Vägen till fred är att palestinierna accepterar sionismen
Av Conrad Myrland 6 september 2021
Palestinska ledare (och deras vänner) kräver den så kallade “återvändanderätten” för flyktingarna från 1948 och alla deras ättlingar. I verkligheten uttrycker kravet på “rätten att återvända” en önskan att återvända till en tid då det inte fanns någon judisk stat.
– Avsikten med “rätten att återvända” är att tjäna målet att få bort Israel, skriver Adi Schwartz och Einat Wilf i Fathom Journal i juni 2021. Här följer en ganska innehållsrik, men gratis, återgivning av deras artikel.
När återvändandet avvisades
Under sista delen av kriget 1948, och närmaste tiden efteråt, ville många palestinska araber återvända till sina hem, men detta avvisades av deras ledare. Ledarna trodde att en återkomst skulle innebära ett erkännande av Israels existens. Återkomsten var underordnad den viktigare frågan – att förneka Israel legitimitet.
Så länge flyktingarnas återkomst ansågs stärka Israels legitimitet avvisades den. Sommaren 1948 skrev Haj Amin al-Husseini, mufti i Jerusalem och ledare för de palestinska araberna, ett uttalande som fördömde arabstaternas för att ha öppnat för flyktingar att återvända till Israel. Det skulle ha inneburit förhandlingar med den nya staten och skulle därför ha gett den ett effektivt erkännande och legitimitet.
“Det kommer att fungera som det första steget i arabiskt erkännande av staten Israel och en delning”, varnade Emil Ghury från Arabiska högre kommittén. Flyktingarna kunde bara återvända om de områden de bott i först hade återerövrats, hävdade han. Ghury varnade för att se flyktingfrågan bara som en humanitär fråga. “De har gjort en fråga om jihad, till en fråga om flyktingar”, klagade han. Ghury var tydlig med vad målet var: “Vi är fast beslutna att återvända och göra frågan till en fråga om jihad. Vi är engagerade i att odla hat mot judarna i varje arabiskt hjärta. “
“Ärofullt återvändande”
Men ganska snart insåg palestinska och arabiska ledare att flyktingarna kunde användas som ett politiskt vapen mot Israel. Det är välkänt och förstått att araberna, när de kräver flyktingarnas återvändande till Palestina, menar att de återvänder som herrar i hemlandet och inte som dess slavar. “I klartext betyder det utplånandet av staten Israel”, sade egyptiska utrikesministern Muhammad Salah al-Din i oktober 1949. Den palestinska journalisten och historikern Nasir al-Din Nashashibi förklarade: ”Vi vill inte återvända med Israels flagga över en enda kvadratmeter av vårt land, och om vi vill återvända är det en ärofull och ärorik återkomst och inte ett förnedrande återvändande, inte en återkomst som kommer att göra oss till medborgare i staten Israel. “
Varje gång det har funnits möjligheter att lösa den humanitära situationen för palestinska flyktingar, har den förkastats av palestinska ledare. Palestinierna avvisade Israels erbjudande att ta emot några av flyktingarna i Israel omedelbart efter kriget. De avvisade också erbjudanden om ersättning från Israel om det innebar ett omfattande fredsavtal som skulle legitimera Israels existens.
Målet att radera judisk suveränitet
När en palestinier försökte bygga bostäder och skaffa mat åt palestinska flyktingar i början av 1950-talet, och därmed förbättra deras levnadsvillkor och återställa deras värdighet, var palestiniernas reaktion att bränna ner byn. (Läs mer om denna berättelse i Schwartz och Wilfs bok The Return to War, utgiven av MIFF.) Målet var inte, och är fortfarande inte, att rätta till en moralisk orättvisa, utan att radera judisk suveränitet. I Fatah- och Hamas-ledarnas ögon är den största orättvisan av alla, att judarna är suveräna herrar i ett område som araber anser borde vara deras ensamma.
