Mustafa Cans text om Gazakriget förför med sin stil men förvanskar verkligheten. För att förstå konflikten krävs mer än litterär gestaltning – det krävs också en analys av aktörerna, våldet och det ansvar som följer.
Texten är skriven som replik på ”Israels ord om extrema våldet är självhypnos” (Mustafa Can, SvD Kultur 2/9), men togs inte in i tidningen utan publiceras i stället här.
Mustafa Cans text är vacker. Och smärtsam. Den är också en skickligt utmejslad anklagelseakt, där varje stilistisk finess gör Israels språk till sitt brott och varje byråkratisk formulering till en moralisk kollaps.
Men bakom språkdräkten gömmer sig ett allvarligt problem: för att förstå vad som händer i Gaza, och varför det händer, måste man klara av mer än att skriva litterärt om tragedin. Man måste också se orsaker, aktörer och val. Det är där artikeln sviker sin läsare.
Ja, civila drabbas i krig. Och ja, språket kan ibland kännas otillräckligt, särskilt när det försöker beskriva det ofattbara. Men Israels språk är inte kosmetik – det är ett uttryck för en demokratiskt styrd försvarsmakts försök att navigera en krigföring där fienden gör allt för att sudda ut gränsen mellan stridande och civil.
Cans text nämner Hamas en gång – som en jämförelsepunkt för semantik. Inget om vad som startade detta krig. Inget om de 1 200 människor som mördades, bland annat genom att brännas levande, inget om de torterade och våldtagna den 7 oktober 2023. Inget om gisslan som hålls kvar i tunnlar under marken, med full vetskap om att varje israelisk soldat som försöker rädda dem riskerar sitt liv – och andras.
Hamas bygger sin strategi på att maximera civila offer – på båda sidor. De skjuter från sjukhusområden, gömmer vapen i skolor, använder ambulanser och civila som mänskliga sköldar. Det är ett brott mot internationell rätt, humanitär rätt och folkrätt, inte ett språkligt trick. Och det sker i en verklighet som Israel tvingas hantera. Hamas vill i grunden utföra ett folkmord mot judar och israeler. Man gjorde så gott man kunde den 7 oktober 2023.
Att Israel ibland misslyckas med att undvika civila offer är tragiskt – och armén utreder varje sådant fall. Det är inte självhypnos, som Can påstår – det är ansvarstagande. Det är skillnaden mellan en demokrati och en terrororganisation. Språket är inte en rökridå – det är en del av en kultur där varje liv räknas, även i krig.
Cans slutsats är att Israels språk dödar. Det är en elegant tanke, men en farlig tanke. Den flyttar fokus från vad som faktiskt pågår – ett krig initierat av en jihadistisk rörelse som föraktar liv, använder sin egen befolkning som sköld och gör varje fredsansträngning omöjlig. Och när man väljer att skriva en hel artikel om ett krig utan att nämna dessa faktorer, är det inte språket som lurar – det är skribenten.
Det är lätt att förälska sig i sin egen indignation. Men moral kräver mer än vrede – den kräver också att man ser hela bilden. Israel är inte ofelbart. Men att demonisera en stat som kämpar för att skydda sina medborgare i ett asymmetriskt krig, är inte solidaritet – det är cynism förklädd till humanism.
Och det dödar inte bara samtalet. Det dödar förståelsen.
Ulf Cahn och Anders Engström
Med Israel För Fred (MIFF) Sverige
