Max Gustafson är bara en simpel propagandist som ensidigt riktar in sig på judehat och demonisering av Israel, skriver Alicia Bengtsdotter i sin krönika.
Max Gustafson har länge hyllats som den svenska samtidens store maktavklädare. Men det är inte makten han klär av. Han klär av sig själv och står spritt språngande naken i all sin ynkedom när han gång på gång avslöjar sin skeva världsbild.
Max Gustafson tillhör den högljudda grupp människor som, genom att byta ut ordet “judar” mot “staten Israel”, tror att deras hat och förakt mot judar kan döljas. Så är det naturligtvis inte – och alldeles särskilt inte när man är så genomskinlig som Gustafson. Det räcker med att titta på spridda alster som han tecknat efter Hamas krigsförklaring den 7 oktober för att förstå hans bevekelsegrunder.
Palestinska barn får stora, sorgsna ögon, rasmassor, bomber och en plats i bildens centrum. De israeliska barnen? De får inte ens ett streck. Inte en skugga. Inte en antydan om att deras liv också är liv. De finns helt enkelt inte.
I Gustafsons värld är vissa barns lidande politiskt användbart. Andra barns lidande är politiskt besvärligt och sopas under mattan.
Israel tecknar han som en krigsmaskin. Det är drönare, murar, taggtråd, vapen, ansiktslösa och överdimensionerade militärer med hjälmar och skyddsutrustning. Ett system utan mänsklighet, som med precision siktar in sig på oskyldiga människor. Den judiska staten recuderas till en diktatur av pansarplåt.
Hamas däremot framträder sällan som en aktör. De är en abstration. En kuliss. En oundviklig konsekvens av Israels omänsklighet och en rörelse som används av den judiska makten för att rättfärdiga kollektiv bestraffning och ockupation.
Max Gustafson framhåller gärna att han inte är antisemit. Däremot är han antisionist. Men vet han ens vad sionism är? Eller har han köpt den förvanskade nidbilden av sionismens innebörd? Sionismen utmålas som en ondskefull ism likvärdig nazism och fascism – när det i själva verket handlar om att förespråka det judiska folkets rätt till nationellt självbestämmande och en egen judisk stat i det historiska hemlandet.
Eftersom Max Gustafson alltid befinner sig till vänster i debatten och saknar förmåga att ta in några andra perspektiv, har han sannolikt gått på myten. Därför tror han att han sitter säkert när han stoltserar med att han är antisionist. Han begriper inte ens att antisionism i själva verket bara är en variant av antisemitism – ett motstånd mot det judiska folkets rätt till en suverän stat.
Och judehatet ser vi tydligt i hans satirteckningar, inte bara de som skildrar Israel och Hamas utan också de där han tecknar svenska politiker. Som en bild där SD-ledaren Jimmie Åkesson ritats av med en Israelflagga i ena handen och en hakkorsflagga i den andra. I pratbubblorna kan vi läsa:
”Till skillnad från socialdemokraterna överger vi inte våra rötter. Vi står på folkmördarnas sida – då som nu”.
Gustafson placerar alltså Israel i samma kategori som Hitlertyskland. Och han förstår inte ens att han själv bara är ett snäpp ifrån de nidbilder av judar som pumpades ut just av Hitlers propagandaministerium. Det är inte bara oanständigt, det är dessutom pinsamt och direkt obegåvat.
En av hans mest entusiastiska beundrare, i alla fall att döma av antalet inlägg på sociala medier, är den socialdemokratiska politikern Hillevi Larsson. Och det är ingen slump. Hillevi Larsson är en lika entusiastisk antisionist som Max Gustafson och har poserat på bild med palestinaflagga och en bild av Mellanöstern med ett utplånat Israel. Det är inte att undra på att hon är överförtjust i Max Gustafsons antisemitiska teckningar.
Max Gustafson må ha fått priser av diverse vänsterorganisationer men det säger ingenting alls om hans kvaliteter som tecknare – och det gör honom framför allt inte till satiriker. Verklig satir vågar slå åt alla håll. Max Gustafson är bara en simpel propagandist som ensidigt riktar in sig på judehat och demonisering av Israel.
Alicia Bengtsdotter
