Hur ska man bedöma en armé som beräknar möjliga civila förluster före en attack? Debatten om ”NAZA” riskerar att skymma en avgörande princip: Att uppskatta civila skador är inte ett krigsbrott, utan en skyldighet enligt internationell humanitär rätt.
MIFF:s tyskspråkige medarbetare Jens Tomas Anfindsen har sett filmen NAZA. Denna recension behandlar en av filmens mest centrala anklagelser och bedömer den i ljuset av internationell humanitär rätt.
*
På engelska betecknar ”Catch-22” ett olösligt dilemma: Oavsett vilket beslut en aktör fattar används det mot honom. Ett skolexempel på denna logik var en studie från 2007 av den israeliska forskaren Tal Nitzan. Hon undersökte varför israeliska soldater sällan våldtog palestinska kvinnor. Nitzan förklarade detta med rasistiskt avståndstagande och avhumanisering. Tillspetsat: Den israeliska avhumaniseringen av palestinierna ska ha gått så långt att palestinska kvinnor inte ens ansågs värda att våldtas.
Med denna logik kan alltså till och med det att avstå från ett brott räknas som bevis på skuld.
En liknande fara finns i diskussionen om ”NAZA”. Filmen av Yuval Abraham och Rachel Szor, producerad av The Guardian och JW Films, granskar Israels krigföring i Gaza. Den bygger på uttalanden från 24 anonyma medlemmar av den israeliska militären och underrättelsetjänsterna. En av de mest centrala anklagelserna är att höga civila dödstal medvetet ska ha accepterats vid urvalet av mål.
Det är en skyldighet att uppskatta civila skadors omfattning
Men observera: Den som före en attack uppskattar möjliga civila förluster och andra så kallade kollaterala skador dokumenterar inte därmed en avsikt att döda civila. Beräkningen av kollaterala skador kan verka kall och cynisk. Bakom varje siffra står människor. Ändå är en sådan uppskattning föreskriven enligt folkrätten. Det är underlåtenheten att göra en sådan bedömning som skulle utgöra ett krigsbrott.
Internationell humanitär rätt kräver att man skiljer mellan civila och militära mål. Även en attack mot ett lagligt militärt mål är förbjuden om de förväntade oavsiktliga skadorna på civila skulle vara oproportionerligt stora jämfört med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen. Därtill kommer skyldigheten att vidta alla praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder för att minimera civila skador. Denna bedömning måste göras före attacken, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga vid den tidpunkten eller som rimligen kan inhämtas.
Den avgörande slutsatsen är: Israel är skyldigt att uppskatta och ta hänsyn till förutsebara civila skador innan grönt ljus ges för attacker. Att fullgöra denna skyldighet är i sig inte ett bevis på skuld.
De faktiska civila dödstalen
Särskilt allvarligt är påståendet i ”NAZA” om att en attack ska ha godkänts trots att upp till 500 civila kunde dödas för att träffa ett enda Hamasmål. Den israeliska armén avvisar detta påstående som helt felaktigt. Enligt flera vittnesmål ska det i stället ha varit en accepterad insatsregel att attacker mot Hamasbefälhavare på mellannivå kunde medföra upp till 20 civila dödsfall, utan att särskilt godkännande från den militära ledningen behövdes.
Det finns ingen säker fördelning av det sammanlagda antalet krigsdödade i Gaza mellan stridande och civila. En rimlig uppskattning (baserad på terrororganisationernas egna martyrlistor, FN-data om de dödades köns- och åldersfördelning samt IDF:s bedömningar) ger ett förhållande på två till tre dödade civila per dödad stridande. Enligt militära experter är detta förhållandetal relativt lågt. Som jämförelse uttalade FN:s generalsekreterare António Guterres 2022 att omkring 90 procent av de dödade och skadade vid användning av explosiva vapen i befolkade områden var civila.
Detta tyder alltså på ett ganska precist israeliskt målurval – och det i kampen mot en fiende som har placerat sina militära strukturer mitt i tätbefolkade stadsområden.
Känslor och förnuft
”NAZA” visar på ett slående sätt hur avhumaniserande och grymt krig är – för alla inblandade. Den enorma asymmetrin mellan Israels tekniska, underrättelsemässiga och militära övermakt och palestiniernas relativa maktlöshet väcker medkänsla. Användningen av artificiell intelligens för att identifiera mål kan verka cynisk. Det är skrämmande hur lätt drönaroperatörer till synes kan ”slå ut” sina mål, som i ett datorspel.
Ändå måste situationen bedömas med förnuft. Krig är grymt. Hamas har startat ett olagligt krig som organisationen när som helst hade kunnat avsluta genom att kapitulera. Det är mot Hamas den berättigade moraliska vreden måste riktas.
Skulden för de kollaterala skadorna i Gaza – NAZA – ligger hos Hamas.
IDF:s officiella uttalande om filmen NAZA
Filmen NAZA ger en förvrängd, vilseledande och orealistisk bild av IDF:s processer för målplanering och attacker. Filmens framställning bygger på betydande faktafel till följd av ett förvrängt och manipulativt tillvägagångssätt.
Kort sagt, och i motsats till påståenden i filmen:
- IDF:s bindande riktlinjer skiljer uttryckligen, utförligt och tydligt mellan terrorister och civila som inte är inblandade i konflikten på Gazaremsan. IDF:s attackprocedurer vilar helt på denna åtskillnad; de förbjuder riktade attacker mot civila och kräver att risken för skada på civila minimeras så långt det är möjligt.
- IDF har aldrig planerat, godkänt eller genomfört attacker på Gazaremsan där det förväntades att 500 civila – eller något i närheten av det antalet – skulle dödas. Det har vid inget tillfälle framförts trovärdiga påståenden om att en IDF-attack har lett till förlust av människoliv i en sådan omfattning, eller i närheten av den.
- Artificiell intelligens har aldrig på egen hand valt ut mål för IDF-attacker. Mål identifieras uteslutande av kvalificerade underrättelseofficerare, attacker planeras av relevant fackpersonal, och beslut om att angripa mål fattas av operativa chefer.
- IDF:s bindande riktlinjer har aldrig gett automatiskt tillstånd till attacker mot mål som utsätter ett förutbestämt antal civila för fara (såsom 20 civila vid en attack mot en lågt uppsatt operativ medlem, eller 200 civila vid en attack mot en högt uppsatt befälhavare, som en person i filmen hävdar).
- ”Lavender” är inte en databas över godkända attackmål, utan snarare en databas som bistår underrättelseanalytiker.
- IDF:s bindande riktlinjer tillåter inte att ett evakueringsvarsel för ett visst område tolkas som tillstånd att genomföra attacker där, samtidigt som man bortser från civila som fortfarande befinner sig i området.
- IDF ignorerar inte resultaten av sina attacker, utan arbetar med att utvärdera dem – inklusive oavsiktliga skador på civila – i motsats till vad som hävdas i filmen. Dessa utvärderingar används för att inleda granskningar av hundratals händelser som inträffat under striderna och utgör underlag för att dra lärdomar. Om filmskaparna i god tro hade gjort tillräcklig faktakontroll, verifiering och korskontroll av källor – som är vedertagen praxis – hade de kunnat upptäcka de betydande fel som förekommer i filmen. Resultatet visar att de inte gjorde detta.
_
Läs även Mårten Arndtzén:
