Jamal El-Hajs nästan tusen ord långa interpellation är ett skolexempel på hur man skapar en demoniserande bild av Israel och judarna genom felaktigheter och total ensidighet. MIFF bemöter här några av hans påståenden, följt av utrikesminister Tobias Billströms (M) interpellationssvar.
Israels återbildande vilar på internationell lag
El-Hajs inledande påstående att ”Området hade tilldelats palestinierna i samband med FN:s delningsplan.” är fullständigt felaktigt. För det första hade det judiska folket genom Nationernas Förbunds beslut 24 juli 1922 erhållit 23% av det brittiska mandatet Palestina som en judisk stat. Det var området mellan Jordanfloden och Medelhavet som återstod, sedan Transjordanien fått 77%. Detta är lika legalt bindande som NF:s bildande av Libanon, Syrien, Irak, Togo, Kamerun, Rwanda med flera.
NF:s beslut artikel 5 lyder ”inget av Palestinas territorium skall ges eller utlånas till, eller på annat sätt utlånas till, eller på andra sätt placeras under kontroll av, någon annan främmande makts regering”.
Trots detta utarbetade Förenta Nationerna 1947 ett delningsförslag, året efter att FN övertagit åtagandet från NF att återbilda en judisk stat. Araberna vägrade delta i den svenskledda kommissionen som utredde kompromissförslaget, de förlorade omröstningen i generalförsamlingen om förslaget, de vägrade acceptera en delning och har fortsatt vägra samförstånd och fred. Judarna accepterade fredskompromissen, men angreps av fem arabiska länders arméer, vilket Billström också påpekar.
Dessutom var delningsplanen var inte legalt bindande, eftersom den antogs i generalförsamlingen och araberna vägrade en kompromiss. El-Hajs påstående är alltså felaktig. Utrikesminister Billström är väl påläst och konstaterar i sitt svar att ”Det är ett faktum att FN:s delningsplan inte accepterades av palestinierna”.
Bara hälften judar i den judiska staten
El-Haj skriver att ”judarna, som utgjorde en tredjedel av befolkningen, (skulle) tilldelas drygt 55 procent av Palestina och palestinierna, som utgjorde majoritet (58%), knappt 45 procent.”
Ett rimligare sätt att se på det är att 57% av befolkningen skulle bo på 55% av områdets yta. Här skulle 49,95% vara icke-judar. Med andra ord skulle judarna i sitt eget land endast var i övervikt med 1 000 personer.
Den arabiska staten med 43% av den totala befolkningen skulle få 45% av ytan och endast ha en judisk minoritet på 1% (en). Det fanns ingen orättvisa som var till den arabiska befolkningens nackdel, däremot bestod 60% av Israels tilldelade yta av den obrukbara Negevöknen.
Många fler araber invandrade till mandatet för en judisk stat
El-Haj menar att ”Under den brittiska mandattiden skedde en stor judisk invandring”, men undviker helt att berätta om en ”Okontrollerad inströmning av illegala arabiska immigranter, huvudsakligen från Egypten, Transjordanien och Syrien” som Hope-Simpsonrapporten beskriver 1930.
Araber strömmade in till det brittiska mandatet för en judisk stat för att ta del av de förbättrade levnadsvillkoren som de första judiska immigranterna skapade. Bättre löner, sjukvård och försvar mot beduinstammars angrepp lockade.
Från 1882 till 1947 ökade den icke-judiska, mestadels arabiska befolkningen med 1 048 000 personer. Antalet judiska personer ökade under samma tid med 606 000.
Trots att det i NF:s beslut artikel 6 fastslås att NF ” skall underlätta judisk invandring … och skall uppmuntra … täta judiska bosättningar” hindrade britterna judisk immigration. Såväl före, under och efter de industriella morden på 6 miljoner judar i Europa, hindrades judar att fly för sina liv.
Tack vare återupprättandet av Israel, kunde dock hundratusentals judar fly från den arabiska världen, när förföljelsen där ökade.
Antalet judiska flyktingar var betydligt fler än arabiska
El-Hajs medvetna enögdhet är beskrivningen av antalet flyktingar i samband med den judiska statens återbildande 1948. Inte med ett ord nämner den socialdemokratiska riksdagsledamoten att närmare 1 000 000 judiska flyktingar tvingades lämna den muslimska världen i Nordafrika och Mellanöstern. Den mänskliga, kulturella och ekonomiska katastrof som drabbade tusenåriga judiska samhällen i Marocko, Libyen, Egypten, Jemen, Irak, Syrien, Libanon, Iran med flera länder utelämnar svenskpalestiniern El-Haj fullständigt.
Antalet arabiska palestinier som flydde kriget är av flera skäl betydligt lägre än de siffror El-Haj nämner, men det är definitivt en stor katastrof att ledarna för muslimerna i Palestinamandatet inte valde att acceptera att leva tillsammans med judar i deras stat. Kriget startades av arabstater, som bär ansvaret för flyktingströmmen.
Antalet judar i arabvärlden är nu bara en promille av den ursprungliga judiska befolkningen i dessa länder. Men de palestinska araberna i området för Palestinamandatet har samtidigt ökat mer än 11 gånger.
Palestinska araber har aldrig haft något eget land
El-Hajs berättelse om att ”Vi har bokstavligen fördrivits från vårt land” är så fel det kan bli. Araber i det Osmanska rikets palestinska region har aldrig haft ett land där. Vad hette i så fall deras kung eller kejsare? Vad var deras huvudstad? Vad hette deras mynt? När Osmanska riket föll, blev britterna den legala entiteten.
