Seth Mandel: Brotten mot familjen Bibas är sannerligen en symbol för det barbariska hot som Hamas utgör – men också för fegheten hos de politiska och kulturella ledarna i det upplysta väst. Kfir blev en symbol eftersom han är svaret på varje relevant fråga som kan ställas om denna konflikt. Hans öde är krigets kärna.
Om Hamas påstående är sant, kommer denna vecka att ge oss ett tragiskt, om än inte oväntat, slut på ett smärtsamt kapitel: ödet för resten av familjen Bibas.
Yarden Bibas släpptes denna månad av Hamas efter nästan 500 dagar i fångenskap, och terrorgruppen hävdar nu att de snart kommer att överlämna kropparna av hans fru, Shiri, och deras två söner, Ariel och Kfir. Ariel var fyra år när han kidnappades den 7 oktober 2023, och Kfir var nio månader gammal.
Att vara jude har inneburit att känna en förkrossande besvikelse på världen sedan Hamas attacker inledde detta krig. En mening i en av dagens många artiklar om familjen Bibas ger oavsiktligt en kristallklar förklaring till denna besvikelse. New York Times skriver:
”Berättelsen om familjen Bibas har för många israeler blivit en symbol för brutaliteten i den Hamas-ledda attacken den 7 oktober.”
Den meningen är korrekt. Men i en bättre värld, en där det ”internationella samfundet” faktiskt brydde sig om rättvisa och mänsklig anständighet, skulle meningen ha lytt:
”Berättelsen om familjen Bibas har för alla blivit en symbol för brutaliteten i den Hamas-ledda attacken den 7 oktober.”
I en sådan värld skulle bilderna på Bibas-barnens ansikten synas överallt, hela tiden. I världen vi lever i rivs däremot affischer med deras ansikten ner från anslagstavlor. I en värld där vi förtjänade att leva, skulle ingen barnrättsorganisation eller NGO låta en enda dag passera utan att uppmärksamma Kfir och Ariel – och de monster som stal dem.
Brotten mot familjen Bibas är sannerligen en symbol för det barbariska hot som Hamas utgör – men också för fegheten hos de politiska och kulturella ledarna i det upplysta väst. Ja, vi borde skämmas över våra medamerikaner, som inte bara vägrar att nämna familjen Bibas, utan inte ens lär sig namnet på en enda amerikansk gisslan som hållits i Gaza under hela kriget.
Vid förra årets Oscarsgala bar en rad ”pro-palestinska” kändisar – Mark Ruffalo, Billie Eilish, Ava DuVernay och andra – en röd hand-pin som hyllade mördare av judar. I en rättvis värld skulle dessa kändisar i stället använda sin tid på röda mattan till att göra vad som helst, absolut vad som helst, utom att uttrycka offentlig sympati för Bibas-barnens kidnappare.
Det borde inte bara vara judar som ser Kfir Bibas leende ansikte och ljusröda hår när de sluter ögonen. På den där berömda bilden av lilla Kfir håller han i en liten rosa gosedjurselefant. Kfirs släktingar ägnade över ett år åt att leta genom ruinerna av Nir Oz, där familjen bodde, efter den rosa elefanten. Den hittades till slut i januari, i vad hans moster hoppades skulle vara ett ”gott tecken.”
När de ”pro-palestinska” folkmassorna fyllde gatorna i varje större stad för att fira Hamas massaker, stod judar världen över och såg på dem i chock. De kidnappade en bebis. Hur mycket måste man hata judar för att ställa sig på monstrens sida, de som kidnappar bebisar? Svaret är: mycket. En obehaglig insikt som judar har tvingats till under de senaste 16 månaderna.
Kfirs ansikte blev en symbol för konflikten eftersom det representerade en gräns som hade korsats – vilket inte kan göras ogjort. Medlemmar av USA:s kongress deltog glatt i ”tentifada”-demonstrationer som inte längre enbart var ”pro-palestinska” eller ”antikoloniala” – de handlade om att försvara dem som rövade bort Kfir från hans hem och släpade honom till Gaza, där han, enligt Hamas, dog. Och vi andra kan inte låtsas som om vi inte såg hur en del av samhället, antingen fysiskt eller online, skyndade sig att korsa den gränsen och hylla dem som kidnappade en bebis.
Kfir blev en symbol eftersom han är svaret på varje relevant fråga som kan ställas om denna konflikt. Hans öde är krigets kärna.
Kfir är skiljelinjen. I en bättre värld skulle ingen stå på fel sida av den.
Seth Mandel
Senior Editor the Commentary
Först publicerad i Commentary 18 februari 2025. Översatt och återpublicerad med författarens tillåtelse. Följ Seth Mandel på X: https://x.com/sethamandel
