FILMPRIS. Filmen klassas som dokumentär, men den erbjuder inte en opartisk eller objektiv skildring av konflikten, skriver Ulf Cahn och Anders Engström i en slutreplik i tidningen Dagen.
Filmen No Other Land är gjord för att väcka starka känslor. Vem blir inte berörd av scener när ”barn och lärare […] gråter och skriker när skolan jämnas med marken”? Eller när ”barn leker med plastleksaker i ruinerna av sitt eget hem”, som Karin Karlsson i en replik skriver att hon själv varit på plats i Masafer Yatta och fått se?
Det är lätt att känna sympati för Karin Karlssons engagemang, på samma sätt som det är lätt att inse att filmen väcker starka känslor. Det är just därför den här filmen är så effektiv som propaganda. I dessa sammanhang slår känslor alltid hårdare än fakta.
Karlssons replik på vår debattartikel Oscarsvinnande ”No Other Land” är antiisraelisk propaganda har inledningsvis flera sakinvändningar. Bland annat uppges att palestinier levt enligt traditionell livsstil i Masafer Yatta långt innan platsen blev ett israeliskt militärt övningsområde.
Antropologen Yaakov Havakook, vars arbete Karlsson hänvisar till, har mycket riktigt genomfört en etnografisk studie av palestinier som delar av året bodde i grottor i södra Hebrons kullar. Det framgår att både den israeliska staten och de palestinska aktivisterna hänvisat till hans verk i rättsprocessen. Och att han är missnöjd med utfallet.
Även om Havakook är en auktoritet inom etnografi saknar han den juridiska expertis som krävs för att tolka hur hans utlåtande relaterar till gällande lagstiftning om permanentboende. Den juridiska bedömningen har i stället överlämnats till experterna inom området – domarna i Israels högsta domstol – som efter noggrann prövning fastslog att permanentboende i juridisk mening inte förekommit.
Karlssons hänvisning till dåvarande jordbruksminister Ariel Sharons påstådda formuleringar framstår som irrelevant i sammanhanget, eftersom det vid den aktuella tiden (1979 och 1981) inte fanns någon fast boende befolkning i området som kunde förflyttas.
Hur viktigt området är som militärt övningsområde kan vara svårt för oss att bedöma, men dess strategiska läge i anslutning till den så kallade ”gröna linjen”, det vill säga gränsen till det egentliga Israel, är obestridligt. För den israeliska militären har det sannolikt varit en fördel att området saknade permanentboende invånare.
Att EU och Sverige försökt förekomma en fredsuppgörelse mellan parterna genom att på olika sätt delta i den palestinska myndighetens bosättningsaktivism är välkänt sedan tidigare. Det är också djupt beklagligt, inte minst eftersom det minskat den palestinska myndighetens incitament att inleda fredsförhandlingar, eller acceptera de erbjudanden om en egen stat som flera gånger getts.
Filmen No Other Land utspelar sig i Area C, den del av Västbanken som kontrolleras av Israel och där endast cirka 5–10 procent av Västbankens palestinska befolkning bor. Det är korrekt att det är mycket svårt för palestinier att få bygglov i detta område, vilket Karlsson påpekar i sin analys.
Samtidigt kan situationen jämföras med Area A, som administreras av den palestinska myndigheten. Här är israeler helt förbjudna att vistas, och försäljning av mark till israeler eller judiska grupper kan leda till stränga straff, inklusive straffarbete eller dödsstraff, enligt palestinsk lagstiftning.
Det är för övrigt en seglivad myt att palestinier generellt skulle ha svårt att få bygglov på Västbanken. På de områden där de allra flesta av Västbankens palestinier bor, bestämmer också palestinierna själva över byggandet.
Karlsson lyfter också frågan om våld från israeliska bosättare och påpekar att vi inte nämnde detta i vår text. Det stämmer – vi tog inte upp våldet från israeliska bosättare.
Men vi tog inte heller upp våldet från områdets palestinska bosättare och invånare. Exempelvis har palestinier från näraliggande Yatta under det senaste decenniet mördat ett flertal israeler i en rad terrordåd.
Avslutningsvis menar vi att de allvarliga invändningarna mot No Other land kvarstår: Filmen klassas som dokumentär, men den erbjuder inte en opartisk eller objektiv skildring av konflikten.
En av regissörerna, Yuval Abraham, medger själv i en intervju att filmen är en partsinlaga, och berättar hur han suttit med och valt ut en och en halv timmas film av totalt tio tusen timmar, för att skapa ett specifikt perspektiv. ”Så är det när man berättar historier”.
Det är svårt att klandra honom och filmteamet för att de är effektiva opinionsbildare, men det vore olyckligt om deras berättelse togs för sann.
Ulf Cahn och Anders Engström
Med Israel För Fred (MIFF) Sverige
Publicerad i tidningen Dagen 10 april 2025
–
Vår inledande artikel:
MIFF Norge skriver om filmen:
1 million av dine skattepenger gikk til propagandafilmen som vant Oscar
