I över ett sekel har palestinska ledare konsekvent avvisat förslag om en egen stat som gränsar till Israel. Ändå fortsätter världen att erbjuda just det – en stat som palestinierna själva aldrig velat ha. Den här texten av Einat Wilf beskriver konsekvenserna av detta och varför erkännande utan ansvar inte leder till fred.
Det är märkligt att så många länder vill ge palestinierna det enda de själva aldrig velat ha – en stat. Åtminstone inte en som delar gräns med den suveräna stat som tillhör det judiska folket.
Man kan undra varför så många vägrar visa palestinierna respekten att ta dem på deras ord. Till palestiniernas heder måste sägas att de varit konsekventa i mer än ett sekel: i ord och handling har de avvisat varje förslag om en arabisk stat på det forna osmanska rikets mark – så länge den skulle gränsa till det judiska folkets enda stat.
Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin gav den tydligaste diagnosen av de palestinska arabernas prioriteringar i februari 1947, när ingen av dagens ursäkter – bosättningar, ockupation, Netanyahu – existerade. ”För judarna,” konstaterade han, ”är den grundläggande principen skapandet av en suverän judisk stat. För araberna är den grundläggande principen att till det yttersta motstå upprättandet av judisk suveränitet i någon del av Palestina.”
Och så, vid varje vägskäl – 1937, 1947, 1967, 2000, 2008 (och många fler) – när de palestinska araberna gavs möjligheten att få suveränitet i en egen arabisk stat, men till priset av att slutligen acceptera existensen av en judisk stat som granne, valde de konsekvent att avstå från ännu en arabisk stat för att istället våldsamt försöka förhindra, och sedan undanröja, en judisk sådan – oavsett storlek, oavsett gränser.
Värre är att när sådana förslag föll, senast 2000 och 2008, hördes inga palestinska röster beklaga de förlorade möjligheterna. Tvärtom, när palestinierna väl hade kontroll över territorium användes dessa områden till att inleda brutala attacker mot israeler i Israel – den blodiga Andra intifadan från område A på Västbanken och massakern den 7 oktober från Gazaremsan.
Bevins ord är fortfarande lika korrekta och profetiska – nästan åtta decennier senare.
Ingenstans blir detta tydligare än i den så kallade flyktingfrågan. Till skillnad från alla andra flyktinggrupper, som i princip uppmanades att gå vidare och acceptera de nya gränser och suveräniteter som följde efter sönderfallande imperier, fick de arabiska flyktingarna från 1948 års krig – som uttryckligen syftade till att stoppa en judisk stat – tillåtelse att kapa en organisation, UNRWA, för att ständigt skapa en växande grupp människor som påstår sig vara ”flyktingar” och som vägrar bosätta sig tills deras mål – ingen judisk stat – uppnås.
Idag räknar UNRWA felaktigt över sex miljoner sådana ”flyktingar”, medan palestinska ledare själva talar om åtta till nio miljoner. Deras krav är att alla dessa – barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de ursprungliga flyktingarna – ska ha en individuell ”återvändanderätt” för att bosätta sig i Israel. Med åtta miljoner judar och två miljoner arabiska medborgare skulle genomförandet av detta projekt göra judarna till en minoritet i en arabisk stat – när arabiska stater har ett bedrövligt facit i behandlingen av judiska minoriteter, genom att etniskt rensa nästan en miljon judar så snart de vågade se sig själva som jämlika.
Det innebär alltså att när palestinska ledare säger sig vilja ha två stater, menar de två arabiska stater från floden till havet – en arabisk stat utan judar på Västbanken och i Gaza, och en annan arabisk stat som ersätter Israel genom denna mekanism av ”flyktingarnas återvändande”.
Tyvärr kan den enda ”Palestinska staten” som palestinierna entusiastiskt har omfamnat bäst beskrivas som Schrödingers Palestina. Är Palestina en stat när det gäller att ta ansvar för att ha invaderat Israel och begått en fruktansvärd massaker? Är Palestina en stat när det gäller att erkänna att de miljoner som redan bor där inte är och inte kan vara ”palestinska flyktingar” i fem generationer? Är Palestina en stat när det gäller att avsluta fiktionen att miljoner palestinier har rätt att bosätta sig inte i denna stat, utan i en annan stat – Israel – som de aldrig var medborgare i, den så kallade ”återvändanderätten”? Är Palestina en stat när det gäller att kapitulera och avsluta kriget? Nej, för alla dessa seriösa syften är Palestina ingen stat. Katten är död.
Men är Palestina en stat när det gäller att trakassera Israel i internationella organ (hela ICC-fallet byggde på denna idé)? Ja, då är Palestina i allra högsta grad en stat. Katten lever.
Under de många år som Adi Schwartz @adischwartz och jag arbetade för att belysa den avgörande aspekten av det permanenta flyktingskapet och ”återvändandet” i konstruktionen av palestinsk identitet kring målet att undanröja den judiska staten, upptäckte vi att de flesta utrikespolitiska tjänstemän som påstår sig vilja göra gott egentligen bara vill känna sig goda – eftersom det, som inom så många andra områden, ofta krävs åtgärder som inte alls känns bra för att verkligen göra gott.
Ta till exempel, den vanliga men ahistoriska föreställningen att Europas decennier av fred var resultatet av förhandlingar och diplomati. I själva verket blev freden möjlig tack vare de allierade ledarnas kompromisslöshet: de såg till att andra världskriget, till skillnad från det första, inte slutade med ett urvattnat vapenstillestånd, utan med att de besegrade makterna och deras kollaboratörer mycket tydligt visste att de var besegrade och fick betala ett högt pris för sina destruktiva ideologier – i land, i fördrivning, i ockupation och i omdaning – så att de kunde bli de fredsaktörer de är idag.
Den fred som Europa åtnjutit i decennier är den vi önskar för vår region. Men för att nå dit krävs att ideologin om ”palestinism” – denna unika fixering och organisering av ett helt folk, inte kring att uppnå självbestämmande i en del av landet, utan kring att förhindra judisk suveränitet i någon del av det, inte för att bygga för de palestinska araberna, utan för att förstöra vad de palestinska judarna byggt – slutligen besegras.
Ingen vill göra det smutsiga jobbet: att säga till palestinierna att deras sekelgamla krig för att stoppa och undanröja den enda judiska staten är förlorat – och att de måste acceptera att leva bredvid en judisk stat i stället för på dess ruiner. Ingen vill heller skära igenom dimridåerna kring ”erkännandet av en palestinsk stat” genom att klargöra att ingen där är en ”palestinsk flykting”, och att det inte finns någon rätt att bosätta sig inne i Israel mot dess suveräna vilja i ”återvändandets” namn. Men just detta – och bara detta – även om det inte känns bra, är vad som skulle göra verklig skillnad. Kanske till och med skapa fred, ett århundrade för sent.
Einat Wilf
Först publicerad på Wilfs X-konto 21 september, och i tyska Welt: Zwei arabische Staaten vom Fluss bis zum Meer. Här översatt och återgiven med skribentens tillstånd.
Einat Wilfs hemsida
Einat Wilf besökte MIFF i Oslo 2022 för att hålla föredrag och svara på frågor:
