Det finns få svenskar som haft så stort inflytande över bilden av svensk diplomati som Jan Eliasson. Han har i decennier framställts som den balanserade rösten, den erfarne medlaren, den som står över ”vi och dom”. Men när man granskar hans uttalanden om Mellanöstern de senaste åren framträder en helt annan bild – en bild av en man som konsekvent väger med olika vikter beroende på vem som står på vilken sida av konflikten, konstaterar Alicia Bengtsdotter..
Det är hög tid att säga det högt: Den store Jan Eliasson ger konsekvent uttryck för ett djupt och oresonligt hat mot Israel.
När Ali Larijani dödades i ett israeliskt anfall valde Eliasson att beskriva sina möten med honom som ”konstruktiva samtal”. Larijani – en av arkitekterna bakom Irans brutala nedslag mot demonstranter, ansvarig för säkerhetsrådets hårdföra linje, nära allierad med Khamenei. En man med blod på händerna.
Ändå var det uppskattande ord som kom från Sveriges mest kända diplomat.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken var massiv, och med rätta. Men Eliasson stod fast. Det var som om Larijanis roll i massmorden inte riktigt vägde lika tungt som hans roll i diplomatin.
Kontrasten blir desto tydligare när man ser vad Eliasson inte säger.
Hamas attack den 7 oktober 2023 var en av de mest brutala terrorhandlingarna i modern tid. Massmord, kidnappningar, våldtäkter, tortyr. Barn, kvinnor, äldre – ingen skonades. Men vad sa Jan Eliasson?
Att attacken var ”bestialisk och fruktansvärd”. Därefter – tystnad.
Inga ord om massakrerna. Inga ord om gisslan. Inga ord om övergreppen. Inga ord om de israeliska offren. Inga moraliska markeringar mot Hamas, Hizbollah eller andra terrorgrupper. Inga fördömanden av deras ideologi, deras metoder eller deras mål.
Men när Israel svarar militärt – då kommer de stora orden: ”Oproportionerligt.” ”Krigsbrott.” ”Eftervärldens frågor blir outhärdliga.”
Det är som om moralens volymknapp bara fungerar åt ett håll.
Eliasson har dessutom spridit påståenden om att IDF ägnar sig åt ”prickskytte på hungrande palestinier”. Ett påstående som saknar oberoende verifiering. FN kräver utredning just därför att bevisläget är oklart. Men Eliasson slår fast – innan fakta finns på bordet.
När det gäller Irans regim är han försiktig. När det gäller Nordkorea talar han om ”verbalt eldupphör”. När det gäller Hamas är han återhållsam. Men när det gäller Israel – då är han plötsligt tvärsäker.
Mönstret är tydligt: Sanktioner fungerar inte. De ska ersättas med ”diplomati”, ”dialog”, ”avtal”. Med Iran, Nordkorea – mot världens mest brutala diktaturer. Men när det gäller Israel – Mellanösterns enda demokrati – ska det bojkottas, sanktioneras och brytas avtal.
Det är en logik som bara går ihop om man redan bestämt sig för vem som ska hållas ansvarig och vem som ska ursäktas.
Eliasson varnar ofta för ”vi och dom”-tänkande. Men hans egna uttalanden bidrar just till den polarisering han säger sig vilja undvika. När han gång på gång riktar sin moraliska indignation åt ett enda håll, och sin diplomatiska förståelse åt ett annat, blir resultatet skevt och djupt ohederligt. Och i en tid när antisemitismen växer, när judar i Sverige lever under hot, när debatten om Mellanöstern är mer infekterad än någonsin, spelar det roll vilka ord som uttalas – och vilka som aldrig sägs.
Jan Eliasson har haft en lång och betydelsefull karriär. Men hans uttalanden visar pinsamt tydligt att erfarenhet inte alltid är detsamma som omdöme. När man konsekvent förminskar terrorns offer, ursäktar diktaturers företrädare och lägger all moralisk tyngd på kritik mot en enda part, då bidrar man inte till fred. Man bidrar till förvirring, polarisering och misstro.
Det är vad Jan Eliasson gör när han, genom att underkänna staten Israels rätt att försvara sina invånare, ständigt eldar på ett redan utbrett judehat.
Alicia Bengtsdotter






