Det finns få svenskar som haft så stort inflytande över bilden av svensk diplomati som Jan Eliasson. Han har i decennier framställts som den balanserade rösten, den erfarne medlaren, den som står över ”vi och dom”. Men när man granskar hans uttalanden om Mellanöstern de senaste åren framträder en helt annan bild – en bild av en man som konsekvent väger med olika vikter beroende på vem som står på vilken sida av konflikten, konstaterar Alicia Bengtsdotter.. Det är hög tid att säga det högt: Den store Jan Eliasson ger konsekvent uttryck för ett djupt och oresonligt hat mot Israel. När Ali Larijani dödades i ett israeliskt anfall valde Eliasson att beskriva sina möten med honom som ”konstruktiva samtal”. Larijani – en av arkitekterna bakom Irans brutala nedslag mot demonstranter, ansvarig för säkerhetsrådets hårdföra linje, nära allierad med Khamenei. En man med blod på händerna. Ändå var det uppskattande ord som kom från Sveriges mest kända diplomat. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken var massiv, och med rätta. Men Eliasson stod fast. Det var som om Larijanis roll i massmorden inte riktigt vägde lika tungt som hans roll i diplomatin. Kontrasten blir desto tydligare när man ser vad Eliasson inte säger. Hamas attack den 7 oktober 2023 var en av de mest brutala terrorhandlingarna i modern tid. Massmord, kidnappningar, våldtäkter, tortyr. Barn, kvinnor, äldre – ingen skonades. Men vad sa Jan Eliasson? Att attacken var ”bestialisk och fruktansvärd”. Därefter – tystnad. Inga ord om massakrerna. Inga ord om gisslan. Inga ord om övergreppen. Inga ord om de israeliska offren. Inga moraliska markeringar mot Hamas, Hizbollah eller andra terrorgrupper. Inga fördömanden av deras ideologi, deras metoder eller deras mål. Men när Israel svarar militärt – då kommer de stora orden: ”Oproportionerligt.” ”Krigsbrott.” ”Eftervärldens frågor blir outhärdliga.” Det är som om