Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Kom till Nordic Israel Congress 10 – 12. maj och lyssna på mycket relevanta föredrag. Var snabb med anmälan, begränsat antal platser

Biden-administrationens drömmar kan inte uppfyllas utan åtgärder mot Iran

USA:s president Joe Biden intervjuas utanför Vita huset den 4 januari 2023. (Foto: Flash90)
Utan verkliga åtgärder mot Iran och dess allierade kommer få eller ingen i Mellanösternregionen att känna sig trygga med att skriva under de amerikanska drömmarna för Mellanöstern.

Utrikesminister Anthony Blinkens uttalanden i München, liksom olika läckor och trevare som lanserats av amerikanska och brittiska tjänstemän, visar konturerna av ett “stort paket” som USA och dess vänner planerar att erbjuda alla nyckelaktörer i Mellanöstern: ett slut på kriget och ett slut på Hamas styre i Gaza, en väg till framtida palestinsk statsbildning, med en “förnyad” palestinsk myndighet vid makten på Västbanken och Gaza,  saudisk normalisering med Israel, följt av andra (“nästan alla”) arabstater, som en del av ett avtal mellan USA och Saudiarabien, en diplomatisk lösning i Libanon och en stark gemensam front mot Iran. Det är drömmar som till stor del delas av den utrikespolitiska ledningen i Sverige, särskilt en väg mot en palestinsk stat är viktig här.

På ytan verkar detta vara ett attraktivt erbjudande för både israeler och stabilitetssökande araber. Men amerikanerna har spänt fast vagnen framför hästen. Om inga verkliga åtgärder vidtas för att minska Irans makt kommer få eller ingen i regionen att känna sig trygga med att delta i sådana välmenande, men i slutändan illusoriska, planer. Det skriver Eran Lerman i en artikel publicerat av tankesmedjan Jerusalem Institute for Strategy and Security. Följande är en ChatGPT-översättning av Lermans artikel, kontrollerad och anpassad av MIFF:

Vad verkar vara erbjudandet?

Detaljerna i de planer som diskuteras i Washington och med USA:s allierade och vänner i regionen har ännu inte fastställts och presenterats. Men från flera offentliga uttalanden och inofficiella meddelanden som USA:s utrikesminister Anthony Blinkens tal vid säkerhetskonferensen i München, den brittiske utrikesministerns tankar om framtida erkännande av en palestinsk stat, välinformerade artiklar av journalisten Thomas Friedman och diverse andra läckor och trevare kan man ana en stor design som vilar på sex ben:

  1. Ett slut på kriget. Förmodligen med en gisslanuppgörelse och en lång paus i striderna som (på ett eller annat sätt) förändras till ett arrangemang där Hamas avstår från sin återstående militära och administrativa kontroll, erbjuds Hamasledarna att lämna Gazaremsan och deras civila funktionärer smälter (magiskt) fredligt samman till en alternativ palestinsk styrmodell.

2) En väg till en palestinsk stat. Ett sådant alternativ skulle innebära ett löfte om att erbjuda erkännande – det vill säga FN:s säkerhetsråds godkännande av fullt medlemskap – som ska ske vid ett senare tillfälle med förbehåll för flera villkor och krav: en “förnyad” palestinsk myndighet, mer lyhörd och mindre korrupt, med kontroll över både Västbanken och Gaza; Avradikalisering, inklusive en förändring av utbildningen, och ett slut på uppvigling och belöning av terrorister; avmilitarisering – och förhoppningsvis, men kanske inte nödvändigtvis (ur USA:s nuvarande synvinkel) som ett resultat av ett framförhandlat avtal med Israel.

3) Normalisering av relationerna mellan Israel och Saudiarabien (och, som Blinken har föreslagit, nästan alla andra arabländer), i linje med idéer som var på gång före den 7 oktober 2023 och som återigen är under aktivt övervägande – med allt som detta tros innebära i form av att Israel hittar sin plats i regionen och återfår sitt ekonomiska momentum.

4) Ett parallellt amerikansk-saudiskt avtal, som bland annat innebär formella amerikanska säkerhetsgarantier, samt USA:s samtycke till saudiskt ägande av kärnvapenkapacitet (med allt vad detta skulle kunna innebära i form av möjligheten att bryta sig loss – om Iran gör det). Detta skulle förmodligen stoppa Riyadhs uppenbara glidning mot Peking.

5) En diplomatisk överenskommelse i Libanon, i linje med både USA:s sändebud Amos Hochsteins och den franska regeringens riktlinjer – med Hizbollahs styrkor som dras tillbaka norr om Litanifloden, en ökad närvaro av de libanesiska väpnade styrkorna och en mer aktiv roll för UNIFIL. Detta gör det förmodligen möjligt för de internt fördrivna israelerna att återvända och återuppbygga.

