Patrick Östman har träffat Yael Shamir, som hade en Hamas-terrorist i sin trädgård och fick sitt hus sönderskjutet av en raket.
I kibbutzerna och byarna nära Gaza började 7 oktober med att sirenerna för raketangrepp slog på. Det är inget ovanligt. Det lilla samhället Netiv HaAsara med sina cirka 1000 invånare, är en av de mest beskjutna byarna i Israel sedan Hamas tog makten i Gaza 2007. Man kan säga att Netiv HaAsara ligger vägg i vägg med byarna Beit Lahia och Beit Hanun i Gaza. Yael tar med mig till byns södra del. Där kan man se ruinerna i Gaza med blotta ögat. Beit Hanun och Beit Lahia ligger helt i ruiner efter kriget som alldeles nyss gick in i en fas av vapenvila. Ändå hörs skott då och då.
– Det har varit ett väldigt oväsen här p.g.a. kriget, säger Yael, och många raketer har kommit till vår by från Gaza.
Jag konstaterar att det är dumt att starta krig. Det krävs två parter för att få fred, men det krävs bara en för att det ska bli krig. Gaza ville ha krig.
Alltid ett överhängande hot
I Netiv HaAsara, som liknar något av en kibbutz, jobbade tidigare också människor från Gaza. Gränsövergången Erez ligger bara en kilometer bort. Här passerade 15.000 palestinier dagligen för att arbeta i Israel. Andra kom för att få sjukvård.
– Vi trodde på dem och vi vill leva i fred, säger Yael och pekar på de höga murarna.
– Förut fanns inga murar här. Folk från Beit Lahia kunde skjuta rakt in i vårt samhälle, så vi byggde en mur, ja flera. Då började de sända raketer mot oss istället, säger Yael.
På grund av raketerna har den israeliska staten bekostat ett skyddsrum för varje hushåll som lever inom mindre än 10 km från Gazaremsan. Här har man högst 15 sekunder på sig att söka skydd. Det innebär att många använder skyddsrummet som sovrum. Men det är inte bara raketer som utgjort en fara här under väldigt många år. Även ballonger med bränsle som antänder åkrar och mark varhelst de landar, har orsakat förödelse. Yaels syster fick sin farm förstörd just på grund av en brandballong.
Det är inte så sällan som befolkningen här har varit tvungna att evakueras, med allt vad det innebär. Barnens skolgång blir lidande och även arbetet som behöver utföras i växthusen. I Netiv HaAsara har man specialiserat sig på att förädla fröer av bl.a. tomater, paprika och meloner. Men här fanns även en farm med 7.000 kalkoner. Alla kalkoner dog av svält när ägaren var tvungen att lämna området på kvällen 7 oktober.
Skyddsrum blir fällor
7 oktober klockan 6:27 flyger tre män från Hamas in över murarna med skärmflygare. Alarmen som varnar för inkommande raketer tjuter oavbrutet och människorna i byn söker sig till skyddsrummen, antingen i sina hus eller i skyddsrummen som finns utomhus. Det ska visa sig att dessa skyddsrum blir som fällor för många, när Hamas hittar dem och avrättar eller kidnappar de som sökt skydd. I Netiv HaAsara blir 85-åriga Havik Segal mördad på detta sätt. Som tur är så blir ingen kidnappad från den här byn.
Skott på nära håll
Yael, som är inne i huset med den yngre sonen, hör hur skott avlossas på nära håll. Den äldre sonen är hos vänner i ett annat hus i byn. Nu förstår hon att något är riktigt fel. Hon tar en kniv som vapen och gömmer sig tillsammans med sin son i skyddsrummet. Hon vet inte ännu hur nära döden hon faktiskt är, men utanför rör sig Hamas terrorister mellan husen och mördar så många de kan.
Grannen räddade Yael, men hans egen son mördas
Plötsligt upptäcker Yaels granne att en terrorist rör sig runt Yaels hus. Från sitt hus lyckas han skjuta terroristen, som skadad kryper iväg en bit bort.
Grannens 17-årige son, Tal Karen har vaknat tidigt den här morgonen och gått till stranden för att fiska tillsammans med en kompis. De båda kommer aldrig hem igen. De dödas brutalt av Hamas på stranden.
Lämna området
På kvällen 7 oktober får alla order om att lämna byn. Man vet fortfarande inte om terrorister gömmer sig i området. Yael lämnar allt och flyr.
Även alla odlingarna lämnas åt sitt öde och växterna i växthusen dör. En man med får och getter vägrar att lämna byn, trots faran det innebär att stanna kvar.
Yael och hennes pojkar evakueras till Tel-Aviv och det är först där som hon får veta hur nära det var att också hon och hennes son hade blivit offer för Hamas.
– Grannen räddade antagligen mitt liv den morgonen, säger Yael.
Efter en vecka som evakuerade i Tel-Aviv skickar Yaels syster ett filmklipp från Yaels hus. Där får hon se att huset träffats av en Qassam-raket.
– Raketen landade exakt där skyddsrummet är, men det blev ändå skador på huset och ett stort hål i taket, säger Yael och visar bilderna från hur det såg ut efter att raketen slagit ner i huset. I slutet av filmklippet kan man se terroristen ligga död en bit utanför trädgården.
Många nya gravstenar, men också hjältar
I Netiv HaAsara mördades totalt 20 människor och flera skadades. Det finns även många hjältar, som offrade sig själva för att rädda andra. En av dem är Gil Taasa. En granat kastades mot honom och hans son. Gil valde att själv kasta sig på granaten, för att själv ta smällen och rädda sin son.
Det är ett otroligt hårt slag mot ett relativt litet samhälle att mista så många vänner på en enda gång. Yael tänker ändå stanna kvar. Hon hoppas att en dag kunna öppna en restaurang i en nu övergiven byggnad.
– Det var egentligen min vän Amit som ville starta restaurangen, men han dog i närstrid med två terrorister. Han hade även en vingård och vi driver den nu vidare till hans minne. Vi har t.o.m. gjort ett vin av de druvor som han odlade, säger Yael och tar fram en flaska.
När jag lyssnar på Yael kan jag inte annat än beundra henne för den framåtanda som är så kännetecknande för det judiska. Även om fienden förstör, så bygger judarna upp igen. Det har hänt om och om igen genom historien och det händer också nu. Trots all smärta och förlust, så byggs samhällena upp igen.
Hem igen till ett skadat hus
Efter 9 månader i Tel-Aviv, ville både Yael och pojkarna åka hem igen, trots hålet i taket och pågående krig. Huset reparerades, men jag undrar om det går att reparera insidan efter alla de händelser som hennes familj varit med om.
– Jag är lugn, säger Yael. Jag stressar inte upp mig, men jag känner mig inte lika säker längre på att vi är säkra här.
För ett tag sedan kom en man med kanadensiskt pass till porten som leder in till byn. Han började hugga med kniv mot soldaterna som bevakar vem som kör in till byn, med förevändningen att Israel begår folkmord. Han kunde dock elimineras på plats.
– Vi lever under ständigt hot, men jag och mina pojkar vill stanna här. Det här är vårt hem.
Yael har börjat ta emot grupper med turister där hon berättar om livet i samhället och naturligtvis vad som hände 7 oktober.
Vid intresse kontakta undertecknad.
Patrick Östman
patrick.ostman@yahoo.com
