Den judiska filmfestivalen i Malmö har ställts in sedan biografer av säkerhetsskäl valt att inte medverka. Händelsen har väckt debatt om judars situation i Malmö, och stadens hantering av antisemitism.
Malmö har gång på gång lyfts upp av svenska politiker som ett slags mångkulturellt paradis – en framtidsstad där all världens människor samsas och utvecklar staden tillsammans. Men under ytan har judehatet jäst i åratal. Stadens tidigare starke man Ilmar Reepalu gjorde gång på gång antisemitiska övertramp i skydd av sin partibok och situationen har knappast blivit bättre sedan dess.
Nu har vi hamnat i en situation då en judisk filmfestival stoppas för att ingen av Malmös biografer vågar ställa upp – på grund av säkerhetsskäl.
Så farligt är det alltså att arrangera en filmfestival med judiskt tema att biografägarna säger blankt nej, trots att polisen redan sagt ja till att bevaka evenemanget.
– Det var inget lätt beslut, men vi prioriterar säkerheten av våra medarbetare, har Irene Hernberg, PR-chef Filmstaden Norden, sagt till SVT Nyheter.
Jag hade gärna sett en följdfråga på den kommentaren. Flera, faktiskt. Frågor som:
Har ni fått ta emot hot?
Från vilka krafter i samhället har dessa hot kommit?
Har ni polisanmält?
Gärna också:
Är det vanligt att ni får ta emot hot när ni ska arrangera filmfestivaler?
Men de frågorna ställer inte SVT:s reporter Gunilla Fritze. Hon kanske inte ens vill veta svaren. Däremot vill hon gärna veta vad som är ”syftet med att ha en judisk filmfestival” – trots att en av initiativtagarna, Sofia Nerbrand, redan förklarat det alldeles förträffligt.
När hon också frågar Nerbrand om denna inte kan förstå varför biografägarna känner som de gör får jag faktiskt intrycket att Fritze stör sig lite på hela idén med en judisk filmfestival. Men det kan naturligtvis vara inbillning, efter två års anti-israelisk och anti-judisk nyhetsjournalistik från public service.
I Facebookgruppen Svenskar som stödjer Palestina tycker man förstås att det är mycket bra att festivalen ställs in, särskilt som Sofia Nerbrand är en känd ”israelvän.” Statsvetaren och palestiniern Valley Ghanem skriver:
”Säkerhetsfrågan kring judar i Sverige, särskilt i Malmö, har blivit ett allt vanligare politiskt verktyg i samhällsdebatten, ofta använt som ett slagträ mot muslimer och Plstinarörelsen [Sic!]. Så fort ordet säkerhet nämns i samma mening som jude reagerar samhällets institutioner reflexmässigt; medier, politiker och kulturaktörer förenas i en unison kör av förskräckelse.”
Ghanem menar alltså att hat och hot mot judar är i det närmaste obefintligt, något som mer eller mindre uppfunnits för att förtrycka muslimer och palestinavänner. Det är också något hon har gett uttryck för i en rad artiklar (publicerade i tidningar som DN, Sydsvenskan och Expressen) där hennes enda verkliga invändning mot terrordådet 7 oktober har varit att det tagit fokus från islamofobin.
Paradoxalt nog bevisar hon, genom dessa påståenden, exakt hur utbrett judehatet faktiskt är och att hoten mot den judiska filmfestivalen är högst reella.
För ett tiotal år sen, kanske ännu lite längre tillbaka, sedan skreks det ständigt om att 30-talet var tillbaka. Det hördes stöveltramp i parti och minut, fick vi veta, och snart skulle hela det offentliga rummet ockuperas av brunskjortor, taktfast marscherande.
Idag, när vi faktiskt är så nära 30-talet vi någonsin varit (åtminstone sedan jag föddes i början av 1960-talet), är det alldeles tyst. Vart har de tagit vägen, de där som varnade för 30-talet? Har de gått och dragit en filt över sig? Eller tycker de plötsligt att 30-talet är acceptabelt, när det inte är brunskjortor som marscherar utan människor som draperar sig i keffiyeh?
Det verkar onekligen så. Men det finns fortfarande många som reagerar och som säger det som bör sägas om den inställda judiska filmfestivalen. Flera politiker, debattörer och opinionsbildare har yttrat sig kraftfullt om det som sker i Malmö. Än finns det alltså hopp om att 30-talet – kanske – inte kommer att blomma ut helt och hållet.
Alicia Bengtsdotter
