För att Israel ska kunna gå vidare efter massakern den 7 oktober är det avgörande att gisslan Ran Gvili kommer hem till Israel för begravning.
Snart inleds fas två av vapenvilan mellan Israel och Hamas. En teknokratisk kommitté ska tillsättas för att styra Gazaremsan, förhandlingar om nedrustning ska äga rum och det internationella fokuset kommer att riktas mot återuppbyggnad.
Ändå finns det ett öppet sår som skär igenom alla kommittéer och tidsscheman: ödet för en ung man vars frånvaro står i centrum för Israels samvete.
Det skriver tidningen Jerusalem Post på ledarplats. Det handlar om den dödade polismannen Ran Gvili, den sista gisslan i Gaza. En son, en människa med en familj som väntar på honom. Hans återkomst, även om det är för att begravas, är fortfarande ett öppet sår för en nation som har lovat att inte lämna någon efter sig.
Fas två av Gaza-planen beskrivs med diplomatiskt språk som en övergång från stridshandlingar till styre. USA:s särskilda sändebud Steve Witkoff har beskrivit denna fas som en ”övergång från vapenvila till demilitarisering”.
Orden betyder något, eftersom de signalerar intention. De avslöjar också en hård sanning: En plan som påstår sig vända blad kan ändå inte stänga det mest grundläggande kapitlet – att få den sista gisslan hem, skriver tidningen.
I den första fasen av USA:s president Donald Trumps fredsplan för Gazaremsan skulle alla gisslan – både levande och döda – återföras till Israel. Trots att det fortfarande finns en gisslan kvar, vilket innebär att villkoren i fas ett inte är uppfyllda, är man nu på väg att gå vidare till fas två.
Men israelerna kan inte gå vidare efter massakern den 7 oktober förrän även den sista gisslan har kommit hem.
Gvilis familj har sagt det rakt ut, och det förtjänar att behandlas som en vägledning för hela nationen, inte bara som en personlig sorg. ”Så länge det finns en enda gisslan kvar kan vi inte gå vidare till nästa fas av avtalet.” Den meningen bär mer moralisk tyngd än ett dussin lägesrapporter, skriver Jerusalem Post.
Historien om Gvili är på många sätt en historia om den israeliska styrkan. Han var sjukskriven hemma efter en olycka och väntade på behandling när massakern den 7 oktober bröt ut. Trots att han var skadad tog han på sig uniformen och sprang mot terroristerna för att skydda människorna i en kibbutz han inte själv tillhörde.
Han handlade utifrån en känsla av ansvar och av en reflex som många israeler känner igen: man agerar när andra är i fara. Hans sista handling var att försvara andra människors liv, skriver Jerusalem Post, som menar att Israel måste uppfylla sina åtaganden att få honom hem.
Tidningen anser att detta är en del av samhällskontraktet mellan medborgarna och staten. När israeler skickar sina söner och döttrar för att försvara landet måste de veta att staten kommer att göra allt den kan för att få dem hem igen. Om inte levande, så åtminstone hem till en värdig begravning. ”Det mäts i löftet till familjerna att deras nära och kära inte ska försvinna in i en permanent osäkerhet”, skriver tidningen.
Medan diplomater fokuserar på avväpning, styre och återuppbyggnad ser vanliga medborgare bilden av Gvili. De föreställer sig den tomma stolen vid sabbaten. De hör tystnaden där en röst borde ha funnits. För ett land som värdesätter ansvar och moralisk disciplin betraktas det som ett nationellt nederlag att lämna en av sina egna – även om de är döda.
Israel bör engagera sig i diskussionerna kring fas två av fredsplanen, skriver Jerusalem Post, men påpekar att detta måste nämnas i varje enda förhandling: För honom hem.
För att såren ska kunna läkas måste Gvili återföras. Hans hemkomst kan bli ett nytt nationellt åtagande till landets djupaste värderingar. Den kan ge en sörjande familj värdigheten av en begravning och ett hårt prövat samhälle ett ögonblick av moralisk samhörighet.
”Fas två kommer att mätas i undertecknade avtal och mekanismer som byggs. Men den kommer också att bedömas utifrån om Israel verkligen bevisar – genom handling – att inga soldater eller medborgare behandlas som om de kan förhandlas bort eller offras, och att ingen lämnas kvar – inte ens de döda”, skriver tidningen avslutningsvis.
/BB
_
Watching Ran Gvili playing “Stairway to heaven” hurts my heart. He deserves to be home and buried in the land of Israel. We can’t leave him in the hands of the monsters who murdered him. Too many tears and no healing. pic.twitter.com/BzDdMCxU4G
— Heidi Bachram 🎗️ (@HeidiBachram) January 6, 2026