Palestiniernas katastrof
Palestinier markerar sin Nakba den 15 maj. Istället för att markera katastrofen på årsdagen för Haifa eller Jaffas fall för judiska styrkor, eller den dag byn Deir Jassin intogs, markeras Nakba dagen efter att den judiska staten förklarats vara oberoende. Katastrofen, för den dominerande palestinska eliten, kommer att fortsätta så länge Israel existerar, och bara Israels förintelse kommer att stoppa det. Att markera Nakba handlar inte om minnen från det förflutna, utan att föreställa sig en framtid där historien spolas tillbaka, Israel är borta och landet som helhet är arabiskt.
Att förhindra en grupps självständighet
Den brittiska utrikesministern Ernest Bevin beskrev situationen tydligt redan 1947: ”För judarna är det viktigt att skapa en suverän judisk stat. För araberna är den grundläggande principen att i det sista motsätta sig upprättandet av judisk suveränitet i någon del av Palestina. ” (Kursiverat av författarna.) Bevin förstod att det inte är en konflikt mellan två nationella rörelser, som båda främst sökte sitt eget oberoende, utan en grupp (araberna) som framför allt försöker förhindra en annans (judarnas) självständighet.
Olika sätt att återvända på
När sionister förnekar att mer än 7 miljoner palestinier – ättlingar till de arabiska flyktingarna 1948 – ska kunna flytta in i Israel, har vissa invändningar som judarna har “återvänt” till Israel från många delar av världen. Varför har judarna rätt att återvända efter tvåtusen år, men inte palestinierna efter 73 år?
Men det är två helt olika sätt att återvända på, påpekar Wilf och Schwartz.
När sionismen blev en politisk rörelse i slutet av 1800-talet var judarna utspridda över hela världen. Judisk självbestämmande och suveränitet kunde bara skapas genom judisk invandring – “återvändande” – till landet. Judisk återkomst var aldrig ett slutmål för sionisterna – självbestämmande var målet. Under större delen av tvåtusen års exil kunde judar i teorin, åtminstone de som hade ekonomisk kapacitet, flytta till Israels land. Men landet styrdes av andra, och judarna som valde att flytta dit, styrde inte själva. Sionismen öppnade möjligheten för judarna själva att styra sig själva i Israel.
Eftersom sionismens huvudmål var suveränitet i landet, i stället för att återvända till varje kvadratmeter som judarnas förfäder någonsin satte sin fot på, har sionistiska ledare varit öppna för att kompromissa på landområden. Vid fredskonferensen 1919 presenterade sionistledaren Chaim Weizmann kartor som inte bara visar dagens Israel, Judéen, Samarien och Gaza, utan också södra delar av dagens Libanon och västra delar av dagens Jordanien. Men när denna plan mötte verkligheten, först och främst närvaron av en större arabisk befolkning som stod emot sionisternas ambitioner, var sionismen tillräckligt pragmatisk för att anpassa sin romantiska och andliga längtan efter verkligheten.
Sionisterna accepterade FN:s plan
De sionistiska ledarna accepterade FN:s förslag till delningsplan 1947, och när judar från hela världen kunde flytta in i en judisk stat skulle det ha en klar judisk majoritet även om araberna hade fortsatt att bo i området. Judarna accepterade att de inte kunde återvända till hela landet.
Judisk invandring möttes av arabiskt våld
Arabernas mål, däremot, var att förhindra judisk suveränitet i någon del av området. Därför möttes judisk invandring från början med våld. Hade den arabiska sidan någon gång accepterat något av uppdelningsförslagen hade det idag funnits två stater – en judisk och en arabisk – sida vid sida, och ingen skulle ha blivit flykting.
