Det viktigaste Sveriges regering hade att göra på jobbet dag 1 den 30 oktober 2014, var att erkänna Palestina som en suverän stat. Det löste inget, men öppnade för fler blodiga kapitel i konflikten.
Det ensidiga svenska erkännandet 2014 av Palestina som stat var en ren symbolhandling. Regeringen Stefan Löfven med utrikesminister Margot Wallström i spetsen bidrog inte till att komma närmare en faktisk lösning på konflikten. Tvärt om. Det är en framförhandlad lösning som kan skapa en verklig palestinsk stat.
Erkännande av stater enligt folkrätten
Den svenska regeringen inte följde internationell lag om erkännande av stater. Antingen följer man reglerna helt, eller inte alls. Man kan inte välja delar av dem.
Erkännande av stater regleras av internationell rätt och har två huvudriktningar:
1) Den konstitutiva teorin säger att erkännande från andra stater skapar en stat. Det finns dock problem knutna till den konstituerande modellen. En ny stat kan inte bara önska sig fram till en stat.
2) Förklarandeteorin innebär att ett erkännande är en bekräftelse på en redan existerande situation. En ny stat blir en juridisk person och förvärvar endast rättslig kapacitet, om den verkligen börjar fungera som en stat. Man kan inte önska fram en ny stat genom ”erkännanden”, om det t ex inte finns en regering som har auktoritet över området.
“Praxis under de senaste hundra åren är inte entydig, men pekar på den förklarande teorin som den bästa av de två teorierna”, skriver Malcolm N. Shaw i sin bok International Law från 2014.
Fyra krav för att bli en stat
Montevideo-konventionen från ställer upp fyra krav för en stat i artikel 1: länk
- a) En permanent befolkning.
- b) Ett definierat landområde.
- c) En regering.
- d) Kapacitet till att ingå avtal med andra länder.
Om erkännande i sig skapade en stat, skulle palestinierna ha haft en stat för länge sedan. Enligt den palestinska myndigheten har 136 av 193 FN-länder erkänt “Palestina-staten”. Erkännande, även om det kommer från många länder, kan inte skapa en stat, om det inte finns någon i praktiken. Kraven i Montevideo-konventionen uppfylls inte.
Det enda undantaget, är om en stat tas upp som medlem av FN. Det kräver rekommendation från säkerhetsrådet och godkännande av generalförsamlingen. “Medlemskap i FN är öppet för alla fredsälskande stater som accepterar åtagandena i denna stadga”, säger FN-stadgan . Om en stat skulle bli medlem i FN utan att uppfylla kraven i Montevideo-konventionen skulle det ändå, juridiskt sett, vara en stat, även om den är en misslyckad stat.
Erkännande av «Palestina» och folkrätten
Uppfyller palestinierna Montevideo-konventionens krav?
Palestinierna har en permanent befolkning på två landområden; de autonoma territorierna på Västbanken och Gazaremsan. Även om det inte finns några legala gränser för dessa områden, skulle man med lite god vilja säga att de två första kraven i konventionen har uppfyllts.
Den djupa palestinska splittringen
Däremot är det värre med kraven i punkterna c och d.Det finns en djup filosofisk och politisk klyfta mellan den palestinska myndigheten (PA / PLO / Fatah), som kontrollerar Västbankens självstyrande territorier, och islamistiska Hamas, som kontrollerar Gazaremsan.Sedan 2007 har det inte funnits någon palestinsk regering med kontroll och auktoritet över befolkningen i ett visst landområde.Försöken till samarbete har misslyckats.
Den ideologiska splittringen mellan den sekulära nationalistiska och den teokratiska rörelsen i det palestinska samhället, är kanske det största hindret för att uppnå en palestinsk stat för närvarande. Splittringen är även geografisk.
Ingen fungerande palestinsk regering i sikte
Inom överskådlig framtid finns det inga utsikter om en palestinsk regering som kan kontrollera både Västbanken och Gazaremsan. Hamas hävdar att den inte är bunden av några avtal som undertecknats av PLO / PA och vice versa. Således kan inte det fjärde Montevideo-kravet heller uppfyllas. Ingen palestinsk regering kan ingå avtal för både Västbanken och Gazaremsan.
”Innan det finns ett permanent avtal, kommer den föreslagna staten Palestina inte att ha något landområde som den kan utöva någon effektiv suveränitet över, dess gränser kommer inte att vara fastslagna eller omstridda, dess befolkning, verklig och potentiell, vara oklar, och många av dem kommer fortsätta att leva under ockupation eller i stater som de har tagit sin tillflykt till”, skrev juridikprofessor Guy Goodwin-Gill 2011.
Folkrättsexperten Goodwin-Gill är inte anhängare av Israel och representerade palestinierna då säkerhetsbarriären avhandlades av Den internationella domstolen i Haag 2004.
Det svenska erkännandet kontraproduktivt
Den svenska regeringens erkännande av Palestina som en stat, ändrade inte något av detta. Lövens (s) och (mp)-regering gick emot avgörande punkter i vanlig folkrätt.
