Hur kunde Israel trots massiv kritik och hårt militärt motstånd stå som segrare efter kriget mot Hamas? Bret Stephens analys pekar på en kraftigt underskattad israelisk motståndskraft – det som Hamas trodde var Israels svaghet visade sig vara en styrka – men den ställer också frågor om priset för segern och konfliktens långsiktiga konsekvenser.
Även om det kan verka absurt i efterhand var det många inom Hamas som trodde att massakern den 7 oktober 2023 inte bara skulle orsaka Israel stor sorg, utan också leda till Israels förintelse, skriver Bret Stephens i New York Times.
”Det var deras religiösa övertygelse. De hoppades och trodde att attacken skulle inspirera Hizbollah och Iran att gå med i striderna. Och de trodde att Israel, trots all sin högteknologi, var en svag nation. Denna övertygelse visade sig vara fel – och ödesdiger,” skriver han.
Hamas-ledaren Yahya Sinwar, en av arkitekterna bakom massakern den 7 oktober, och andra i Hamas-ledningen menade att Israel framstod som svagt när de frisläppte över tusen palestinier från fängelse i utbyte mot en israelisk soldat 2011. Sinwar var själv en av dem som släpptes som en del av detta avtal.
Hamas trodde också att Israel var djupt splittrat mellan religiösa och icke-religiösa, mellan judar och araber, mellan anhängare och motståndare till den omstridda rättsreformen. Detta bidrog till att skapa en felaktig bild inom Hamas av att Israel var svagt och instabilt och att landet skulle kollapsa om det attackerades.
Sinwar ville att attacken den 7 oktober skulle vara så brutal som möjligt, ”för att framkalla rädsla hos israelerna och destabilisera landet”. Det var en katastrofal felbedömning. Israelerna stod mer enade än någonsin tidigare efter attacken.
”Vi kommer sannolikt aldrig få veta om Sinwar […] någonsin förstod omfattningen av sitt misstag. Israel föll inte samman inför slakten. […] De begränsade sig inte till bara några veckor av strider, som i tidigare krig, eller gav efter för oupphörliga internationella påtryckningar. De gav heller inte upp de flesta av sina krigsmål för att få loss gisslan,” skriver Stephens.
Efter två år av krig var det Israel som kom ut som segrare – i den mån en varaktig seger överhuvudtaget är möjlig i Mellanöstern, fortsätter han.
Stephens påpekar att i kölvattnet av massakern den 7 oktober och de efterföljande krigen på flera fronter har Hizbollah blivit betydligt försvagat i Libanon, Assad-regimen har fallit i Syrien och den iranska regimen har förödmjukats och försvagats.
Israel har också fått hem alla de överlevande ur gisslan och har fått åtaganden från muslimska länder om att Gaza inte längre ska styras av Hamas.
”Och de har upprätthållit diplomatiska förbindelser med vänligt sinnade arabländer. Och trots alla globala gatuprotester, fientliga tidningskolumnister och meningslösa vapenembargon, har de fullt stöd från den enda utländska regering som räknas: USA:s regering.”
Men segern har också haft ett högt pris. Över 1150 soldater stupade i strid. Delar av Gazaremsan ligger i ruiner med fruktansvärda lidanden för civila som hamnade i korselden. Kriget har lett till ökande antisemitism världen över. Israel har blivit mer isolerat. Både västerländska progressiva och ett växande antal grupper på yttersta högern ser Israel som det största hotet i världen.
”Kanske kunde allt detta ha undvikits, men jag tvivlar på det: Israel stämplades som skyldig till krigsförbrytelser redan under de första dagarna av kriget. Jag tvivlar också på att de flesta israeler eller Israels anhängare på allvar skulle vilja byta Israels nuvarande position mot det motsatta: strategiskt nederlag i utbyte mot sympati och mer stöd i väst,” skriver Stephens och fortsätter:
”Århundraden av förföljelse och diskriminering, följt av en period av medlidande, var det som drev judarna att upprätta Israel från första början.”
Sinwar, som själv dödades för ett år sedan, trodde att den brutala massakern skulle skapa fruktan och splittring, men istället enade den. Judar i Israel, oavsett om de tillhörde vänstern eller högern, insåg att de utkämpade en existentiell kamp. Och de insåg att det inte fanns någon annan säker fristad för dem än Israel.
”Det stöd som Hamas fick världen över gjorde det tydligt att det inte ens idag finns någon annan trygg hamn för judarna. Inte Australien. Inte Kanada. Inte Storbritannien. Inte Frankrike. Inte Tyskland. Och kanske inte ens USA.”
För israelerna var det tydligt: de måste kämpa och de måste vinna kriget.
”Den nuvarande vapenvilan väcker många svåra frågor om vad som händer härnäst – för israeler, palestinier och alla andra som är involverade i deras framtid. Men den bör också klargöra några viktiga punkter. Är israelerna svaga? Är deras nation byggd på lös sand? Har de liten tro på sina egna övertygelser?” frågar Stephens innan han avslutar:
”Yahya Sinwar och de som följde honom trodde det. Graven han grävde åt sig själv borde en gång för alla besvara den frågan.”
/BB
