Eli Sharabi kom ut från Hamas tunnlar februari 2025 utmärglad och trodde att hans familj hade överlevt massakern. Sharabi var en av de 251 personer som kidnappades av Hamas den 7 oktober 2023.
När han släpas ut ur sitt hus av Hamas-terrorister med Kalasjnikovs på lördagsmorgonen den 7 oktober 2023, så säger 51-årige Eli Sharabi till sin fru: ”Lianne, få inte panik”. Han är säker på att hon kommer att klara sig. Det kommer även deras tonårsdöttrar, Noiya och Yahel att göra. Terrorister skulle inte kidnappa kvinnor och barn, tänker Eli och dessutom har de brittiska pass. Det är denna tanke som gör att Sharabi kan behålla lugnet när han, fortfarande iklädd pyjamas, tvingas in i ett fordon som stulits från Kibbutz Be’eri där han har bott i 35 år, och körs in i Gazaremsan.
”Jag blir kidnappad”, säger han till sig själv.
”Jag förstår att det här är en katastrof. Jag förstår vad det här betyder. Jag har inget emot att de slår mig. Jag känner det inte ens. För i dessa ögonblick, när jag leds förbi kibbutzstaketet, under den stekande solen, omsluten av lukten av pyrande ruiner, med ett pannband fastspänt över ögonen, släpad av terrorister som griper tag i båda mina händer, helt medveten om att jag blir kidnappad till Gaza men åtminstone vetande att Lianne och flickorna lämnades kvar, fokuserar och koncentrerar jag mig på ett uppdrag: att överleva för att återvända hem.”
Sharabi var en av 251 personer som kidnappades den dagen. Han tillbringade 491 dagar som fånge hos Hamas, större delen av den tiden levande begravd i nätverket av trånga, stinkande tunnlar under Gaza. Tillsammans med sina medfångar levde han i smuts. Han släpptes den 8 februari 2025, trasig och utmärglad, med en vikt på bara 44 kg. Mindre än fyra månader senare publicerades boken Hostage i Israel.
”Det var viktigt för mig att berättelsen kom ut så snabbt som möjligt, så att världen skulle förstå hur livet är i fångenskap”, sa Sharabi till Times of Israel när boken först publicerades på hebreiska. ”När de väl gör det kommer de inte att kunna förbli likgiltiga.”
Vad är det egentligen som Sharabi vill att världen ska förstå? Att kalla hans bok förfärande är en underdrift. Först hålls han i ett familjehus i Gaza tillsammans med en skräckslagen thailändsk fånge som varken talar hebreiska, engelska eller arabiska. Deras händer och fötter är bundna. Efter 50 dagar börjar det riktiga helvetet. Då förs Sharabi ner för en stege under en moské, till ”en bottenlös undre värld utan ljus, ingen luft och ingen återvändo”, tillsammans med sex andra israeliska män och deras Hamas-kidnappare. Efter några dagar får tre av dem veta att de släpps som en del av ett avtal om utbyten och tillfällig vapenvila. Det tar månader innan Sharabi får veta att de andra gisslan som han tog farväl av och lovade att träffa igen i Israel faktiskt mördades under jorden. Bland de mördade fanns Almog Sarusi, Hersh Goldberg-Polin och Ori Danino.
Under det kommande året ser Sharabi dagsljus bara tre gånger, när de flyttas mellan tunnlar. Gisslan får inte mycket mat, sedan mindre, sedan knappt tillräckligt för att överleva – kanske en bit pitabröd om dagen. De blir hånade, får höra att de har glömts bort av sin regering och av sina familjer. De kedjas fast, förödmjukas, får knappt tvätta sig, tvingas tigga om att få gå på toaletten, misshandlas ofta. Vid ett tillfälle bryts Sharabis revben. De får ingen medicinsk behandling för sina skador och förvärrade undernäring, förutom enstaka paracetamol eller ögondroppar. Inte en enda gång kommer Röda Korset eller andra internationella hjälparbetare för att besöka dem. Inte heller får de några nyheter om omvärlden – kriget, gisslanförhandlingarna, vad som har hänt med deras familjer.
