Situationen på Israels norra front blir allt mer spänd. Torsdagen den 15 februari skickade MIFF ett brev till statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Jonas Forssell där vi pekar på vad Sverige kan göra för att bidra till nedtrappning.
Om det inte finns något meningsfullt diplomatiskt tryck på Hizbollah och Libanon och att FN:s resolution 1701 efterlevs, kommer Israel av allt att döma att behöva gå in i södra Libanon militärt för att ta bort hotet från Hizbollahs 150 000 raketer och dödliga gerillastyrkor.
Från 1985 till 2000 hade Israel en säker zon i södra Libanon. Hizbollahs krigföring efter den 7 oktober 2023 har i praktiken lett till att denna säkerhetszon flyttats söder om gränsen och över 60 000 israeler har evakuerats söderut till säkrare områden. Men israeliska styrkor har också varit stationerade i delar av Libanon vid andra tillfällen. I oktober 1948 tog IDF kontroll över 14 byar i den östra sektorn. Israel drog sig tillbaka ett halvår senare, som en del av avtalet om eldupphör med Libanons regering. Byarna (och andra delar av Libanon) återerövrades 1978, 1982 och 2006. Varje gång drog Israel sig tillbaka.
“över 60 000 israeler har evakuerats söderut”
Om IDF tvingas ta södra Libanon (helt eller delvis) en femte gång måste Israel se till att det blir sista gången ett hot dyker upp i detta område, skriver brigadgeneral Meir Finkel. Om FN:s resolution 1701 hade följts hade detta villkor uppfyllts, men Libanon, Hizbollah och Iran har systematiskt brutit mot resolutionen – mitt framför ögonen på en 15 000 stark FN-styrka.
Från 1990-talet uppstod ett tankesätt i Israel att kontroll över land var mindre viktigt. Att inneha landområden där det fanns en fientlig befolkning sågs alltmer som en nackdel snarare än en fördel. Detta låg bakom Israels tillbakadragande från södra Libanon 2000 och Gaza 2005.
“flera fördelar med att inte omedelbart dra sig tillbaka”
1. Att behålla kontrollen över mark har ett diplomatiskt och strategiskt värde. För Israels fiender är kontrollen över land lika viktig som den alltid har varit, och en israelisk ockupation och kontroll av fiendens land utgör därför en stor förlust för fienden. Israel kan också använda detta som ett förhandlingskort.
2. Kontroll över land är också viktig ur militär, operativ synvinkel. IDF är den enda styrkan i området som har kapacitet att erövra ett område i ett grannland, rensa det från fiender, hålla området och använda det för att minska hotet om infiltrationsattacker mot Israel. Finkel anser att det är viktigt att civilbefolkningen inte tillåts återvända till säkerhetszonen förrän det har kommit en diplomatisk lösning. Det är inte för att straffa dem, utan för att minimera risken att de skadas.
3. Före den 7 oktober trodde israeliska ledare att kostnaden för att vara en ockupationsmakt i Gaza var större än kostnaderna förknippade med de kortsiktiga konfliktrundorna. Men detta förändrades radikalt efter massakern på 1 200 israeler. I ett påtvingat krig, där Iran och dess allierade spelar en farlig roll, måste Israel använda alla möjliga medel för att försvara sig – vilket inkluderar att ockupera och hålla mark.
