Vera Gutman: En reflektion med anledning av en s.k. ”konstinstallation” i Umeå, skriver detta med mina ”konstnärsglasögon”.
Det finns redan några spaltmeter skrivna på förekommen anledning, jag drar mitt lilla strå till stacken. Jag ”råkar” ju ha en Masters in Fine Arts i bagaget, och bara ”råkar” ha hållit på med konsthistoria och konstundervisning en ganska stor del av mitt liv.
På någon av aktivisternas konton kom det ett försök till förklaring: att de som byggde installationen ville uppmärksamma det som händer de civila i Gaza med det som hände Europas judar undet Shoah, Förintelsen på svenska. En av mina gamla professorer sade till oss gröngölingar att ”om du behöver förklara ditt verk eller behöver mer än en mening till titeln har du misslyckats med budskapet”. Det han ville få oss att förstå är att verket, hur känslomässigt laddat och viktigt för dig det än är, behöver vara lika laddat och bli lika viktigt för åskådaren. Ditt svåra budskap får inte missförstås.
För att kunna framställa ett verk av dessa kvalitéer behöver man kunna en del, inte bara känna och tycka, särskilt om man arbetar performativt och abstrakt. Man måste veta hur symboliken uppfattas, hur människor tar in och tolkar olika komponenter som färg, form, placeringen i kompositionen m.m. Dessa uppfattningar byggs upp genom generationer och kompletteras under uppväxten genom de egna erfarenheter och upplevelser som lagras i minnet.
Som ett enkelt exempel på detta kan man t.ex. föreställa sig ett julkort med dess gröna, röda och guldfärger, med inslagna julklappar i vackra paket och en ljusstake med brinnande ljus – även om en julgran och texten ”God Jul” saknas på kortet kan man inte använda kortet som ett födelsedagskort till någon som fyller år i maj. Lite så är det med icke-tillämpad konst också, särskilt med den politiskt präglade aktionskonsten. Där behöver man verkligen veta vad man gör och vara insatt i kontexten.
De emotionella och överstimulerade personer som skapade en bödels galge med två figurer föreställande hängda människor i koncentrationslägersuniformer med fångnummer och Davidsstjärna på bröstet, och med de palestinska flaggorna på sidorna, fick inte fram det budskapet de påstår sig ha velat få fram. De visade upp för världen och Umeå vad som händer med judar under dessa flaggor.
Förklaringen att detta skulle föreställa en jämförelse mellan ett pågående krig i urbana miljöer och ett organiserat mördande på ett helt folk är groteskt. Antingen är personerna bakom verket naiva och okunniga till en oförlåtlig grad eller, vilket jag är benägen att tänka, ville de uppsåtligen relativisera och förminska det som hände judar under Förintelsen.
Texten på banderollen över ”installationen” som lyder ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord” anspelar dessutom på boktiteln ”En jude är en jude är en jude”, en avhandling om just antisemitism. Här försöker verkets skapare att ytterligare en gång radera judarna från historien.
Att det sannolikt är människor från en åsiktsgrupp som har skrikit sig hesa om 1930-talets snara återkomst gör det lite extra groteskt. För deras kännedom: det är 2025, d.v.s. det är fem år kvar till 2030. Jag tycker mig ana var dessa personer kommer att stå när det väl blir ”30-talet” på riktigt.
Vera Gutman
