Med Israel för Fred (MIFF) som organisation tar inte ståndpunkt för eller emot en palestinsk stat. Vi har plats för medlemmar med olika syn i denna sak, precis som det finns många olika åsikter i Israel.
Men MIFF säger som det är: en stor majoritet av judarna i Israel är villiga att dra sig tillbaka från större delen av Västbanken och lämna detta område till arabisk kontroll – om det bara kan leda till verklig fred. Anledningen till att det inte har blivit en palestinsk stat för länge sedan, är att det tyvärr inte finns något som tyder på att en sådan stat kommer att leva i fred med Israel. Det kommer i bästa fall att vara ett tillhåll för terrorister eller ännu värre ett uppmarschområde för fiendens arméer och raketer, i värsta fall med kärnvapen.
Alternativen för en palestinsk stat
En stor majoritet av judarna i Israel stöder i princip tanken på en palestinsk stat. Alternativen är nämligen sämre. Alternativen är:
- införliva Västbanken (och eventuellt Gaza) i Israel och ge alla som bor där rätt att rösta och andra medborgerliga rättigheter. Det kommer att tillföra en stor arabisk befolkning till Israel, och det finns en stor risk att det inte dröjer många år innan Israel får en arabisk majoritet. Tendensen i israelisk folkuppfattning är därför inte att införliva mer av den arabiska befolkningen i Israel, utan tvärt om att flytta gränsen västerut, så att delar av Israel med en majoritet av arabisk befolkning blir en del av Västbanken. Den mest kända förespråkaren för detta är Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinu. Men det finns rapporter om att denna ståndpunkt också sprider sig till andra parter.
- Inkorporera Västbanken (och eventuellt Gaza) i Israel och låt araberna bo där utan medborgerliga rättigheter och utan rösträtt. Världen kommer inte att acceptera detta som en varaktig lösning, och väldigt många av judarna i Israel tror också att det i princip är ohållbart.
- Inkorporera Västbanken (och eventuellt Gaza) i Israel och driva ut araberna (palestinierna) som bor där. Det skulle inte accepteras av världen, och väldigt många judar i Israel skulle motsätta sig det av moraliska skäl.
- En fredligare variant av modell 3 är att betala enorma summor till araberna så att så många människor som möjligt kommer att flytta frivilligt. Men hittills finns det lite som tyder på att det kan genomföras i en grad som betyder något. Det finns knappast någon som kommer att betala de nödvändiga beloppen, och det är inte säkert att tillräckligt många araber flyttar oavsett belopp.
- Det har funnits förslag om att Israel och Jordanien skulle dela kontrollen över Västbanken, så att judar kunde vara medborgare i Israel och araberna medborgare i Jordanien, och liknande lösningar (“funktionell kompromiss”). Men detta är nu ganska dött, framför allt för att mycket få araber accepterar det.
- Emiratmodellen föreslogs av mellanösternexperten Mordechai Kedar och bygger på de goda fredliga och ekonomiska förebilder som finns i området, när klanerna har kontroll över sitt eget område. PLO och Hamas avfärdar förslaget.
Förslaget som kvarstår
Då har vi kvar förslaget med en stat för judarna och en annan stat för palestinaaraberna, där varje grupp får vara i majoritet i sin stat och utvecklas enligt sina unika förutsättningar. Detta är vad de flesta israeler satsar på i princip, men som ser mycket svårt ut att genomföra i praktiken på kort sikt.
Land i utbyte mot fred
Om och när en sådan fredsuppgörelse äger rum riskerar judarna i Israel att förlora tillgången till viktiga delar av det historiska Israels land, inklusive många heliga platser. Men i utbyte mot en verklig fred är de flesta israeler villiga att ge upp det.
Vilka gränser föreslås?
I de fredsförhandlingar som pågick i september 2008 föreslog Israel att man behåller mellan 2 och 7 procent av Västbanken (områden som nästan uteslutande bebos av judar), resten skulle bli en palestinsk stat tillsammans med hela Gazaremsan. Dessutom skulle den palestinska staten få ett område i Israel intill Gaza för att kompensera för (en del av) det område Israel behåller på Västbanken. Detta liknade det arrangemang som Bill Clinton föreslog strax innan han lämnade presidentposten i USA i början av 2001, vilket den dåvarande palestinska ledaren Yasser Arafat avvisade.
”Stat minus”
Det råder enighet i Israel om att en palestinsk stat måste ha begränsningar. Det kan inte vara så att det plötsligt finns en iransk armé eller iranska raketer strax utanför Jerusalem, till exempel. Särskilt på det militära området måste det finnas vattentäta avtal och kontrollsystem som säkerställer Israels existens.
Den första israeliska ledaren som undertecknade ett avtal om självstyre för palestinierna var premiärminister Menahem Begin vid fredsavtalet med Egypten 1979.
Varför ledde inte Osloavtalen vidare?
Osloavtalen skulle leda fram till bildandet av en palestinsk stat. Det skedde inte, främst för att palestinierna inte ville ge upp “rätten att återvända” och de gjorde inte heller något allvar att avsluta terrorn mot Israel. Premiärminister Benjamin Netanyahu från Likud fortsatte också i praktiken linjen från Osloavtalen, inte minst genom att dra tillbaka israeliska styrkor från större delen av Hebron. Ledare för Likud säger att de är för “självstyre plus” för palestinierna. I praktiken skiljer det sig knappast så mycket från vänsterns “stat minus”.
Vår uppgift att förklara
I den nuvarande situationen är en av våra huvuduppgifter att förklara varför en palestinsk stat inte är möjlig i praktiken, åtminstone inte på kort sikt. De allra flesta israeler håller med om det.
