När islamisterna tog makten i Iran 1979 sänkte de äktenskapsåldern från arton till nio. Boken ”Irans döttrar” av journalisten Sara Recabarren får Adele Josephi att minnas ett land i förfall.
Strax efter den islamiska revolutionen i Iran satt mina föräldrar i vardagsrummet med vänner och drack sprit. Alkohol hade islamisterna förbjudit, men det gick att få tag på det ändå. Straffet var piskrapp och avrättning. De högläste ur Khomeinis bok ”Resaleh – Towzih Al-Masel” och skrattade högt. Boken är en samling frågor och svar om olika ämnen relaterade till islamisk lag och etik, inklusive bön, fasta, äktenskap, sex, skilsmässa och arv. Men där finns även ett parti om hur man gör sig rent i rumpan när man har bajsat.
– När du håller vattenkannan med ena handen och tvättar din rumpa med den andra, måste du se till att du först använder ditt långfinger och det rekommenderas att du sticker in två tredjedelar av samma finger i ditt rumphål tre gånger och sedan smeker dig mellan rumpkinderna framåt mot dina bollar, tre gånger!
I samma bok finns ett avsnitt om hur en man kan ha sex med en nioåring utan att skada hennes vagina. ”Dessa pedofil-islamister har tagit över det här landet.” Sa någon i sällskapet. De andra skakade på huvudet och förblev tysta ett ögonblick. Sedan fortsatte de med högläsningen och skålandet.
För inte så länge sen läste jag boken ”Irans döttrar” av journalisten Sara Recabarren. Hon tar oss tillbaka till ett land där kampen för jämställdhet hade kommit långt, men där allt rasade samman på ett ögonblick. Recabarrens mor arbetade för en kvinnoorganisation som hade byggts upp under shahen Reza Pahlavis tid vid makten. En tid som hade sina problem men som var mycket positiv för Irans kvinnor. Familjeskyddslagen, som inrättades 1967, gav kvinnor juridiska verktyg till att ta kontrollen över sina liv. Där ingick förbud mot barnäktenskap, ändring av skilsmässolagen och vårdnadslagar till kvinnornas fördel. Idag har enbart mannen rätt till vårdnaden av barnen och skilsmässa kan en kvinna bara få om mannen ger henne den. Khomeini sänkte äktenskapsåldern från 18 till 9 (i dag är den 13) och införde obligatorisk hijab. Dagen efter tillkännagivandet av klädkoden gick tusentals kvinnor ut i en protest på Teherans gator. Men då var det försent. Familjskyddslagen avskaffades och en moralpolis inrättades, som åkte omkring på gatorna och trakasserade kvinnor.
Sara Recebarren skildrar förändringarna genom sin mors vardag. En dag kommer hon till jobbet och finner sina kollegor beslöjade med näsan i koranen. Hon beskriver trakasserierna och skräcken för sedlighetspolisen. Vi som växte upp i Iran efter revolutionen minns hur laglöst landet hade blivit och hur kvinnor och minoriteter var mest skyddslösa. Majoriteten av landets judar hade lämnat redan 1979 då islamiska revolutionen bröt ut. Dom välbärgade flyttade till USA och medelklassen och arbetarklassen till Israel. Man kunde gripas när som helst och utan anledning. Sedlighetspoliserna kontrollerade om folk bar västerländska kläder som jeans, sandaler eller gympaskor. Att äga hund anses också vara något västerländskt då hundar är smutsiga enligt islam. Dagligen genomförs det hundräder mot ägare.
Vi barn levde med ett dubbelliv. Hemma levde vi ett helt annat liv än det islamistiska livet utanför hemmets dörrar. Jag minns det själv som i går, hur vi flickor lärde oss alla koder och att skilja mellan sanningen och regimens hjärntvätt. Ett bra exempel i boken är när Saras lärare säger till flickorna i klassen: ”Om era föräldrar inte vill att ni ska täcka håret utanför skolan, följa muslimsk sed, måste ni stå upp för er själva. Svara då: jag vill komma till Paradiset och det borde du också vilja.” Vi förstod alla att det var en bluff. Om det fanns ett helvete så levde vi redan i det. De gröna plastnycklarna som de hängde runt halsen på 15-åringar som skickades ut till fronten i Iran och Irak-kriget var också en bluff. De öppnade ingen dörr till Paradiset. En miljon iranska soldater dog under kriget.
Nyheterna fick vi från en radiokanal som sände på persiska från Jerusalem ”Radio Israel”. Min farfar kämpade med radiovågorna för att hitta rätt frekvens och när han väl hade funnit den skrek han ”TYST”. Sedan berättade han för alla vad han hade hört.
Fyrtiofem år har gått sedan islamisterna tog Iran. Dom lyckades aldrig att radera ut dom zoroastriska högtiderna som ”Nowrooz” och ”Yalda” och folket i Iran köper inte deras bluffpropaganda. Enligt ”The Christian Broadcasting Network” har ett aldrig tidigare antal muslimer valt att följa kristendom och de flesta i Iran. Utav Irans 75 000 moskéer har 50 000 stängt på grund av att folk inte besöker dom.
Adele Josephi