Arabiskt återvändande för att förgöra Israel
Eftersom det fortfarande är PLO:s mål att radera judisk suveränitet från kartan, insisterar PLO fortfarande på att alla ättlingar till arabiska flyktingar från 1948 ska kunna återvända till sina hem i det som idag är Israel. Palestinska flyktingar och deras ättlingar har haft flera möjligheter att kopiera den judisk-sionistiska versionen av återvändande till sin egen suveräna stat. Palestinierna kunde ha återvänt till en palestinsk stat, utan att det skulle omfatta varenda plats som palestinierna har en historisk och känslomässig koppling till.De erbjöds det av Bill Clinton 2000 och av Ehud Olmert 2008, men palestinierna sa alltid nej. Att återvända till en oberoende, suverän palestinsk stat i delar av landet, var inte vad de ville. Palestinsk återvändande är inte att etablera suveränitet för ett palestinskt folk, utan att beröva ett annat folk deras suveränitet.
Inget alternativ till judisk suveränitet
Många tror, felaktigt, att palestinierna en gång stött en tvåstatslösning för två folk. De tror att Israel har förhindrat en tvåstatslösning och anser därför att det är moraliskt att låta palestinska flyktingar och deras ättlingar bosätta sig i Israel. Men tvåstatslösningen var aldrig aktuellt för det palestinska ledarskapet, eftersom de ständigt insisterat på att bosätta flyktingarna (och deras ättlingar som nu är tio gånger fler) i Israel. Detta var huvudorsaken till att upprepade förhandlingar på 1990-talet bröt samman.
Kriget 1948 ägde rum samtidigt som andra konflikter, som var mycket mer dödliga och skapade många fler flyktingar. Men ingen inbillar sig att tyskar skall återvända till Tjeckien, från vilken de brutalt förflyttades 1946. Inte heller att miljoner pakistanier och indier kommer att återvända till sina tidigare hem efter det blodiga befolkningsutbytet kring 1947.
Två möjliga slut på konflikten
Det finns bara två sätt som konflikten mellan judar och araber kan sluta på. Antingen lyckas antisionisterna ta självbestämmandet ifrån det judiska folket, eller så accepteras sionismen av arabvärlden och judiskt självbestämmande får fortsätta. Så länge inget av detta sker kommer konflikten att fortsätta, och våldet kommer att gå i vågor och ändras med tiden.
Wilf och Schwartz påpekar att landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden kan delas, liksom vatten, luft och naturresurser. Säkerhetsåtgärder kan införas. Bosättningar kan flyttas. Men det som inte är förenligt med sionismen är antisionism. Om konflikten slutligen ska vara över måste antingen sionismen eller antisionismen vinna segrande. Det finns ingen ”gyllene medelväg”. ”Medelvägen” är den konflikt vi har haft de senaste 150 åren.
Inget alternativ för judiskt självbestämmande
Några pratar vackert om “enstatslösning”, “tvåstatslösning med återkomst” eller “rättvis fred för palestinierna”. Dessa formuleringar innebär tyvärr att det inte kommer att finnas något land där judarna kan styra sig själva. Men det finns inget alternativ till judiskt självbestämmande, om man vill garantera det judiska folket trygghet, värdighet och ett levande judiskt folk. ”Vi vägrar”, skriver Schwartz och Wilf, ”att tro på löftena att judarna kommer att må bra om de lever som en minoritet bland andra, och det finns inte längre något Israel. Vi undrar var människor som avfärdar oron för judarnas öde utan suveränitet kommer att finnas den dag det bevisas att de hade fel.”
Västerländska krafters betydelse
Vägen till fred är att araberna accepterar sionismen. Det är ett möjligt mål, och Abrahamavtalen från 2020 visade hur det kan se ut. Men acceptansen kommer sannolikt inte att vinna över hela arabvärlden förrän palestinierna har försökt alla medel för att stoppa judisk suveränitet – från krig, till terror och internationell fördömelse – och funnit det meningslöst. Så länge västerländska krafter stöder palestiniernas idé om att “återvända”, kommer det inte att hända. Väst brukade förstå den grundläggande sanningen att för att skapa fred måste krig ta slut. Den dag som palestinierna äntligen kommer fram till att det långa kriget mot judisk suveränitet är över, kan de bygga en framtid för sig själva tillsammans med Israel, inte istället för Israel, och då kommer det att bli fred.
