Två krig – varav det andra fortfarande pågår – har slagit ut centrala kärnvapeninstallationer i Iran. Men hundratals kilo höganrikat uran är fortfarande på plats. Vilka är riskerna och vad kommer att krävas av USA och Israel för att ta kontroll över det anrikade uranet?
När röken lagt sig efter USA:s och Israels två stora bombkampanjer mot Iran kvarstår en fråga som ännu inte fått något svar: vad händer med uranet? Den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) ger sitt svar.
Iran uppges fortfarande ha 440,9 kilo uran anrikat till 60 procents renhet, huvudsakligen i gasform som uranhexafluorid, UF6. Materialet ska vara fördelat mellan en underjordisk anläggning utanför Isfahan och ett antal delvis förstörda eller okända platser – däribland Natanz, Fordow, en anläggning med kodnamnet ”Pickaxe Mountain” och möjliga hemliga depåer vars exakta läge fortfarande är okänt för västerländska underrättelsetjänster.
Det är detta lager som nu pekas ut som den mest akuta icke-spridningsrisken i regionen.
Analytiker som följt den iranska kärnvapenfrågan identifierar tre huvudrisker om materialet inte fysiskt säkras.
Det första är det så kallade dash-scenariot: att Iran, eller en fraktion inom det iranska statsapparaten, väljer att bygga enkla kärnladdningar direkt på 60-procentigt uran. Sådana vapen skulle bli skrymmande och svåra att leverera, men de är – i teorin – tekniskt genomförbara. Skillnaden mot vapenklassat uran på 90 procent handlar om effektivitet, men de skulle fortfarande kunna vara förödande.
Det andra scenariot är återuppbyggnad. En överlevande eller ny regim som lyckas återupprätta anriknings- och konverteringskapacitet skulle kunna gå från 60 till 90 procent – och därmed ha tillräckligt med material för uppskattningsvis ett tiotal kärnvapen.
Det tredje scenariot är det kanske mest lättillgängligt skrämmande: att en regimkollaps leder till att materialet sprids till icke-statliga aktörer, väpnade fraktioner eller statliga mellanhänder som är beredda att betala.
Därför menar författaren att de pågående luftangreppen inte kommer att räcka. Man måste även ta kontroll över det radioaktiva material som redan finns.
Men svårigheterna och riskerna är betydande: det radioaktiva materialet måste lokaliseras, fullständigt luftherravälde upprätthållas under en hämtningsoperation, och samarbete med IAEA kommer att krävas efteråt för att ”nergradera” uranet till en icke vapenmässig nivå. Till detta kommer risker i själva hanteringen. Artikeln spekulerar i att kanske ett drygt tusental personer i skyddsutrustning måste sättas in.
Trots dessa risker är slutsatsen att alternativet – att låta materialet ligga kvar utan kontroll – värre. Flera vapens värde av höganrikat uran kan inte lämnas okontrollerat i Iran i kölvattnet av de inledda amerikanska anfallen, sammanfattar artikeln.
CSIS: Trump May Seize Iran’s Nuclear Stockpile: Why Airstrikes Alone Aren’t Enough
