Är SVT helt utan ansvar och granskningsmöjlighet för det de publicerar på webbsidan?
SVT:s video “Konflikternas konflikt” av Per Anders Engler (2015) har faktafel, utlämnar grundläggande information och ger ett vinklat anti-israeliskt, pro-palestinskt perspektiv.
Innehållet i videon strider mot kravet på saklighet och opartiskhet och måste tas därför avlägsnas från sändningar.
Men webbsidor har ingen “Granskningsnämnd”.
Efter andra världskriget fick idén om en judisk stat starkt stöd i väst.
FEL! Stödet hos västländska stater var mycket starkt långt innan andra världskriget:
Det första erkännandet kom av den då starkaste västliga staten Storbritannien genom Balfourdeklarationen 2 november 1917 – nästan tre decennier före andra världskrigets slut.
Den 25 april 1920 fastslog första världskrigets segrande västmakter ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina”. Detta beslut om att bilda en judisk stat i den sydliga provinsen av det sönderfallande Osmanska riket togs av Storbritannien, Frankrike och Italien under överinseende av USA och är internationellt legalt bindande.
Den 24 juli 1922 fastslog Nationernas Förbund ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina”.
I artikel 5 i NF:s beslut skrivs att ”inget av Palestinas territorium skall ges eller utlånas till, eller på andra sätt placeras under kontroll av, någon annan främmande makts regering”.
De ”västländer” som var medlemmar av det 51 nationer starka NF 1922 var förutom Sverige, Norge, Danmark, Finland även Belgien, Storbritannien, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Tjeckoslovakien, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Jugoslavien, Spanien, Rumänien, Schweiz, Österrike, Bulgarien, Luxemburg, Albanien, Estland, Lettland och Litauen.
Dessa västländer fattade det idag fortfarande gällande beslutet att en judisk stat i det brittiska mandatet skulle upprättas. Per Anders Englers synpunkt att västländernas stöd för Israel efter andra världskriget är därför helt felaktigt.
Det nybildade FN föreslog att det tidigare brittiska mandatet Palestina skulle delas upp mellan judar och palestinier.
FEL! Den 29 november 1947 röstade FN:s generalförsamling igenom förslaget till en delning av det brittiska mandatet för en judisk stat. Det brittiska mandatet gällde fortfarande till 14 maj 1948. Det var således inte ”det tidigare brittiska mandatet”.
Det var inte heller en delning mellan judar och palestinier, eftersom begreppet ”palestinier” även omfattade judar, fram till slutet av 1960-talet. Det är inte rasistiskt att använda begreppet ”araber”, men genom att använda ordet ”palestinier” förvränger man historien och ger ett intryck av att judar inte har bott i området, när de i själva verket är en urbefolkning och själva var judiska palestinier.
Men den palestinska majoriteten där sa nej och innan FN hann behandla frågan utropades staten Israel 14 maj 1948.
FEL! Det var Arabförbundet som förkastade det, inte den arabiska majoriteten ”där”, som inte hade någon representant i FN. Judarna sa JA till delningsförslaget, vilket Engler nogsamt undviker att nämna. Förslaget föll, skickades till papperskorgen och det fanns inget att ”behandla”.
Engler insinuerar att det judiska utropandet av staten Israel skedde kuppartat (”innan FN hann behandla frågan”). Fakta är att Storbritannien och Frankrike hade slutfört sina NF-mandat att bilda Libanon, Syrien, Irak och en mängd andra stater i Afrika och Stilla havet, men inte slutfört bildandet av en judisk stat. Britterna hade tydligt aviserat att de skulle ge upp försöken den 15 maj och därför proklamerade Israel sin självständighet på det brittiska mandatets mark den 14 maj 1948.
Medan debatten pågår blir klockan sex. Judarna har proklamerat staten Israel.
Arabvärlden såg rött.
FN hade svikit palestinierna och en judisk stat hade upprättats på helig muslimsk mark sa man.
Det judiska perspektivet utelämnas helt. Tittarna kommer att identifiera sig med araberna, (inte palestinierna som också var judar).
