Journalisten Liat Collins var redaktör för Jerusalem Posts internationella utgåva i 21 år innan hon gick i pension i november 2023. Efter att den israeliska försvarsmakten tidigare i veckan meddelade att man funnit kvarlevorna efter Yehuda Katz, 44 år efter att han försvann, har hon skrivit detta inlägg:
Ibland är det svårt att finna de rätta orden, särskilt när det handlar om begravningar och omgravningar. Ändå var det precis i den situationen landet befann sig på tisdagen.
Beskedet att kvarlevorna och de personliga tillhörigheterna efter IDF-sergeanten Yehuda Katz hade hittats och skulle begravas i Israel – 44 år efter att han försvann i slaget vid Sultan Yacoub – var inget skäl att fira, men varje form av klarhet som detta ger oss innebär en tröst.
Katz var bara 23 år gammal när han förklarades saknad i juni 1982, i inledningen av det första Libanonkriget. Det skedde efter ett brutalt pansarslag mellan israeliska och syriska styrkor i Libanons Bekaadal, där 21 IDF-soldater stupade och sex togs till fånga.
I flera decennier var han en av de så kallade ”tre från Sultan Yacoub”, tillsammans med de saknade soldaterna Zachary (Zacharia) Baumel och Tzvi Feldman. Baumels kvarlevor fördes tillbaka 2019 med hjälp av den ryske presidenten Vladimir Putin, och Feldmans kvarlevor hämtades ut i somras i en Mossadoperation.
Mossad var även inblandad i att finna Katz, den ende från det slaget som fortfarande inte var redovisad. Till en början offentliggjordes inte platsen där hans kvarlevor hittades.
Inledningsvis var det oklart om samtliga hans kvarlevor hade återfunnits, men familjen har till sist fått lättnaden i att veta att han dog då och inte har lidit i fångenskap under alla dessa år – en fruktan som hans syster upprepade gånger gett uttryck för. Att veta hans öde, hur fruktansvärt det än må vara, är bättre än att inte veta.
Många israeler och medlemmar av den judiska världen engagerade sig i gisslans öde under kriget mellan Israel och Hamas. Den 7 oktober 2023 invaderade tusentals tungt beväpnade Hamasledda terrorister södra Israel och genomförde det mest barbariska angreppet mot det judiska folket sedan Förintelsen.
Omkring 1 200 människor massakrerades och 251 fördes bort av terroristerna. Landet översköljdes av gula band och affischer på de saknade och dödade.
Trots den tragiska politisering som omgav kampanjen för att få dem frisläppta blev slagordet ”Ad hahatuf ha’aharon” – ”Till den sista gisslan” – en del av vår nationella själ. Det har egentligen alltid funnits där. Att rädda någon ur fångenskap är en del av den judiska traditionen.
Ibland har priset varit outhärdligt högt – som när tusentals terrorister släpptes ur israeliska fängelser i utbyte mot soldaten Gilad Schalit 2010.
Många av dessa frigivna fångar, däribland Hamasledaren och hjärnan bakom attacken den 7 oktober, Yahya Sinwar, fortsatte att begå nya grymheter. Men den grundläggande principen låg fast: man lämnar ingen kvar, varken levande eller död.
Kvarlevorna efter den sista gisslan i Gaza, polismannen Ran Gvili, fördes hem för begravning i januari.
Men israelerna har inte glömt Ron Arad, navigatören i det israeliska flygvapnet som varit saknad sedan 1986, då hans plan sköts ned över Libanon. Hans namn har blivit synonymt med ett öde värre än döden – ett tillstånd av ovisshet, ett fruktat mörker.
Andra påminde denna vecka om Eli Cohen, den israeliske superspionen som offentligt avrättades på ett torg i Damaskus 1965. Även om vissa av hans tillhörigheter har hämtats ut vilar hans kropp fortfarande i främmande jord. Det blir ingen ro förrän även han får den begravning han förtjänar i Israel.
Ödet för Guy Hever, en soldat som försvann på Golanhöjderna i augusti 1997, är också fortfarande smärtsamt okänt.
Sedan statens grundande finns det fortfarande omkring 170 soldater vars gravplats är okänd, några av dem förlorade till havs. Det har alltid gjort djupt intryck på mig att IDF:s enhet för efterforskning av saknade soldater aldrig ger upp arbetet med att finna kvarlevorna efter saknade soldater, inte ens efter flera decennier.
Jag har följt krigsfångarnas och de saknades öden nära sedan 1982, då brodern till innehavaren av grannbutiken intill det tryckeri mina föräldrar drev togs till fånga under det som då kallades Operation Fred i Galileen.
Han kom till slut tillbaka i ett fångutbyte efter två år i syrisk fångenskap – utan sina framtänder och genomskinligt blek, men vid liv.
