Från sambandskontor till ambassader: Israel och Marocko tar relationen ett steg till, med ett allt tydligare säkerhetspolitiskt innehåll.
I veckan meddelades att Israel och Marocko tar sin relation till nästa nivå. Från normaliseringen 2020 i Abrahamavtalens anda med sambandskontor och ömsesidig acceptans – via en avkylningsperiod under Gazakriget – till att enas om fullvärdiga ambassader och fördjupat samarbete som i praktiken inkluderar ett allt tydligare säkerhets- och industripolitiskt innehåll.
Beskedet kom efter ett trepartsmöte i New York den 16 september mellan utrikesministrarna Gideon Sa’ar och Nasser Bourita, med USA:s FN-ambassadör Mike Waltz som värd. I samma uttalande upprepade USA och Israel sitt erkännande av marockansk suveränitet över hela Västsahara.
Parterna åtog sig även att snabbt återinföra direktflyg med både israeliska och marockanska bolag, och att sluta investeringsskydds- och dubbelbeskattningsavtal senast i slutet av 2026.
Nyheten togs upp i svenska medier genom TT:s tre svala meningar medan uppgifterna såklart får mer utrymme i israelisk press, som hos Ynet.
Enligt opinionsartikeln i Ynet, signerad Amine Ayoub, har samarbetet mellan Israel och Marocko inneburit att partnerskapet gått från normalisering till att utgöra en allt viktigare pelare i västra Medelhavets säkerhetsarkitektur – militärt, industriellt och ekonomiskt. Samtidigt bör noteras att det folkliga stödet för normalisering är svagt i Marocko.
För Marockos del innebär samarbetet konkret att man stärks i sin rivalitet med Algeriet, enligt Ayoub. Det gäller inte minst ett teknologiskt lyft inom luftvärn, drönare och loitering munitions (kamikazedrönare), nätverksbaserade militära system och inhemsk försvarsindustri.
Tillkännagivandet kom sex år efter Abrahamavtalen – ett amerikanskt initiativ från Trumps första presidentperiod, med syftet att normalisera relationerna mellan Israel och länder med arabisk eller muslimsk majoritet. Utöver Marocko och Israel ingår även Förenade arabemiraten, Bahrain, Sudan och Kazakstan.
