som befordrades till egyptisk ambassadör i London. Marwan varnade i maj 1973 för ett egyptiskt anfall, som dock inte kom och man började misstro hans uppgifter.
Agrell skriver:
”Den främste försvararen av (att det inte skulle bli något krig) var chefen för generalstabens underrättelsetjänst general Eli Zeira, en karriärofficer som före chefskapet inte hade arbetat inom underrättelsetjänsten. Zeira kom under veckorna före krigsutbrottet att konsekvent tona ner alla varningssignaler, också de som till sist och alltför sent kom från Marwan.”