6) En starkare front mot Iran, där Israel kan spela en roll tillsammans med sina nya fredspartners, motverka provokationerna från Irans allierade och kanske avskräcka Teheran från att fullfölja sina regionala och nukleära ambitioner.

Vad är fel med den här bilden?

För ett otränat öga kan detta tyckas vara ett erbjudande som Israel varmt bör välkomna. Det skulle kunna lösa några av landets mest grundläggande problem och erbjuda en framtida framgångsrik integration i regionen. Men även om man bortser från de ideologiska invändningarna mot en palestinsk stat, och accepterar vad som måste kallas “magiskt tänkande” (att den palestinska myndigheten kan reformeras och att saudiska ledare öppet kommer att skaka hand med israeliska ledare), så finns det fortfarande grundläggande brister i denna plan som väcker allvarliga frågor om huruvida den kan förverkligas.

Det största problemet är ordningen. Det är Irans försök att destabilisera regionen, uppnå en dominerande ställning genom att använda allierade och slutligen konsolidera en dominerande ställning med ett genombrott för atombomben, som kastar en lång och varaktig skugga över alla utsikter till stabilitet, för att inte tala om fred, i regionen. Om inte en mycket mer kraftfull ansträngning görs för att vingklippa Teheran och skära av dess klor, kommer det att finnas en totalitär frestelse för palestinierna att ansluta sig till Iran (som de gjorde med Nazityskland och sedan med Sovjetunionen) istället för att acceptera ett amerikanskt förslag som kräver att de accepterar Israels legitimitet och det judiska folkets rätt till självbestämmande. Detsamma kommer att fortsätta att gälla för radikala aktörer i Libanon och på andra håll i regionen. Det var först när Saddam Hussein tillträdde 1991 som utsikterna till fred öppnade sig i regionen, och detsamma gäller nu med den iranska utmaningen.

Handlingar, inte ord betyder något. Det nuvarande mönstret av attacker mot houthierna och mot Irans allierade i Irak och Syrien har redan haft en del goda effekter (iranierna verkar vara oroliga för en eventuell förlust av en del av sin kapacitet), men är långt ifrån tillräckligt för att tvinga Teheran att ändra kurs, och inte tillräckligt för att få dem att överge sitt snabbt växande militära kärnvapenprojekt. Mycket mer måste göras om den verkliga motorn i den regionala omvandlingen – nämligen en dramatisk minskning av Irans förmåga till att orsaka skada – ska dra med sig andra förändringar.

Vad kan Israel göra?

Hittills har Israels reaktion på USA:s planer varit ett enhälligt beslut av regeringen att avvisa ett ensidigt erkännande av en palestinsk stat. Detta är i sig en legitim ståndpunkt: en externt påtvingad lösning har alltid varit ett dåligt och farligt alternativ till ett förhandlingsresultat.

Henry Kissinger förstod detta när han avvisade president Richard Nixons instruktion under Yom Kippur-kriget 1973 att sluta ett avtal med Sovjetunionen och sedan diktera det för Israel. Det gjorde även Egyptens president Anwar Sadat när han kom till Israel i november 1977 för att motsätta sig Jimmy Carters idé om att skapa en fredskonferens med Sovjetunionen. Ett försök att kringgå ett förhandlingsresultat kommer att öka palestiniernas och arabernas frestelse att kräva det omöjliga (t.ex. ”rätten att återvända” osv) och försöka tvinga det på Israel. Detta kommer inte att fungera.

Men mer behöver göras än att bara protestera. Den logik som föreslås här – en “Iran (och allierade) först”-strategi – måste systematiskt kommuniceras till alla relevanta aktörer i Washington – administrationen, kongressen, opinionsbildare och sist men inte minst, de viktigaste judiska organisationerna – liksom till våra europeiska samtalspartner och våra regionala grannar (deras verkliga preferenser, i motsats till vad de uttrycker offentligt, är i linje med vad som föreslås här).

Dessutom, i stället för den saudicentrerade design som skisserats ovan – som sannolikt inte kommer att förverkligas, och i vilket fall som helst inte erbjuder någon praktisk lösning på de faktiska behoven i Gaza efter kriget – borde Israel lägga fram en egen praktisk plan för morgondagen. Det är inte IDF:s avsikt att stanna kvar i Gaza på obestämd tid som ockupationsmakt. Men Israel har också för avsikt att förhindra en återgång till Hamas styre i Gaza – och är övertygat, på goda grunder, om att idén om att återinföra en “förnyad” PA är baserad på en illusion. Det är därför nödvändigt att titta på andra alternativ, inklusive en tillfällig internationell närvaro, som kanske inte erbjuder en så storslagen lösning på allt, överallt, på en gång – men som åtminstone kan hantera de direkta utmaningar som väntar.

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 13 100 medlemmar i Norge och över 450 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem