För exakt 30 år sedan, den 13 september 1993, undertecknades Osloavtalet. Förhandlingar mellan israeler och palestinier hade då pågått i åratal. I dag har dock många väldigt vaga uppfattningar om vad Osloavtalet egentligen var, vad det innehöll och kanske framför allt vad det inte innehöll.
Men det är viktigt att veta, för att kunna förstå situationen i dag och varför alla förhoppningar om fred som fanns då, i alla fall hos en del, inte har infriats. De enkla anledningarna är dels att palestinierna aldrig hade för avsikt att infria sin del av avtalet, dels att man i avtalet sköt upp alla svåra frågor till ett framtida så kallat slutavtal.
Vilja till fred i Israel
Låt oss börja med förutsättningarna. Varför kom förhandlingarna till stånd, och hur kom det sig att man över huvud taget kunde sluta ett avtal? Israels premiärminister Yitzhak Rabin var väldigt tveksam, hans parhäst Shimon Peres betydligt mer optimistisk och den som drev frågan. Det fanns en vilja till fred hos det israeliska folket, en vilja som alltid funnits men som i långa tider överskuggats av att man inte sett någon att förhandla med.
Men nu slöt Israel plötsligt ett avtal med Yassir Arafat – samme Arafat som i decennier stått för terror mot judar och israeler, inte bara i Israel utan över hela världen. Vad hade förändrats?
Intifadan började 1987
Den så kallade intifadan, den intensifierade terrorn mot Israel, hade börjat 1987. Efter några år med oresonlig terror och många döda judiska civila och soldater var israelerna trötta på detta. Tillräckligt många trodde att förhandlingar och eftergifter kanske var det som skulle kunna stoppa terrorn och ge lugn och ro. Man litade på att Rabin och Peres skulle kunna hålla Arafat stången, ge honom en del men inte mer än man kunde leva med, och Israel skulle i gengäld få lugn och ro.
Samtidigt satte världen mycket hårt tryck på Israel. Tv-bilder från intifadan sköljde över hela världen, men visade mest hur israeliska soldater besvarade terror från palestinier – inte själva terrorn.
Vad innebar Osloavtalet?
Vad innebar då Osloavtalet? Jo, Israel skulle överlämna delar av Judéen och Samarien (”Västbanken”) till en nybildad palestinsk myndighet, och andra delar skulle man antingen styra över tillsammans eller så skulle Israel fortsätta att styra (områdena A, B respektive C). Palestinierna skulle i gengäld erkänna Israel och avstå från våld.
Inom fem år skulle man ha ett slutavtal där de svåra frågorna skulle lösas: Jerusalems status, flyktingars rättigheter, bosättningar, gränsdragningar och säkerhet.
Aldrig avsikt att erkänna Israel
Men det palestinska ledarskapet hade aldrig för avsikt att erkänna Israel eller sluta använda våld. Redan den 10 maj 1994 sade Yassir Arafat i ett tal i Johannesburg: ”Detta avtal, jag ser det inte som mer än avtalet som skrevs under av vår profet Muhammed och Quraish.” Han syftade på ett tioårigt fredsavtal som Muhammed slöt med Quraish-stammen i Mecka, när han var för svag att besegra dem. Två år senare ignorerade Muhammed avtalet och erövrade Mecka.
“Återgå till kamp och våld”
Israel gav nybildad palestinsk polis gevär för att kunna utöva sina uppgifter som poliser. Om detta sade palestiniernas chefsförhandlare Nabil Sha’ath följande i början av januari 1996:
”Detta är strategin. Om eller när Israel säger ’nog’, nämligen ’vi kommer inte att diskutera Jerusalem, vi kommer inte att diskutera flyktingar, vi kommer inte att ta bort bosättningar, vi kommer inte att dra oss tillbaka till 1967 års gränser’, i så fall återvänder vi med våld. Men denna gång blir det med 30 000 beväpnade palestinska soldater och i ett land med element av frihet. Jag är den förste som uppmanar till det. Om vi kommer till ett dödläge ska vi återgå till kamp och våld, som vi gjort i 40 år eller mer.”
Legitimitet och enormt ekonomiskt stöd
Det finns många fler exempel. Med andra ord: det palestinska ledarskapet menade att fredsavtal med vissa kompromisser just då var till deras fördel. Man fick sin myndighet och på så sätt ett internationellt erkännande och legitimitet, Arafat kunde kalla sig president och det enorma ekonomiska stödet från hela världen inleddes – men samtidigt var hela tiden deras inställning: vi vill ha allt, om inte med fredliga medel så med våld.
Och detta är just vad Israel tvingats uppleva sedan Osloavtalet, liksom dessförinnan.
Ulf Cahn
generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod
