Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Ulf Cahn anställs som kommunikationschef hos MIFF Sverige.

Yom Kippurkriget 1973 – del 4 Resultaten

Egyptens president Anwar Sadat, USA:s president Jimmy Carter och Israels premiärminister Menachem Begin vid Camp Davidavtalet 1979. (Foto wikimedia commons)
Inför 50-årsminnet av Yom Kippur-kriget mot Israel och filmen "Golda" presenterar MIFF artikelserien "Yom Kippur-kriget 1973. Israel vände nederlag till seger, men anfallskriget från arabvärldens då ledande nationer, Egypten och Syrien, höll på att bli slutet för den 30 år unga judiska staten Israel.

Krigsförluster

De konkreta israeliska förlusterna i Sinai uppgick till 2 687 dödade och 7 251 sårade soldater, dessutom tillfångatogs 314 soldater. Egyptens förluster var 12 000 dödade och 35 000 skadade samt 8 400 krigsfångar.

Medan egyptierna förlorade 1 000 stridsvagnar, förlorade israelerna 400. Men israelerna förlorade en fjärdedel (107 plan) av sin flygplansstyrka och egyptierna 277 flyg.

Israel återställde aldrig den till synes ogenomträngliga Bar Lev-linjen längs Suezkanalen som Egypten hade förstört den 6 oktober.

På Golan dödades 772 israeliska soldater och 65 togs till fånga. Syrien förlorade 3 100 soldater, Irak 278 och Jordanien 23. Syrierna förlorade också 1 150 stridsvagnar, irakierna 200 och jordanierna 50.

Militära lärdomar

Efter kriget slog israelerna ihop infanteri och pansarförband, för att förbättra samarbetet och öka effektiviteten.

Yom Kippur-kriget påvisade också den kolossala åtgång av ammunition och robotar som krävs i en modern högintensiv konflikt. Miljontals minor fick röjas från öknen och det skedde flera dödsolyckor till följd av dem.

Trots att sjöstriderna inte blev avgörande, visade den israeliska segern över den syriska flottan vid Latakia omvärlden hur effektiv modernt sjökrig kunde vara.

Tilltron till militärledningen rubbades

Allmänhetens, reservisternas och soldaternas tilltro till den israeliska militärledningen hade skadats rejält. En anti-krigsrörelse började växa fram under ledning av krigsveteraner, trots att Israel var den försvarande parten i Yom Kippur-kriget.

och den militära underrättelsetjänstens felbedömning att krig inte kunde bryta ut på flera år innebar att krigsförråden inte var fulla och utrustningen inte var stridsduglig.

Militära avskedanden

Generalmajor Zeira, generalstabschefen Elazar och generalmajor Gonen fick gå efter kritiken från Agranat-kommissionen 1974.

Ekonomiska förluster

Kriget visade sig vara enormt kostsamt för de tre parterna Israel, Egypten och Syrien. För Israels del beräknades kostnaden till ett helt års BNP.

Övermodet som försvann

Israeliskt övermod efter succén i Sexdagarskriget 1967 försvann fullständigt och kommer inte återkomma inom överskådlig tid. Hybris tillåts inte längre inom militären. Det israeliska ”yihyeh beseder” (allt ordnar sig) var en farlig inställning, som höll på att bli ödesdigert för landet. Den överlägsna moralen, individuell initiativförmåga och motivationen hos nationen och soldaterna räddade dock landet.

Många israeler uppfattade segern som ett nederlag. Priset i människoblod och pengar var skrämmande. Tilltron till att Israel skulle kunna klara att leva med ständiga krig började gå förlorad och bilden av ett oövervinnerligt israeliskt försvar och tanken på en regional stormakt började blekna.

Respekten för auktoriteter förlorades och har aldrig riktigt återhämtat sig.

Premiärminister Golda Meir (wikimedia commons)

Politiker som gick

Både premiärminister Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan fick avsluta sina politiska karriärer på grund av regeringens bristande beredskap.

Partipolitiska effekter

Arbetarpartiet, som hade haft makten under tre decennier, föll tillbaka och ligger idag bara på några få procent i valen. Högerpartiet Likud under Menachem Begin vann valet 1977.

Strukturell antisemitism bakom ”Oktoberkriget”?

Många historiker, journalister och författare benämner kriget ”Oktoberkriget”. Det kan tyckas märkligt, eftersom det inte är viktigt att det skedde just på hösten. Troligen vill de istället komma bort från det faktum att den judiska staten anfölls från två håll kl 14:00 på judendomens heligaste dag, Försoningsdagen.

De arabiska staterna fick ett initialt enormt viktigt övertag, genom att anfalla när judarna var hemma med familjen och bad i synagogan. Det var också en religiös signal från de muslimska staterna, mot den enda icke-muslimska staten i Mellanöstern och Nordafrika. Kanske vill några undvika det hebreiska namnet och tona ned den religiösa kampen.

Ramadan-kriget kallas det också i arabvärlden, eftersom det skedde under den långa ramadanfastan. Även Fjärde arab-israeliska kriget används ibland.

Vem segrade?

Detta var ett av få krig där båda parter kunde utropa sig som segrare.

Israel var den klara militära slutsegraren både på Golan och i Sinai och stod utanför båda fiendens huvudstad, när stormakterna krävde ett slut.

I Egypten skrevs kriget och stormningen av Bar-Lev-linjen in i den nationella historien och befäste den egyptiska militärens maktställning. Kriget blev monumentet över den upprättade nationella stoltheten och därför kunde man börja förhandla med Israel från en starkare position.

Trots Egyptens nya militära nederlag mot sin judiska granne, förstärkte de första egyptiska framgångarna Sadats prestige i Mellanöstern och gav honom en position för att söka fred. ”Land mot fred” var Israels erbjudande i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 242.

År 1974 undertecknades det första av två egyptisk-israeliska avtal som innebar att delar av Sinai återlämnas till Egypten och 1979 undertecknade Egyptens Anwar Sadat och Israels Menachem Begin Camp Davidavtalet – det första fredsavtalet mellan Israel och någon av de arabiska grannarna. Krigsherrarna fick Nobels fredspris och tre år senare återlämnade Israel den sista delen av Sinaihalvön till Egypten. Egypten kastades ut ur Arabförbundet under tio år som straff för freden med Israel.

Kriget hade tvingat de två länderna att snabbt förhandla fram en permanent lösning.

Syrien dubbel förlorare

För Syrien var Yom Kippur-kriget ett rejält nederlag, när Israel tog ännu mer territorium på Golanhöjderna. Trots att den israeliska armén var bara 2 mil från Damaskus och besköt förorterna, ville den syriska ledningen inte ge upp, men tvingades av Egypten och stormakterna att avbryta striderna. Den ohälsosamma envisheten och bristen på förmåga att lösa konflikter med fredliga avtal har lett till att något fredsfördrag inte har varit möjlig.

Syrien har tre gånger anfallit den legala staten Israel från Golan och har enligt internationell rätt förlorat området. Israel har rätt till säkra gränser och det 13 år långa blodiga inbördeskriget med 600 000 dödade avskräcker. Israel kan inte ha ISIS eller Iran på Golan, med hela Samarien framför sina kanonrör.

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 13 100 medlemmar i Norge och över 450 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem