I den här texten delar Alicia Bengtsdotter sin personliga upplevelse av hur nyhetsrapportering, kulturdebatt och reaktioner i sociala medier har påverkat synen på Israel och dem som öppet visar sitt stöd för landet.
När nyheten om Hamas terrordåd i Israel den 7 oktober 2023 nådde in till oss i vårt trygga vardagsrum gick det en iskall kåre utmed ryggraden. Tanken på att så många oskyldiga mött döden enbart för att de var judar, eller israeler, var svår att ta in och än värre blev det av de våldsfilmer Hamas stolt visade upp för världen. Jag fick en klump i magen – och inte enbart av det besinningslösa våldet i sig utan också för att jag redan då anade att det inte skulle dröja länge förrän den initiala avskyn för terrororganisationen Hamas förbyttes i kritik mot Israel.
Så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas, med missvisande rubriker och tendentiösa reportage förklädda till nyhetsartiklar. Rubriker som basunerar ut att ”Israel har attackerat…” och först långt ner i texten får läsaren veta att den påstådda attacken är ett svar på raketbeskjutning eller annan terror från Hamas.
Ändå blev jag förvånad över hur snabbt det gick. Redan på morgonen den 8 oktober skrev Anna Karin Hammar, präst i svenska kyrkan, på sociala medier att tanken på Israels ”vedergällning” skrämde henne mer än Hamas terrordåd. Ordvalet i sig säger allt om hennes sympatier. ”Vedergällning” är ett starkt värdeladdat ord som antyder besinningslös hämnd snarare än ett naturligt svar på en brutal terrorattack och en direkt krigsförklaring.
Inte långt därefter började den uppburna konstnären och influencern Stina Wollter sprida konspirationsteorier om att IDF utfört terrordådet själva för att få en anledning att invadera Gaza och döda palestinier. För detta kritiserades hon av många i sociala medier, men bara ett par månader senare bjöds hon in till TV4-soffan, där hon fick kramar och stöttning av programledaren, och därefter erbjöds hon en egen programserie i SVT.
Serien skulle ha premiär i oktober 2024 – bara ett knappt år efter Wollters utfall – men den sakliga kritiken mot initiativet fick SVT att dra öronen åt sig och lägga serien på hyllan – dock ej för alltid utan bara ”på obestämd tid”.
Så har det fortsatt, månad efter månad, i snart två år. Den svenska journalistkåren och tongivande kulturpersonligheter har, med få undantag, tonat ner Hamas roll i kriget på ett häpnadsväckande sätt, som aldrig skulle förekomma om det handlade om en annan stat som attackerats av terrorister.
Det gör mig rasande, men också djupt nedstämd, att judehatet än idag är så utbrett. För det är ju det det handlar om – inte Israelkritik. Varenda gång Israel attackeras och, för att skydda sina medborgare, svarar på terrorn ifrågasätts landets blotta existens. Det sker, mig veterligen, inte när det gäller något annat land, oavsett hur många krig de är inblandade i och oavsett hur dess regim ser ut.
Själv har jag inga som helst problem med att välja sida i det här kriget. Det har jag också varit tydlig med, både i vänkretsen och på sociala medier. Så tydlig, faktiskt, att jag blivit av med frilansuppdrag. Medan cheferna på public service anser att nyhetsjournalister och kulturskribenter både kan stödja Hamas och samtidigt rapportera ”opartiskt” om Israel menar flera veckotidningsredaktörer att jag som Israelvän inte längre kan anförtros att skriva feature-artiklar och personporträtt, vilket är min huvudsakliga syssla.
Ett anonymt mejl, där avsändaren vände mina sympatier för Israel – för de döda, de våldtagna och för gisslan – till ett ”stöd för folkmord”, räckte för att jag från en dag till en annan stod utan delar av min försörjning.
Så ser det alltså ut i Sverige 2025.
Under de kommande veckorna kommer jag att skriva här på MIFF och ge min syn på sånt som händer i Sverige just nu – hur frågan om Israel och Hamas avhandlas på nyhets- och kultursidor men också om hur människor som befinner sig i verkligheten, utanför redaktionernas snäva sfär, resonerar. Men jag kommer att göra det under pseudonym. Det är ingenting jag vill men jag är alltför beroende av att få behålla de uppdrag jag fortfarande har kvar för att våga använda mitt eget namn, åtminstone just nu.
/Alicia Bengtsdotter