När jag var student vid Hebreiska universitetet i Jerusalem frågade jag professorn i folkrätt Ruth Lapidoth om hans situation.
Hon förklarade tålmodigt att det att tas till fånga och hållas av en stat, hur fruktansvärt det än är, var bättre än att hållas av en terrororganisation. Den förra var bunden av ett minimum av folkrättsliga normer, till skillnad från terrorister.
Jag hade hennes ord i tankarna när min familj senare lärde känna familjen Baumel under de många långa åren då deras son var en av de saknade från Sultan Yacoub. Under normala omständigheter finns det knappast någon större förbannelse än att en förälder måste be kaddish (bön som bland annat används vid begravningar) för sitt eget barn.
Men när Zachary till slut fick sin vila på den militära begravningsplatsen på Herzlberget i Jerusalem, 37 år efter att han dödades, kunde jag inte låta bli att tänka att det var sorgligt att hans far, Yona, inte levde tillräckligt länge för att vara på plats där och till sist få veta ödet för den son han hade letat efter över flera kontinenter i decennier.
Katz föräldrar dog också innan de fick denna klarhet.
Det är lätt att säga att ”ingen vet var de är begravda”, men det stämmer inte. Någon vet alltid. Allteftersom tiden går blir frågan snarare: ”Är den person som sitter på informationen fortfarande i livet?”
Även om tekniska framsteg har bidragit till att förbättra processen för efterforskning och identifiering dör ögonvittnena ut och tar livsviktig information med sig i graven. Detta gäller både dem som var ansvariga för de saknade soldaternas död och dem som bevittnade begravningarna.
Ett löfte om att fortsätta leta efter saknade
Katz var en av de mer kända saknade soldaterna, men i det israeliska nyhetsflödets hektiska tempo var det lätt att missa en mindre nyhet förra veckan: gravplatsen för Shlomo Haimson lokaliserades till sist efter nästan 78 år.
Hans historia är ett stycke historia i sig. Rumänskfödde Haimson reste till det nuvarande Israel efter Förintelsen tillsammans med sin mor och sin flickvän på ett immigrantfartyg som stoppades av den brittiska flottan.
Judarna fördes över till ett interneringsläger på Cypern, som då också stod under brittiskt styre.
Ta en minut till att låta det sjunka in, att även efter andra världskrigets slut, när kunskapen om Förintelsen var obestridlig, nekade de brittiska mandatmyndigheterna fortfarande judar att resa till sitt eget hemland för att börja ett nytt liv.
I lägret anslöt sig Haimson till Haganah, den viktigaste paramilitära organisationen före statens tillkomst. I september 1948, efter att staten Israel hade upprättats, sköts Haimson till döds av vakter i interneringslägret under ett flyktförsök tillsammans med åtta andra, som återigen togs till fånga.
Det är nu känt att han ursprungligen begravdes på en judisk begravningsplats på Cypern och omgravdes i Haifa 1970 tillsammans med andra oidentifierade tidigare internerade. Till sist har hans efterlevande fått en grav där de kan sörja ordentligt. Det ska man inte underskatta.
Förra månaden identifierades kvarlevorna efter menige Ya’akov Zrihan, som dödades under självständighetskriget 1948, sedan de hittats i en massgrav i Kiryat Anavim i Judabergen.
Detta var den ursprungliga gravplatsen för många soldater från den perioden, innan den militära begravningsplatsen på Herzlberget hade byggts och när gravplatser, inklusive den uråldriga judiska begravningsplatsen på Olivberget, var avskurna.
Zrihan var född i Casablanca och 23 år gammal när han var bland dem som dödades, när konvojen som förde mat och förnödenheter till det belägrade Jerusalem angreps av arabiska styrkor.
År 2010 deltog jag i den militära begravningen av en sorts släkting till mig, Dov (Doveleh) Haberberg, som dödades i slaget om Kastel under självständighetskriget. Hans kropp identifierades först mer än 60 år senare, tillsammans med två andra, Eliahu Mouansa och Ze’ev Mandel.
Mouansas bror påminde om hur deras far alltid hade trott att Eliahu en dag skulle komma tillbaka, och hur han granskade bilder på soldater som frigavs ur fångenskap efter sexdagarskriget 1967, i ett förgäves hopp om att få se sin son.
När levande gisslan återvänder utlöser det rop om ”Veshavu banim legvulam” – profeten Jeremias ord: ”Det finns hopp för din framtid, säger Herren, och dina barn ska vända tillbaka till sitt land.” Det är en annan sorts hopp som erbjuds när barnen kommer hem i flaggsvepta kistor.
Varje begravning innebär en känsla av förlust, men vissa för också med sig starka känslor över att någon till sist har hittats – och ett löfte om att aldrig ge upp sökandet efter de saknade.
Liat Collins
/BB
