I många år uppmanade ”förståndiga” personer oss att skilja på judar och Israel. Det ansågs vara ett legitimt sätt att motverka antisemitism. Men det var och är en högst villkorlig form av tolerans.
Skilj mellan judar och Israel! I många år lät det så i Sverige. Varje gång någon uttalade sig antisemitiskt kopplat till konflikten i Mellanöstern så kom uppfostrande röster och sa ”Man måste skilja på judar och Israel”. Avstod man bara från att koppla samman judar med den judiska staten skulle man hålla antisemitismen på mattan, var tanken.
Att uppmaningen samtidigt legitimerar antisemitism så länge den riktas mot judar som inte vill skilja sig från Israel, tänkte man kanske inte på. Inte heller att man därmed också slog fast – och förväntade sig konsensus kring – premissen att Israel är ett ondskefullare land än andra. Att stämma in i ramsan ”skilj på judar och Israel” är att peka ut alla judar som inte betygar sin lojalitet mot israelhatet som klandervärda.
Men judehatet handlar inte om vår politiska ståndpunkt. Det handlar om vår existens. Efter den 7 oktober 2023 blev det uppenbart.
Antisemiter har alltid hittat sätt att rättfärdiga sitt förakt för judar: antingen genom att hänvisa till dåliga saker som vissa judar har gjort, uppfinna saker de inte har gjort, eller genom att beskylla dem för saker som andra människor gör. Just nu känns det som att alla tre är i spel. Den marxistiske teoretikern Norman Geras kallade detta ”alibi-antisemitism”, och ingenting ger ett större alibi än Israel.
Men om man bara fokuserar på antisemitism som man kan se och mäta så missar man poängen. De flesta judar lever fortfarande sina liv utan antisemitiska attacker varenda dag. Vi tillfogas djupare ärr av en förändring som inte låter sig redovisas i den officiella statistiken. Vänner som slutat att höra av sig efter den 7 oktober, eller den smutsiga blicken på tunnelbanan när en medpassagerare ser min papperskasse med matza i.
De flesta judar bryr sig på djupet om Israel. Det är inte så konstigt: Israel är landet där det judiska folket först uppstod och hänvisningar till det har präglat judisk bön i årtusenden. Idag är det den enda judiska staten i en värld utan många judar alls.
Denna anknytning behöver inte betyda något visst politiskt stöd. Du kan diskutera rätt och fel beslut som Israels olika regeringar har tagit hela dagen lång. Men du kan lika gärna försöka argumentera bort existensen av ett berg som att övertyga judar om att Israel skulle vara en modern, kolonial konstruktion som de inte har någon autentisk, historisk koppling till.
Det är del av vår identitet, vare sig vi vill det eller inte. Judar och Israel hör ihop.
I Sverige är det viktigt att visa att det finns judar som ogillar Israels ståndpunkt. Ibland publiceras debattartiklar av svenska judar – oftast judar som man sällan träffar på i judiska sammanhang eller judar som aldrig levt ett aktivt judiskt liv – som inte vill förknippas med Israel och sionismen. Naturligtvis ska ingen hållas kollektivt ansvarig för vad en stat eller organisation gör. Men varifrån kommer behovet att underteckna ett Israelkritiskt upprop just i egenskap av jude – om inte från att vi de facto ändå hålls kollektivt ansvariga för Israels agerande så länge vi inte tar explicit avstånd ifrån det? Det är ju därför behovet av att ”skilja på judar och Israel” alls uppstår, på ett sätt som det av någon anledning aldrig gör vad gäller andra folk och deras stater. De som skriver såna upprop gör ingenting för att bryta med den ordningen, tvärtom.
Själv tänker jag allt oftare på vad Golda Meir sa om att hellre leva med dåligt anseende, än att vara ömkad och död. Och vad innebär sionism? I grund och botten att judar ska ha ett eget land och att det landet ska vara där vi har en historia från flera tusen år bakåt i tiden.
Varför ska det vara nödvändigt? En fördel med ett eget land är att vi där inte underkastas några av de mer eller mindre outtalade krav på lojalitet med majoritetsbefolkningens uppfattningar, som ställs på oss i diasporan. Som att Israel är någonting dåligt som inte har något med oss att göra.
Men majoriteten av oss judar vet, en del utav erfarenhet, att det egentligen inte spelar någon roll var vi står. Hotet mot oss handlar inte om vår politiska ståndpunkt, om ett land av Smålands storlek, eller att vi hyser starka känslor till en plats som Israel. Det handlar åter om vår existens. Att vi finns.
Adele Josephi
