Årets vinnare av Nobels fredspris, Narges Mohammadi, kunde inte ta emot priset när det delades ut söndagen den 10 december. Hon är fängslad i det ökända Evin-fängelset i Teheran. Mohammadis man, Taghi Rahmani och tvillingbarnen Ali och Kiana Rahmani var i Oslo för att ta emot priset.
Här är några utdrag av Mohammadis Nobelföredrag, som smugglades ut från fängelset:
Jag är en av miljoner stolta och kämpande iranska kvinnor som har stått upp mot våld, förtryck, diskriminering och tyranni. Jag minns namnlösa, modiga kvinnor som har levt ett liv i motstånd i otaliga områden av obarmhärtigt förtryck. Jag skriver detta meddelande bakom fängelsets höga och kalla murar. Jag är en kvinna från Mellanöstern. En region som, trots en rik civilisation, nu är fångad i krig, terrorismens lågor och extremism.
Jag är en iransk kvinna. Iran är en stolt och hedervärd bidragsgivare till civilisationen, men för närvarande under obevekligt förtryck från en despotisk, religiös regim.
Jag är en fängslad kvinna som har fått utstå ett intensivt och utmattande lidande genom brist på frihet, jämlikhet och demokrati, och som har insett nödvändigheten av att dessa värderingar ska existera och fått tron på dem.
(…)
Det iranska folket har kämpat för förverkligandet av demokrati, frihet och jämlikhet. De har konsekvent betonat ickevåldsprotester och civilt motstånd i sin strävan efter dessa krav, och har tagit varje tillfälle att bygga ett samhälle fyllt av fred, välstånd och utveckling. Men världen bevittnar en obönhörlig och hänsynslös regim som bekämpar folkets krav på frihet och jämlikhet, med förtryck, massakrer, avrättningar och fängelse. Demokrati, på grund av sin inneboende förmåga till frihet och jämlikhet, har varit ett grundläggande krav i det iranska samhället, och nästan enhälligt kräver det civila samhället grundläggande förändringar och en övergång till demokrati som en del av det framtida politiska systemet i Iran.
Islamiska republiken Iran: En auktoritär och kvinnofientlig teokrati
På den politiska arenan blockerar den islamiska republiken Iran alla politiska rörelser i samhället, begränsar politiska möjligheter och undertrycker både kollektiva och individuella handlingar. Den islamiska republikens regering alienerar sig i grunden från att vara lyhörd för folket.
På grund av dess kompromisslösa tillvägagångssätt, stela struktur, odemokratiska lagar, samt ogenomskinliga och falska mekanismer och procedurer, har val och röstande ingen betydelse för majoriteten av den iranska befolkningen. Den islamiska republiken har multiplicerat möjligheten till politiskt deltagande med noll, den förtrycker allvarligt oberoende civila organisationer och lämnar inte något utrymme för möjlighet utanför statens inblandning och övervakning. Myndigheterna diskriminerar systematiskt på grund av religion, kön och etnicitet, för att underminera “de andra”.
På den juridiska arenan måste jag ärligt säga att rättsväsendet i Islamiska republiken Iran är en manifestation av orättvisa och tyranni, med kränkningar av mänskliga rättigheter. Domstolarnas oberoende är omöjligt, eftersom chefen för denna statsmakt är direkt utsedd av den högsta ledaren, och revolutionens domstolar kontrolleras av säkerhetstjänster och militära institutioner. Vad som inte kan uppnås i detta rättssystem är “rättvisa”.
Dessutom har regimen på den kulturella arenan försökt hålla igång det ideologiska maskineriet och propagandaorganisationerna till en hög kostnad, för att upprätthålla ideologisk acceptans, sprida propaganda i samhället och genom censur, totalt avskaffande av en fri press, kontroll och repressionsstyre den verkliga samhällets kultur. Trots allt detta har myndigheternas ideologiska maskineri förlorat sin funktion, och den dominerande allmänna opinionen i samhället utmanar regimens legitimitet.
På den ekonomiska arenan stöder systemet ränteekonomi, svågerpolitik och plundring genom att överföra monopol och särskilda privilegier till grupper lojala med dem. Detta har gjort den ekonomiska sfären till en plats för plundring och förtryck. Systematisk korruption, ineffektivitet, misskötsel, förskingring och plundring av offentliga tillgångar har lett samhället in i fattigdom, djupa ojämlikheter, arbetslöshet och annan oordning. De fruktansvärda konsekvenserna av denna politik utsätter människors liv, deras värdighet och status för kollaps och förstörelse. Regeringens svar på demonstranter har alltid varit rapportering, arrestering, fängelse och skjutning. Händelserna i november 2019 är ett bevis på detta.
(…)
Men sanningen är att regeringar och internationella organisationer inte har visat den nödvändiga och förtjänade seriösa uppmärksamheten, praktisk enighet eller ett framåtblickande förhållningssätt för att stödja det iranska folkets seger. Västerländska regeringars politik och strategier har varit ytligare än vad som behövs för att stärka det iranska folkets vilja att uppnå sina mål, göra demokrati mer uppnåeligt i denna del av världen och säkerställa fred.
Mänskliga rättigheter sker inte i ett vakuum, medan mänskliga rättigheter i Iran står under mångfacetterad press från mäktiga förtryckande krafter. Västerländska regeringar bör inte fördröja demokrati och mänskliga rättigheter genom att anta strategier som fokuserar på fortsättningen av den islamiska republiken Irans regim. Det förväntas att det globala civila samhället utan ytterligare dröjsmål kommer att ge ett starkare stöd till det iranska folkets ansträngningar för demokratisk omställning och icke-våldskamp för att uppnå fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
–
Mohammadis skarpa kritik av Iran kunde också ha riktats mot den palestinska myndigheten, och ännu mer mot Hamas. Iran är en stor sponsor för Hamas-regimen. Varför är det så få i Sverige som förstår detta?
