Trots det tydliga väljarstödet för en ny utrikespolitisk kurs tycks Sveriges högerregering vackla i frågan om Israel och Hamas. Med en vilsen utrikesminister och en oroande tystnad kring Israels rätt till självförsvar riskerar regeringen att förlora både trovärdighet och sina kärnväljare. Det är dags att tala klarspråk, skriver Axel Otterberg.
I valet 2022 fick den borgerliga sidan tillsammans med Sverigedemokraterna majoritet att äntligen bilda regering i Sverige. Bland den högerorienterade befolkningen i landet blev det en lättnad på valnatten när det bekräftades att maktskiftet var ett faktum.
Nu tre år senare visar vår högerregering att de uppfyllt många vallöften och det är gott så. Angående utrikespolitiken gällande Mellanöstern och synen på kriget mellan den islamistiska terrorsekten Hamas och den liberala rättsstaten Israel är det dock vacklande.
Vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard är relativt ny på posten och är vad man kan tolka det som relativt osäker för att öppet ta ställning helhjärtat för Israels försvarskrig i Gaza. Utrikesministern talar numera med ett högt tonläge mot Israel med begrepp som ”krigsbrott och blockad” i sitt narrativ och hänvisar på ett klassiskt socialdemokratiskt vis till FN i mer eller mindre varannan intervju.
Att internationell rätt säger att en blockad av nödhjälp i politiskt syfte är ett krigsbrott är sant. Det som dock aldrig kommer fram i varken media eller vad det verkar som i politiska kretsar där utrikesministern befinner sig i är att Israels blockad inte grundar sig i några egoistiska politiska syften utan endast i ett förhindrande av att Hamas ska stjäla nödhjälpen som de gjort tidigare.
Detta kan knappast räknas som ett politiskt syfte utan enbart ett helt legitimt agerande för att förhindra en av världens mest brutala terrororganisationer att få tillgång till dessa förnödenheter. Vilket land som helst skulle agera precis likadant som Israel i en sådan situation.
Att svält i Gaza kan uppstå är naturligtvis tragiskt men svälten är ett resultat av att Hamas och andra islamistiska terrorgrupper inte bara stjäl biståndet utan också öppet öppnar eld mot civila palestinier som försöker få tag i någon form av mat.
Denna klassiska taktik har Hamas använt många gånger tidigare och trots detta har Israel tillåtit mat, mediciner och vaccin komma in i Gaza. Veterligen har inget annat land i tidigare krig och militära konflikter tagit sådant ansvar och fört in nödhjälp till sin fiende. Om detta rapporteras det nästan ingenting alls i våra medier och Socialdemokraterna sväljer Hamas propaganda rakt av och anklagar Israel för det Hamas är skyldiga till.
Det börjar lukta riktigt illa.
Bara den senaste tiden har Israel självt exporterat 1200 lastbilar med förnödenheter in i Gaza. Enligt Jonathan Conricus, tidigare internationell presstalesman för Israels försvarsmakt, skjuter Hamas mot dessa hjälpsändningar och skapar också ett medvetet kaos framför sina kameror. Detta pumpas sedan ut av världens medier helt okritiskt.
Att vår svenska högerregering inte vågar tala öppet om detta utan istället talar om att införa sanktioner mot israeliska ministrar är helt oacceptabelt.
Sveriges högerväljare är trötta på allt bistånd till den palestinsk-arabiska diktaturen som hamnar rakt ned i islamistiska terroristorganisationers fickor vilket Socialdemokraterna, Miljöpartiet och framförallt Vänsterpartiet helt medvetet ignorerar av partistrategiska skäl.
Att vår biståndsminister Benjamin Dousa nu avslutat samarbetet med det korrupta och terrorsympatiserande UNRWA är mycket tacksamt, men att inte ställa sig helhjärtat bakom Israels kamp till ett befriande av Gaza från Hamas är helt fel.
Tidöregeringens väljare röstade för en annan typ av utrikespolitik, och inte för en lamare kopia av Sten Anderssons gamla Arafatliknande fjäsk för diverse muslimska diktaturer.
Den svenska regeringen borde istället tala klarspråk och våga gå emot den misslyckade socialistiska konsensus som råder i Sverige kring Mellanöstern.
Detsamma gäller också den överdrivna besatthet av att se FN som någon form av rättesnöre. FN är i grund och botten en spegel av världen och världen består av majoriteten diktaturer som använder FN som en global arena för att sprida sin antisemitiska antisionism.
Genom att rösta igenom resolution efter resolution gentemot Mellanösterns enda västerländska demokrati och knappt en enda mot någon muslimsk diktatur bevisar detta än en gång hur FN enbart är ett falskt och farligt rättesnöre som enbart inte bara skadar Israel utan hela vår västerländska civilisation på längre sikt.
Majoriteten av Sveriges väljare har gett regeringen mandat att bedriva en helt annan utrikespolitik än vad tidigare socialistiska regeringar har gjort.
Det är nu hög tid att de vågar stå emot den anti-demokratiska masspsykos som nu sveper över vänstern och den svenska journalistkåren.
Vår regering måste sluta vara rädda för Socialdemokraternas aggressiva och verklighetsfrånvända gapande om hur hemska Israel är samt ignorera den vinklade, missvisande och propagandaliknande häxjakten från media som drabbar alla offentlighetens profiler som uttrycker minsta lilla sympati för Israel.
Moderaterna måste släppa sina historiska band till Carl Bildt när det gäller synen på Mellanöstern och Liberalerna behöver komma tillbaka till Per Ahlmarks tid samtidigt som Sverigedemokraterna behöver bli hårdare i förhandlingarna i dessa frågor gentemot sina samarbetspartier.
Om inte vår högerregering skärper till sig i synen mellan islamistisk diktatur och liberala västerländska rättsstatsprinciper kommer vi få tillbaka en ännu mer extremt vänsterorienterad socialdemokratisk regering.
Är det verkligen vad vår högerregering vill? Jag hoppas inte det.
Axel Otterberg
Utbildad statsvetare samt debattör
Stockholms Universitet
En något kortare version har tidigare varit införd hos Bulletin.