När judarna utropade återbildandet av Israel, bjöd man in i Självständighetsförklaringen in araberna att bygga upp det demokratiska landet och ta del av de enorma framstegen. Araberna vägrade. Islam måste enligt Koranen styra över alla områden som en gång varit muslimskt. Jordanien ockuperade illegalt Judéen och Samarien under 19 år. De gav inte de lokala araberna självständighet. De enda som gett dem civilt självstyre är judarna!
Varken araber eller judar kan återvända eller kompenseras
El-Haj hävdar, åter igen felaktigt, att de araber som flydde området 1948 har rätt att återvända. För det första kan det inte finnas mer än 15 000 araber personer i livet, som bott i Israel. De andra är inte flyktingar. De är ättlingar till flyktingar.
För det andra har flyktingar ingen generell rätt att återvända och El-Haj slirar på sanningen om generalförsamlingens resolution 194. Det står att ”de flyktingar som önskar att återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas göra det vid tidigast möjliga datum, och att kompensation ska betalas för ägodelarna till dem som väljer att inte återvända och för förlust eller skada på egendom.” Detta gäller även de judar som flydde muslimska länder! Skulle Marocko kompensera de 265 000 judiska flyktingarna?
”Leva i fred” var ett krav. Om de 12 miljoner arabiska ättlingar som El-Haj pratar om nu skulle få välla in i världens enda judiska stat, skulle det bli en arabisk stat nummer 23 och en muslimsk stat nummer 57. Israel skulle utplånas. Det är det El-Haj verkar vilja.
Alla krig har civila dödsoffer
El-Haj tycks inte vilja kännas vid några terrordåd eller arabiska massakrer på judar som till exempel Hadassah, Lod, Máalot, Hebron, Safed, München, Buenos Aires, Sbarro Pizzeria, bussbomber och Libanonbomberna. Alla krig har oskyldiga civila offer, vilket är djupt tragiskt, oavsett vilket folk som drabbas. Att bortse från ena sidans förluster ger intryck av en dålig människosyn.
Militärt försvar av ett legitimt land är inte bara lagligt, det är en skyldighet för att försvara sina invånare. De 21% av Israels medborgare som är arabiska israeler, har fulla demokratiska rättigheter och deltar i landets försvar. Medan IDF gör allt i sin makt för att skydda fiendens civilbefolkning, uppviglar palestinska ledare till terror mot israeliska civila.
Legal rätt till försvar, ockupation och annektering
El-Hajs beskrivning att ”Israel erövrade den ”arabiska” delen av Palestina och införlivade den med staten Israel.” skulle innebära att suveräna länder inte skulle få försvara sig. Israel utropade sin självständighet före den legala entiteten Storbritannien lämnade området och uppgiften att hjälpa till med bildandet av en judisk stat. Ett land som anfalls har rätt att försvara sig militärt, men de kunde inte hålla hela Palestina. Vad El-Haj avser med ”arabiska” delen är oklart. Övriga delen ockuperades illegalt av den anfallande staten Transjordanien.
När Israel åter anfölls 1967 av bland andra Jordanien, återtog Israel den illegalt ockuperade delen Judéen och Samarien (som Jordanien bytte namn på till Västbanken). Israel ockuperade därmed detta område legalt, men annekterade det inte. Israel ville ha fred och ville inte införliva (annektera) det. Arabförbundet vägrade fred, men Israel har fortfarande inte annekterat området i hopp om fred. Golan och Jerusalem är dock annekterat, då det har avgörande militärstrategisk betydelse för Israels försvar.
De palestinska illegala bosättningarna
El-Haj frågar ”Avser (utrikes-)ministern att ta initiativ för att förhindra utbyggnad av illegala bosättningar på ockuperad palestinsk mark?
El-Haj kan ha missat Osloavtalen från 1993 och 1995. Då kom Israel och PLO bland annat överens om att palestinierna skulle ha civil rätt på 40%. Israel skulle ha civil rätt att besluta om byggnationer på resterande 60%. Detta skulle vara till en slutgiltig fred hade uppnåtts, vilket tyvärr inte har skett.
Därför har palestinierna ingen rätt att bygga närmar 100 000 konstruktioner av varierande slag i område C utan Israels godkännande. Och EU och Sverige har ingen rätt att finansiera detta avtalsbrott. Detta är en illegal, palestinsk ockupation.
Fatah vill inte ha val
El-Haj anser att den främsta orsaken till att Mahmoud Abbas inte utlyst några val på 17 år är att Israel inte tillåtit dem att rösta i den östra delen av Jerusalem. Att Israel inte tillåter valaffischering för terrororganisationen Hamas inne i Israel, El-Haj nog till. Han vet nog också att problemet inte är de två kilometer som de icke-israeliska invånarna i Jerusalem skulle behöva åka för att rösta. Abbas demoniserar Israel samtidigt som han slipper förlora i valet mot Hamas.
Utrikesminister Tobias Billström (M) svarar El-Haj
Billströms svarar bland annat att ”Regeringen står upp för Israels legitima säkerhetsbehov.” Han påpekar också att ”Vi fördömer terroristattacker mot Israel, liksom den återkommande urskillningslösa raketbeskjutningen från terroristorganisationer i Gaza”.
Sverige tror på dialog, fortsätter Billström och ”Regeringen vill inte se en suspendering av EU:s associeringsavtal med Israel. ” Utrikesministern upprepar Sveriges och EU:s ståndpunkt om ”en framförhandlad tvåstatslösning som baseras på folkrätten”.
Han klargör även att ”Israel är en levande demokrati. EU:s och Sveriges goda relationer med Israel grundas på gemensamma värderingar om demokrati och respekt för rättsstatens principer”.
Al-Haj svarar att han vill att Sverige skall uppmärksamma den så kallade nakbadagen, men Billström avslutar debatten med att det är ”inte aktuellt för regeringen att ta några initiativ som högtidlighåller nakba”.
