Skolverkets viktiga rapport om antisemitism i skolorna är en bra start, men varför undviks frågan om islamskt färgad antisemitism? Och inser rapportförfattarna att demoniseringen av Israel drabbar judar i Sverige?
På uppdrag av regeringen har Skolverket genomfört en tvåårig studie om antisemitism i svenska skolor. I arbetet har rektorer och lärare vid 16 skolor intervjuats ingående. Därutöver har 30 elever deltagit och delat sina erfarenheter av hur ofta och på vilka sätt de upplever att antisemitism förekommer. Studien har dessutom inkluderat en omfattande enkät bland skolhuvudmän i olika kommuner.
I sitt arbete har Skolverket också haft kontakt med ett flertal relevanta aktörer, och resultatet blir en angelägen ögonöppnare. Skolverkets rapport framhåller särskilt högerextremismens och nazismens betydelse för antisemitism i svenska skolor.
Mot den bakgrunden finns det skäl att lyfta några frågor inför det fortsatta arbetet.
Mira Kelber, ordförande för Judisk ungdom i Malmö, bekräftar genom SVT antisemitismens omfattande spridning på svenska skolor, och poängterar hur viktigt det är att rapporten synliggör detta.
Kelber beskriver i en central mening första steget för att komma åt problemet:
– Man måste utbilda lärare och skolpersonal, för om lärare inte kan identifiera antisemitism i klassrummet, så kan dom inte heller lära ut om vad antisemitism är.
Rapportens formuleringar inför uppdraget är klädsamt ödmjuka. Frågan om antisemitism ÄR viktig, komplex, känslig och inte alltid lätt att tolka. Skolan verkar inse att det krävs mer utbildning. Inser skolan också inom vilka områden?
”Många antisemitiska uttryck kan kopplas till Israel-Palestina-konflikten”, konstaterar rapporten i sin sammanfattning.
Vid en sökning i rapporten förekommer ordet ”Israel” på 37 av totalt 118 sidor.
Tre reflektioner som förhoppningsvis ingår i Skolverkets fortsatta arbete och ute i skolorna.
1) Enligt IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism är det antisemitiskt att ”anse att judarna är kollektivt ansvariga för staten Israels ageranden.” Rapporten upprepar förtjänstfullt att elever med judisk identitet aldrig skall ställas till svars för Israels agerande.
Enskilda judar har historiskt alltid ställts till svars för agerandet hos andra judar och den kollektiva judenheten. Sedan 1948 även för den judiska statens agerande.
Det har alltid varit fel, men allt pekar på att det kommer att fortsätta.
Omvärldens demonisering av Israel drabbar därmed även judar i Sverige, hur orättvist det än är. Det krävs därför även kunskap om Israel, och ledarskap, bland anställda i skolan för att förmå möta de många fördomar som också riktas mot den judiska staten.
2) En annan reflektion är att rapporten återkommer till hur Gazakriget påverkar antisemitismen i skolorna, särskilt hos elever med bakgrund i Mellanöstern. Situationen är ”’väldigt’ politiserad” och att både personal och elever var berörda av kriget genom släkt och vänner som var direkt drabbade.”, heter det.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den judiska staten primärt hatas för vad man är, inte nödvändigtvis för vad man gör. Det är i många av Mellanösterns befolkningslager Israels existens som är det huvudsakliga problemet. Och i grunden är det för övrigt i grunden den uppfattningen som ledde till att Hamas – med folkligt stöd – inledde Gazakriget genom massakern 7 oktober.
3) En tredje tanke är att rapporten inte återkommer till hur vissa religiösa tolkningar och islamistiska idéströmningar kan påverka antisemitismens spridning i svenska skolor. Eller rättare sagt, ”islamism” nämns i förbifarten två gånger, och ”islamofobi” tre gånger. Kanske är frågan just så obetydlig, kanske inte.
Sammanfattningsvis
En citerad lärare konstaterar klokt att ”man behöver jobba en hel del också med själva utbildningen om vad antisemitism är och hur det kan ta sig uttryck. Och att det inte bara är att rita hakkors på en toalett.”
När hammaren är ens enda verktyg ser alla problem ut som spikar. Och om skolan på allvar ska kunna göra mer än att reagera på hakkors på toaletten, måste utbildningsinsatserna också omfatta hur Israel-Palestina, Mellanöstern och religiösa tolkningar driver på dagens antisemitism även i Sverige.
Det krävs mer utbildning, antagligen på fler områden än rapporten tar upp, och Skolverket gör en god insats redan genom att börja nysta i hur problematiken ser ut. Egentligen borde alla läsa rapporten, inte minst de (vi) som själva har barn i skolåldern.
/AE
