När allting blir folkmord börjar själva ordet förlora sin kraft. Det är ett problem. Inte bara för den juridiska klarheten, utan för rättvisan i sig, skriver Adele Josephi.
Det finns ett ord som har fått ett liv långt bortom sin ursprungliga betydelse. Ordet är folkmord. Det förekommer i hashtaggar, rubriker, protestramsor och gräl mellan främlingar på sociala medier. Det slungas ut med rättfärdig tvärsäkerhet, oftast riktat mot Israels handlingar i Gaza och det upprepas tills alla nyanser är utsuddade.
För vissa har det blivit det enda ord som kan matcha den smärta de bevittnar på sina skärmar. Men när allt blir folkmord börjar själva ordet förlora sin betydelse och kraft. Och det är ett problem, inte bara för den juridiska tydligheten utan också för rättvisan i sig. För folkmord är inte en känsla och inte heller en metafor. Det är inte en förkortning för förtryck eller brutalitet eller krig. Det är en juridisk term. En mycket specifik sådan och att använda den felaktigt, även med goda avsikter, får allvarliga konsekvenser.
Anklagelsen om folkmord var en gång reserverad för de mörkaste avgrunderna av mänsklig grymhet. Men nu verkar det blivit en sorts lat förkortning för ”något jag starkt ogillar”. Det var inte meningen att det skulle vara så.
Raphael Lemkin myntade termen 1944. Enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 definieras folkmord som handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp. Dessa handlingar inkluderar att döda medlemmar av gruppen, orsaka allvarlig kroppslig eller psykisk skada, tillfoga destruktiva levnadsförhållanden, förhindra födslar och tvångsförflytta barn. Det måste finnas en målmedveten plan – inte bara massdöd, utan riktad, systematisk eliminering.
Det är just det som gjorde Förintelsen till ett folkmord. Den rwandiska massakern på tutsier. Srebrenica. Röda khmererna. ISIS folkmord på Yazidierna. Var och en innebar avsiktliga försök att förinta hela folk.
Låt mig vara tydlig: det som händer i Gaza är katastrofalt. Men det är inget folkmord. Internationella domstolen (ICJ) har inte förklarat det som folkmord. FN:s särskilda rapportörer har varit försiktiga och bara konstaterat att Israels handlingar ”kan vara förenliga med folkmord” – en varning, inte en fällande dom. Amnesty International – som snabbt stämplade Israels agerande i Gaza för ett folkmord – släppte sin rapport tidigt under kriget. Men den saknar den formella auktoriteten hos ett domstolsbeslut.
Men framförallt faller anklagelsen på sin egen orimlighet. I Rwanda mördades 800.000 tutsier på tre och en halv månader – med machetes. Israel, vars militära kapacitet hör till världens främsta, har dödat långt färre i Gaza – efter nästan två års krig. Israels armé varnar civila före attacker och har medverkat i vaccinationskampanjer i Gaza. Israel släpper in tonvis av förnödenheter och annat bistånd i Gaza. Varför skulle de göra det om de ville begå folkmord?
Retoriken från somliga politiker kan bli obehaglig men Israels parlament, Knesset, har inte antagit någon utrotningspolitik. Israel är en demokrati i krig med en terroristorganisation som öppet deklarerat sina folkmordsavsikter mot judar. Israel kommer aldrig tillåta ett nytt folkmord på det judiska folket. Om Israel inte försvarade sitt folk skulle staten sakna existensberättigande.
Folkmordsanklagelserna mot Israel är ett symptom på moralisk lättja. Man ser hemska bilder i sitt flöde och vräker ur sig ett ord som matchar ens känslor.
Därmed reduceras begreppet till en form av terapi för hysteriska nyhetskonsumenter. En politisk kliché. En teater. Som min vän Eli Göndör säger: Hamas har vunnit känslornas krig.
Adele Josephi