Boken ”Hostage” är tillägnad minnet av Yossi, Sharabis bror som togs av Hamas-kidnappare från samma kibbutz och som enligt Hamas dog i en kollapsad byggnad efter 100 dagar, möjligen som ett resultat av ett IDF-flyganfall. Boken är även tillägnad hans fru Lianne och döttrarna Noiya och Yahel, som han var så säker på skulle ha klarat sig. Vi som har följt kriget och gisslanförhandlingarna har länge vetat vad som hände med dem. Men inte Sharabi själv. Från kidnappningen och under hela hans 16 månader i fångenskap är det tanken på att återvända till sin fru och sina tonårsdöttrar som hindrar honom från att förlora förståndet. Han är så säker på att de väntar på honom. ”Den som har ett varför kan uthärda vilket hur som helst”, upprepar han för sig själv, om och om igen. Vi hoppas med honom, känner hans hopp gå sönder när han får veta att kvinnor och barn också togs som gisslan, att det inte finns någon garanti för att Lianne, Noiya och Yahel lever. Men han ger inte efter för förtvivlan.
Under dagarna före hans frigivning coachar Hamas-tjänstemän Sharabi att i intervjuer säga hur mycket han ser fram emot att träffa sin fru och sina barn. Väl medvetna om att de i själva verket är döda sedan länge – något som Sharabi inser först när han står på israelisk mark. Han frågar efter dem och får av en socialarbetare beskedet att hans mor och syster kommer att förklara allt. ”Allt är tydligt i det ögonblicket, precis där, där jag står framför henne. Jag förstår allt. Jag förstår det i mina ben. Jag förstår det från topp till tå. Jag förstår det, och jag känner smärtan pulsera genom min brutna kropp, en smärta utan namn.” Lianne och flickorna väntar inte på honom. Dom mördades i Kibbutz Be’eri, i massakern Hamas genomförde där efter att han släpats bort.
Det finns ljusglimtar mitt i tragedin. Sharabi och hans medgisslan kommer varandra nära, blir som en familj. Som den äldsta i gruppen blir han en surrogatpappa för de andra, inklusive Alon Ohel – en pianist som var 22 år när han kidnappades från Nova-festivalen och som drömmer om att studera musik. De berättar om sina liv, sina ambitioner, människorna som väntar på dem på utsidan. Och varje dag hittar de israeliska gisslan saker att vara tacksamma för. En kopp te, en bit frukt, en särskilt grym vakt som är frånvarande den dagen. ”Hopp är aldrig något som kommer lätt”, skriver Sharabi. ”Det är alltid något man måste kämpa för, något man måste arbeta med.”
Den hebreiska versionen av Hostage blev den snabbast säljande boken i Israels historia. Men av någon anledning missade de etablerade förlagen möjligheten att ge ut den i Storbritannien. När den hunnit översättas till engelska hade händelserna den 7 oktober redan bleknat i det internationella medvetandet. Fasan över massakern på musikfestivalen Nova, över familjerna som kidnappades eller sköts ner i sina hem i kibbutzer i södra Israel, hade ersatts av upprördheten över det så kallade ”folkmordet” och Hamas dödssiffror.
Den israeliska gisslan tycktes världen verkligen ha blivit likgiltig inför. Det blev det oberoende förlaget Swift som gav ut boken på engelska i början av oktober. Neil Blair från Blair Partnership, Sharabis litterära agent, har sagt att han hoppas att den kommersiella och kritiska framgången med Hostage ”ger etablerade brittiska förlag en tankeställare”.
Sharabis berättelse är smärtsam, bitvis djupt obehaglig och borde kanske förses med en varning för människor med klaustrofobi. Men det finns en scen som hör till det vackraste jag läst. Sharabi och hans medgisslan håller Shabbat under jorden. En grupp sekulära judar finner tröst i de psalmer och ritualer som stärkt deras förfäder under årtusenden.
Våra fiender har länge försökt utrota oss och våra traditioner men fortsätter att föra dem vidare till våra barn – var vi än befinner oss. Israels folk lever.
”Och varje fredagskväll gör vi Kiddush. Oavsett vad vi har gått igenom under veckan, vilka bråk vi har haft eller inte har haft, oavsett vår frustration, sorg eller smärta, samlas vi i tystnad. Vi fyra. Vi lyssnar på Elia, som håller en kopp vatten i båda händerna, och läser med darrande, tyst röst.”
Adele Josephi