Engler kunde ha lagt till ”Judarna upplevde också att de blivit svikna av det internationella samfundet, som inte hade genomfört beslutet att upprätta en judisk stat, med Jerusalem som deras historiska huvudstad.” Eller ”Judarna jublade för att de åter hade en judisk stat på sin historiska mark.” Nu blir det ett helt ensidigt perspektiv. Avsaknad av objektivitet.
Till angrepp gick snart Egypten, Irak, Libanon, Syrien och Jordanien.
”Samma dag som staten Israel utropades som självständig stat, gick Egypten, Irak, Libanon, Syrien och Jordanien till angrepp.”
Men det var Israel som gick segrande ur kriget.
Uppemot en miljon palestinier flydde …
FEL! Varifrån har Engler fått uppgiften om uppemot en miljon?
1947 bodde 809 000 araber på det område som efter 1948 års krig blev Israel.
Arieh Avneri, The Claim of Dispossession, (New Jersey: Transaction Books, 1984), s. 272; Kedar, Benjamin, The Changing Land Between the Jordan and the Sea, (Israel: Yad Izhak Ben-Zvi Press, 1999), s. 206; Paul Johnson, A History of the Jews, (New York: Harper & Row, 1987), s. 529.
Efter kriget bodde 156 000 araber där, enligt Israel Central Bureau of Statistics.
Högst 653 000 personer kan därför ha förlorat sina hem. En FN-rapport från september 1948 bedömde det till 472 000 personer.
”Progress Report of the United Nations Mediator on Palestine” Official Records: Third session, Supplement 11 (A/648), Paris, 1948, s. 47 och Supplement 11A (A/689 och A/689/Add. 1, s. 5; ”Conclusions From Progress Report of the United Nations Mediator on Palestine”, (16 september 1948), FN-dokument A/648 (del ett, s. 29; del två, s. 23 och del tre, s. 11), (18 september 1948).
Upp emot en miljon judar tvingades lämna sina hem över hela Mellanöstern och Nordafrika, på grund av den fientlighet som de arabiska och muslimska länderna visade judarna efter Israels bildande. Idag finns bara 3 000 judar i hela detta område utanför Israel. En i princip fullständig etnisk rensning har skett.
Genom att berätta om 650 000 lokala arabiska flyktingar, utan att med ett ord nämna en ännu större fördrivning av en miljon judar från arabvärlden, uppvisar SVT en otvetydig partiskhet.
… till läger på Västbanken, Gaza …
Varför undvika faktumet att Transjordanien illegalt ockuperade Judéen och Samarien, medan Egypten illegalt ockuperade Gazaremsan under 19 år? Dessa länder hade ingen legal rätt till områdena de tog i anfallskriget. Och de gav inte heller de lokala araberna självstyre, vilket var FN:s förslag.
… och i de grannländer Israel besegrat.
FEL! Israel besegrade aldrig arabländerna, men stoppade ett förintelsekrig. Israel gick aldrig in på deras territorium, vilket de inte hade resurser till. De var glada för att ha överlevt.
Meningen kunde ha skrivits ”Upp emot 650 000 araber flydde till området som Jordanien ockuperade, nuvarande Västbanken, Gazaremsan som Egypten ockuperade, och till Israels grannländer.”
Knappt två decennier senare i sexdagarskriget 1967 tog Israel kontrollen också över Gaza, Västbanken, Sinai och delar av Golanhöjderna, vilket innebar att runt 1 miljon palestinier hamnade under israeliskt styre.
Detta arabiska anfallskrig ledde till att aggressionsmakterna förlorade mark. Enligt internationell lag (UNSCR 242) har det anfallna landet rätt att säkra sina gränser.
”1967 tog Israel kontrollen” ger intryck av att Israel var den aggressiva parten, när det tvärt om var arabstaterna som anföll för att utradera Israel.
”Också över Gaza …” skapar ett intryck om att Israel först tagit kontroll över områden som inte var avsett som judisk.
Palestinierna grundade på 60-talet befrielseorganisationen PLO med Yassir Arafat i spetsen.
”We think that the only way is to carry our arms and to fight”.
För att rikta uppmärksamhet mot palestiniernas sak utfördes på 70- och 80-talen terroraktioner och flygkapningar.
PLO var en terrororganisation. L står för Liberation och det som skulle ”befrias”, eller egentligen utplånas, var den demokratiska, erkända staten Israel. Terrorattackerna skulle terrorisera och döda judar samt ge stöd i kriget mot judar.
