Idén att befolkningen som upplever det påstådda folkmordet har makt att stoppa det, men vägrar göra det, är utan motstycke i historien om faktiska folkmord, skriver Salo Aizenberg.
Tisdagen den 16 september lade Pillay-kommissionen fram sin rapport för FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta är ett beställningsverk från ett råd som antagit fler fördömande resolutioner mot Israel än mot alla andra länder i världen tillsammans. Majoriteten i rådet utgörs av auktoritära stater som begår massiva brott mot de mänskliga rättigheterna utan att några kommissioner inrättas.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har även denna gång kommenterat folkmordsanklagelserna med att begreppet folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll: ”Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”.
Svenska medier har inte gjort samma viktiga distinktion, än mindre återgett någon djupgående kritik av rapporten.
Fel och brister i Pillay-kommissionens rapport
Det finns alltså ingen anledning att ta rapporten på allvar. Salo Aizenberg på UN Watch har sammanfattat fel och brister så här:
1. Saknar bevis för dolus specialis: Den specifika avsikten att förinta en skyddad grupp är det centrala och mycket höga beviskravet i varje folkmordsärende. Kommissionens påstående om folkmordsavsikt faller redan på denna tröskel. Pillay-kommissionen bygger på uttalanden förvrängda till oigenkännlighet, selektiva citat och antaganden snarare än entydiga bevis.
2. Vitvätt av Hamas som en krigförande part: Rapporten erkänner aldrig att IDF är engagerade i strid mot en uppskattad 30 000 man stark Hamasstyrka i Gaza, samt tusentals stridande från andra militanta grupper. En läsare skulle få intrycket att den krigföring som IDF bedriver är riktad enbart mot kvinnor och barn, med Hamas utraderat ur berättelsen. Kommissionen gör inget försök att analysera själva kriget, eftersom det, i dess alternativa version av verkligheten, inte existerar.
3. Tystnad om Hamas militära infrastruktur: Det finns ingen redogörelse för Hamas 17 år långa militära uppbyggnad i Gaza, inklusive det enorma tunnelsystemet, byggnader utrustade med fällor och massiva ansamling av vapen. Genom att ignorera denna verklighet avlägsnar rapporten konflikten från dess militära kontext och omtolkar lagliga militära mål som bevis på folkmord.
4. Ignorerar Hamas användning av civil infrastruktur: Kommissionen ignorerar Hamas öppet erkända strategi att använda civila som mänskliga sköldar, inklusive användningen av moskéer, skolor, bostadshus och sjukhus för att dölja tunnlar och vapen. Istället framställs skador på dessa platser konsekvent som avsiktliga attacker mot civila från Israels sida.
5. Gisslandramat förbigås: Rapporten utelämnar faktumet att Hamas tog israeliska gisslan och fortsätter att hålla dem, svälta dem och våldta dem. Denna utelämning är i linje med den bredare raderingen av Hamas som en aktiv aktör i Gaza, och tar bort viktig kontext från kommissionens berättelse.
6. Okritiskt beroende av Hamas siffror: Trots Hamas långa historia av att överdriva civila dödssiffror och deras status som en terroristorganisation utsedd av USA och EU, behandlas siffrorna som fakta, medan IDF:s data om dödade stridande ignoreras.
7. Civila dödsfall förvrängda till bevis på folkmord: Rapporten presenterar civila förluster som prima facie-bevis för folkmordsavsikt snarare än som tragiska och oundvikliga konsekvenser av strid i bebyggelse, förvärrade av Hamas användning av civila som mänskliga sköldar. Rapporten citerar en rad händelser där civila dödades som om de vore avsiktliga och riktade handlingar från Israel utan bevis.
8. Normala konsekvenser av krig behandlade som brott: Vanliga och förväntade följder för civila under krigstid, såsom psykisk ohälsa, svårigheter att få tillgång till medicinsk vård och evakueringar av bostäder, framställs som bevis på folkmord snarare än oundvikliga följder av en urban konflikt.
9. Förstörelse av bostadsområden framställs som utrotning: Storskaliga skador åberopas som bevis på folkmord, och ignorerar att militära strider i bostadsområden skapar omfattande förstörelse, särskilt när militära styrkor har gömt sig i civila områden.
Kommissionen ignorerar också det uppenbara: Lidandet för Gazas befolkning skulle kunna ha minskat avsevärt eller till och med upphört om Hamas släppt alla gisslan och överlämnat kontrollen över Gaza. Idén att den befolkning som upplever det påstådda folkmordet har makt att stoppa det, men vägrar att göra det, är utan motstycke i historien om faktiska folkmord och blottlägger en medveten blind fläck i rapporten. Denna utelämning speglar kommissionens bredare utradering av Hamas som en aktiv part i konflikten — en grupp med handlingsförmåga och ansvar — och ger läsarna det falska intrycket att allt lidande i Gaza enbart är Israels ansvar.
Rapporten är full av faktiska fel och påståenden framförda utan trovärdiga bevis. En fullständig katalog över dessa fel och deras rättelser skulle vara längre än själva rapporten. Denna motbevisning lyfter fram viktiga faktiska fel och betydande utelämnanden som kommissionen lutar sig på för att stödja sin tes om folkmord.
Läs en grundlig (21-sidig) motbevisning av Pillay-kommissionens rapport (PDF).
/CM