Europas krav på nya stater
Det finns även andra krav att ställa på nya stater. 1991 utarbetade europeiska länder ”Riktlinjer för erkännande av nya stater i Östeuropa och Sovjetunionen”. Man betonade att stater måste respektera FN-stadgan, ha särskild respekt för rättsstatsprincipen, demokrati och mänskliga rättigheter, garantera rättigheterna för etniska och nationella grupper och minoriteter, respektera gränser och en skyldighet att lösa regionala meningsskiljaktigheter med diplomati eller medling. Inget av detta uppfyller PLO eller Hamas.
Europeiska länder krävde att staterna som uppstod efter forna Jugoslaviens sammanfall ”skulle förbinda sig, innan de erkänns, att anta konstitutionella och politiska garantier som säkerställer att de inte har några territoriella krav mot ett grannland”. Man krävde även att de nya staterna inte skulle använda fientlig propaganda mot en grannstat. PLO och Hamas har varken accepterat föreslagna territorier eller slutat uppvigla till våld mot israels befolkning.
Ställde Sverige krav på fred?
Ställde den svenska regeringen samma krav på den palestinska myndigheten eller på Hamas? Nej och palestinierna hade aldrig accepterat kraven. Palestiniernas ambassads hemsida i Oslo visar att de inte skulle accepterat det. Svenska regeringen har en dubbel standard, när de ställer helt olika krav.
Skulle palestinierna lova att lösa alla framtida konflikter med Israel fredligt? Hittills har de använt ”motstånd”, som egentligen står för terror och blodigt våld.
Vilket område vill palestinierna ha?
I april 2017 gick Daniel Polisar genom 400 enkäter som genomförts av fem olike palestinska institut de senaste åren. När palestinierna får tre alternativ – 1) en israelisk och en palestinsk stat sida vid sida i fred, 2) en enstatslösning med lika rättigheter för israeler och palestinier och 3) en palestinsk stat från Jordanfloden till Medelhavet (utan Israel), så väljer de flesta palestinier det tredje alternativet. Endast en minoritet på cirka 30 procent av palestinierna säger att de accepterar en tvåstatslösning som ett bestående resultat. Majoriteten på cirka 70 procent kan acceptera en tillfällig tvåstatslösning, men kommer att fortsätta kampen tills hela “Palestina” har “befriats”.
Sveriges erkännande av Palestina minskade chansen till fred
Sveriges erkännande av ett icke-fungerande Palestina, innan en förhandlad lösning, löste ingenting. Det undergrävde bara vanlig folkrätt och de europeiska ländernas moderna praxis för erkännande av de nya staterna i Östeuropa. Vi kom inte närmare fred eller ett slut på den lagliga ockupationen. Det ensidiga erkännandet minskade möjligheterna till en förhandlad fred.
Sveriges erkännande bröt tidigare avtal
I brevet från PLO-ledaren Yasser Arafat till Israels premiärminister Yitzhak Rabin den 9 september 1993 lovade Arafat att använda förhandlingar för att permanent lösa alla konflikter och oenigheter. När palestinierna fick Sverige att ensidigt erkänna staten “Palestina” före en förhandlad lösning, var det ett brott mot palestiniernas skyldigheter enligt Osloavtalen.
I Oslo II-avtalet från 28 september 1995 har palestiniernas ledare skrivit under på att de inte ska ha kontroll över gränser, luftrum, internationella relationer eller israeler som bor på Västbanken. Att påstå att ”Palestina” är en stat strider mot de palestinska delarna i avtalet.
Slutet för Sverige som medlare
Sveriges felaktiga erkännande var slutet för Sveriges roll som någon form av medlare i konflikten. Det röd-gröna ensidiga erkännandet går även emot Mellanösternkvartettens klargörande den 5 februari 2011, att ”ensidiga åtgärder … kan inte föregripa resultatet av förhandlingar och kommer inte att godkännas av det internationella samhället”.
Erkännandet löste ingen konflikt
Det finns en rad olösta frågor som Jerusalem, flyktingar, gränser, israeler bosatta på Västbanken, säkerhet, vatten osv. Inget av detta löstes med att bryta med Osloavtalen och folkrätten. Hamas på Gaza startade ändå kriget mot Israel i maj 2021 och bröt mot alla tänkbara krigsregler.
Gränstvister ska lösas av inblandade länder
Folkrätten är tydlig med att gränstvister bara kan lösas av de stater som är i konflikt om gränserna. Andra aktörer kan inte tvinga fram en lösning. Varken Stockholm, New York eller Teheran kan bestämma gränserna för en eventuell ny stat.
Det finns ett stort antal bilaterala avtal mellan Israel och den palestinska självstyrande myndigheten. Upprättas en stat utan förhandlingar mellan parterna, faller dessa. Medverkar andra länder till detta, bidrar de till att undergräva folkrätten.
Det svenska ensidiga erkännandet stärkte bara de minst kompromissvilliga krafterna på båda sidor och kommer sannolikt bara att leda till ännu mer blodsutgjutelse.
Artikeln är skriven fritt efter Wertheims Recognizing a Palestinian State before a Peace Agreement with Israel Undermines the International Rule of Law som publicerades av Jerusalem Center for Public Affairs 7 august 2017.