Användning av ”befrielse” är att gå terrororganisationens narrativ till mötes, utan att reda ut vad det är som ska befrias/utplånas.
”Palestinierna grundade på 60-talet PLO med Yassir Arafat i spetsen, för en väpnad strid mot Israel. På 70- och 80-talen utförde PLO terrorattacker och flygkapningar.” är en mer korrekt beskrivning.
Ett första palestinskt uppror, Intifada, utbröt mot den israeliska ockupationen.
Menar Enger, liksom PLO, den judiska staten Israel eller Västbanken och Gazaremsan med ”den israeliska ockupationen”?
PLO och Fatah har aldrig erkänt en judisk stat, endast en stat som heter Israel. Med hjälp av den så kallade ”rätten att återvända” ska den judiska staten Israel utplånas genom invandring av 5-7 miljoner ättlingar till dem som bodde där 1947-1948.
Israel benämns ”ockupationen”, ”sioniststaten” osv av PLO. Enger sväljer åter ensidigt PLO:s narrativ, där det internt inte är någon tvekan om att Israel ska förstöras, men utåt sägs att de erkänt Israel (men inte som judisk stat).
Terrorattackerna var inte begränsade till Västbanken, som Enger kanske avser med ”den israeliska ockupationen”. Den väpnade striden är därför mot hela Israel. Ett sentida bevis är Gazaregimens massaker 7 oktober mot Israel, trots att Gaza inte är ockuperat. Terrorregimen där är helt öppen med att hela Israel ska utplånas, inte bara judiska bosättningar på Västbanken. Även Fatah skickade sina terrorister i Al-Aqsamartyrenas brigader till massakern.
”Ett första palestinskt uppror, Intifada, utbröt mot Israel.” vore en korrekt kort beskrivning. SVT kan inte gömma sig bakom dimridåer att det är en ”lång historia” som är ”svår att sammanfatta.”
En ljusning i Mellanösternkonflikten kunde skönjas 1993 när Israel och PLO enades om att en palestinsk stat skulle upprättas.
Halvsanning! Varför nämns enbart Israels eftergift och inte det väsentligaste – palestiniernas löfte om att upphöra med terror? Enger berättar bara om krav på Israel, men inte om förutsättningen för avtalet: kravet på PLO om att upphöra med terrorattacker och uppvigling.
”… och att de palestinska terrorattackerna skulle upphöra.” borde ha lagts till.
Men snart grusades Osloavtalets förhoppningar när en judisk extremist mördade Yitzak Rabin Israels premiärminister, och en av avtalets arkitekter.
PLO och Engler lägger skulden på Israel för att fredsprocessen inte gick framåt. SVT:s policy är objektivitet där även den andre partens åsikt redovisas. Engler bryter åter mot SVT:s krav på opartiskhet.
Efter mordet på Begin 4 november 1995 ökade det palestinska ledarskapet antalet terrordåd. Under 1996 utfördes fyra stora bombattacker med sammanlagt 60 dödade och 216 skadade israeler. 1997 utförde palestinierna tre bombattacker med 23 dödade och 407 skadade. 1998 skedde sex större terrorattacker med 4 dödade israeler och 119 skadade.
Palestiniernas fortsatta terror mot civila i Israel är en betydligt mer trovärdig förklaring till att fredsprocessens stöd bland Israels befolkning avtog, än att en israelisk premiärminister dödades av en israel. Efterträdaren Shimon Perez ville fortsätta fredsprocessen och sa dagen efter dådet att ”Du kan döda en person, men du kan inte döda en idé”.
PLO avväpnade inte de andra terrorgrupperna och de bestraffade och utelämnade inte terrorister i enlighet med Osloavtalen. De fortsatte att uppvigla till våld och lärde skolbarnen jihad. Palestinierna efterlevde inte Israels jurisdiktion i område C på Västbanken.
Allt detta gjorde att majoriteten av israelerna började inse att det palestinska ledarskapet inte ville ha fred med sin granne – de ville utplåna dem.
Hans arvtagare Benjamin Netanyahu, var mindre villig till eftergifter och palestinska grupper började snart utföra självmordsattentat mot civila mål i Israel.
Fel ordning! Terrorattackerna eskalerade innan Netanyahu tillträdde. Dessutom förlorade han valet 1999 till vänsterpolitikerna Ehud Barak, som försökte återuppta fredsförhandlingarna, men möttes av Al-Aqsaintifadan 2000 med 1 100 dödade israeler.
”Palestinska terrorgrupper ökade antalet självmordsattentat mot civila mål i Israel och det folkliga israeliska stödet för ytterligare eftergifter avtog.” hade varit en korrekt beskrivning.
2000-talet har hittills varit ett svart kapitel i Mellanösternkonflikten.
En andra palestinsk Intifada med åtskilliga terrorattentat mot civila israeler, omfattande israeliska angrepp mot Gaza som krävt tusentals palestiniers liv.
Israel har ersatt sin militära närvaro…
FEL! Israel har fortfarande enligt gällande Osloavtal rätt till militär närvaro på Västbanken och Gazaremsan.
… i de palestinska områdena …
Dessutom är det inte palestinska områden, eftersom slutstatus och gränser inte har fastställts, trots minst fem erbjudanden under åren.
… med murar och barriärer.
Endast en mycket liten del av säkerhetsbarriären är mur och bör därför stå sist. Hade det varit en mur mot Gazaremsan, skulle kanske massakrerna den 7 oktober kunnat ha hindrats.
”Israel har sedan den andra Intifadan byggt en säkerhetsbarriär mot stora delar av Västbanken, som på några ställen är en mur, vilket har minskat antalet terrorattacker avsevärt. Mot Gazaremsan som Israel helt har evakuerat 2005, finns ett säkerhetsstängsel.” Detta vore en korrekt beskrivning.
Samtidigt har allt fler judiska bosättningar uppförts på Västbanken i strid med internationell rätt.
Israel hävdar att de enligt NF:s beslut 1920 och genom att FN övertog NF:s uppgift att bilda en judisk stat samt genom den internationella lagen Uti Possidetis Juris att Västbanken och Gaza är deras legala område, som de vill förhandla bort till palestinierna i utbyte mot fred. Ett bilateralt avtal, som Osloavtalen, trumfar internationell lag.
Därför har den palestinska myndigheten (PA) rätt att sköta civila angelägenheter som byggtillstånd på område A och B, men inte område C som omfattar 60% av Västbankens yta. De senaste 20 åren har palestinier uppfört 90 000 illegala strukturer på område C, vilket tystats av media.
Engler redovisar åter inte Israels välgrundade argument och ger ensidigt palestiniernas syn.
”Det råder en stark oenighet om rätten till att uppföra judiska bosättningar på Västbanken, men även palestinska byggnationer på 60% av Västbankens yta som Israel enligt Osloavtalen har beslutanderätt över.” Så hade bådas uppfattningar kort kunnat formuleras.
Palestinierna är idag splittrade mellan det terrorstämplade Hamas och president Abbas moderata Fatah, vars stöd är vikande bland palestinierna.
Hamas är en terrororganisation. Eftersom Fatah deltog med sin avdelning Al-Aqsamartyrernas brigader i massakrerna den 7 oktober 2023, är inte Fatah ”moderat”.
Att PA är en diktatur som inte hållit val sedan terrororganisationen Hamas vann valet 2006, måste beskrivas på något sätt. Det är en fundamental information som Engler döljer.
Engler nämner inte heller den sakliga informationen att PA och Hamas styrde (till 7 oktober) ena delen av det tilltänkta arabiska Palestina vardera. Detta är ett brott mot Osloavtalen och omöjliggör en fungerande stat.
”Sedan valet 2006, då terrororganisationen Hamas vann, har det inte hållits några val. Sedan 2007 styr Hamas Gazaremsan och Fatah på Västbanken. Stödet för Hamas, Islamiska jihad och andra terrororganisationer är även på Västbanken betydligt större än för Fatah.” hade varit en korrekt formulering.
2012 gav FN:s generalförsamling Palestina status som observationsstat utan medlemskap.
Sverige och en handfull andra länder i EU har erkänt Palestina som stat.
Men konflikten i Mellanöstern är alltjämt olöst och en fred förefaller avlägsen.
